När jag började träna jaktfot med Totte så hade jag tränat lydnadsfot med honom i två år. Det gick så där med lydnadsfoten. Totte har alltid haft extremt lätt för ljud och vi kom inte vidare – för han ljudade.

Jag har jobbat väldigt, väldigt mycket med hans ljud, om det kan ni läsa mer om på min lydandsträningsblogg klickersmart.se : tema ljudande hund eller pipande hund.

I lydnadsfoten vill jag att det ska stråla om hunden – den ska trampa på med hög energi och den ska utstråla glädje och kraft, och ha blicken fäst på mitt ansikte hela tiden. Med Totte blev det lite väl hög energi parat med lite för stor belöningsförväntan och lite annat som stökade till det och han började ljuda i fotgåendet.

I jaktfoten så vill jag ha en hund som liksom flyter lugnt med vid min sida. Blicken är mest riktad framåt och hunden håller liksom i sin energi och går lugnt och samlat bredvid mig.

Vi pratar alltså om två helt olika känslor i de olika fotgåendena. Så när jag började träna jaktfoten (då Totte var ungefär två år och då jag började jaktträna lite mer systematiskt) så tänkte jag väldigt mycket på att han skulle ha RÄTT KÄNSLA FÖRST.

Vi tränade detta enbart på promenaderna (jag älskar promenadträning!) när Totte inte var speedad, alltså en bit in i promenaden då han rusat av sig lite men samtidigt inte var uppdragen. Jag började som vanligt i all min inlärning med att belöna det frivilliga beteendet men denna gången gick jag fort över till att sätta på kommando.

Det innebar att han först fick belöning när han spontant kom in och gick vid min sida. Ända sedan Totte var valp har jag skapat värde – dvs belönat – för att han kommer in vid min sida, så detta var inget nytt för honom. Inledningsvis tog han ögonkontakt med mig en hel del men jag belönade då även det. Ganska snart kunde jag tajma min belöning med att han istället riktade blicken framåt.

Efter bara några repetitioner då han spontant slöt upp på min sida så sa jag “här” som är mitt jaktfotskommando. Sedan gick vi kanske två steg och så sa jag “varsågod”. Totte tycker nämligen det är superkul att få springa iväg och nosa och det vet han att han får göra då jag säger varsågod.

Det gick rasande fort att få Totte att förstå den här leken. Jag övergick fort till att säga “varsågod” endast när han hade blicken riktad framåt och när jag märkte hur han liksom hejdade sig i steget.

Det gjorde att han förstod att om han “håller igen” på farten så får han snart springa. Jag kunde successivt länga tiden då han skulle gå vid min sida och jag har successivt gjort det svårare genom att gå i olika tempo, i olika terräng och med olika störningar.

Svårast tycker Totte det är att hålla positionen när någon går framför oss eller om det är många andra hundar med. Så det får vi träna, steg för steg.

Nu kan jag gå en halv kilometer jaktfot utan belöning och det är att jämföra med min lydnadsfot som vi bra dagar klarar si så där 40 meter i (utan ljud)… Fast nu har jag märkt att det börjat smitta – på ett bra sätt. Han är lugnare i lydnadsfoten – och tystare. I jaktfoten låter han aldrig och han flyter fram, lugnt och samlat. Precis som jag vill ha det!

Med valpen har jag också redan från första början förstärkt att det är trevligt att vara vid min sida. På sistone har jag även börjat klicka och belöna henne på promenaderna när kommer upp vid min sida. Med Tassla är det inte som med Totte att hon måste springa av sig lite först, tvärtom klarar hon bäst av att gå lugnt i början av promenaden – för sedan springer hon liksom igång sig. Så hennes utmaning blir att klara av att var lugn vid min sida även när hon varvat upp sig. Men där är vi inte än.

Här kommer ett litet, litet klipp på hur jag fångar att Tassla går lös och lugn bredvid mig: