Spåret var cirka 150 meter långt med någon vinkel. Det las genom att en person släpade antingen fågel eller hårvilt efter sig på marken precis innan hunden skulle gå spåret. Liggtiden var ungefär 5-15 minuter, ibland upp emot 30 minuter. Spåret skulle gå i både öppen och täckt terräng så att domaren under en del av spåret kunde se hur hunden jobbar.

Vi hade därför skrivit ett kapitel om spår till boken, men då det utgick från proven så behövdes det ju inte längre i boken. Däremot är spår en fantastisk bra aktivering för hunden (vilken ras du än har!) och något som vi själva tycker är väldigt roligt att hålla på med med våra hundar, så därför kommer spårkapitlet här så att ni kan ut och spåra i sommar! På jakt händer det ju också att viltet blir skadat och springer iväg från nedslagsplatsen, då måste hunden kunna spåra upp det och apportera det så spårandet har man fortfarande nytta av. Dessutom får ni se en av Jenny Nybergs fantastiska skisser. Hon har ritat alla skisserna i boken, och vi är så glada och tacksamma för det.

Spår

Personspår är väldigt enkelt att lägga själv och en bra grund inför viltspår. Personspår innebär helt enkelt att hunden spårar där en person har gått. Vill du tävla i spår kan du antingen välja bruksets specialgren spår, där det både finns en personspårdel och en lydnadsdel, eller viltspår. Viltspår läggs genom att spårläggaren släpar en rådjursklöv efter sig samtidigt som hen droppar blod bredvid sig (oftast nötblod för det är det som är lättast att få tag på).

Börja spåra

Alternativ 1: Lägg ut ett spår som är cirka 50 meter. Lägg en godis i varje fotspår. I spårslutet lägger du en liten hög med 5-10 godbitar. Så hämtar du hunden, sätter på den selen och går fram till starten där spåret börjar. Låt hunden nosa sig fram till den första godbiten – därefter fortsätter den sannolikt vidare av sig själv. Håll emot i spårlinan så att det inte går för fort.

Alternativ 2: Lägg ut ett spår som är cirka 50 meter. I spårslutet lägger du ett roligt föremål som du vet hunden tycker om (eller eventuellt en burk med godis inuti). Ta hunden till starten och låt den passera vinkelrätt över spåret. Tar hunden inte upp spåret, vänd tillbaka i en mjuk båge och passera spåret igen tills hunden tar upp det och arbetar sig framåt på egen hand. Håll emot i spårlinan så att det inte går för fort. Lek med hunden när den hittar slutet! Det här sättet att börja spåra på kan man upprepa flera gånger även om hunden inte fattar galoppen de första gångerna. Plötsligt trillar polletten ner och hunden förstår sambandet mellan spåret och belöningen.

Alternativ 3: En figurant lägger ut spåret (cirka 50 meter) och gömmer sig i spårslutet. Kom ihåg att gå i MEDVIND så att hunden verkligen spårar och inte söker sig fram till figuranten! Du tar hunden till starten och låter den självmant följa spåret. Håll emot i linan så att det inte går för fort. När hunden hittar figuranten belönar ”figgen” hunden med godis eller leksak och ser till att det för hunden blir en riktig ”julafton”. Detta är en väldigt bra belöning då du tränar personspår. Men variera hur du belönar hunden vid spårslutet så att den lär sig att det kan komma olika belöningar i slutet av spåret.

Spåra vidare

Efterhand som hunden blir duktigare på att spåra ökar du både spårets längd, ålder och svårighetsgrad vad gäller väder, vinklar och underlag. Det är oftast lättare för hunden att spåra i skogsmark där vittringen stannar kvar. På ängsmark kan vinden flytta på vittringen ganska mycket, så där är det viktigt att hunden verkligen spårar med låg nos för att kunna hålla sig i spårkärnan. Allra svårast är det att spåra på riktigt hårda underlag så som asfalt eftersom det inte fastnar så mycket vittring där. Viltspår är cirka 600 meter långa och personspår är från 300 meter upp till ett par kilometer långa.

Snö och sand

Det är ingen dum tanke att börja träna spår i snö eller sand. Då kan du verkligen studera din hunds spårsätt. Och oroa dig inte för att hunden ser spåret – den är troligen så upptagen av dofterna att den helt enkelt inte koppar på synen på det viset. Dessutom kommer du ju inte träna spår i sand och snö i all evighet, snart går du över till ”osynliga” spår. Om du vet att du har en hund som verkar vara ”född att spåra” kan du prova att lägga rätt så svåra spår direkt, till exempel hårda spår. Det får dock inte bli så svårt att hunden tappar sugen!

Spårträning är roligt och utmanande och vi rekommenderar dig som tycker det verkar spännande att läsa några av de riktigt bra böcker som finns om spårträning, till exempel Spårhunden och lukterna av Lars Fält, Tobias Gustavsson, Jens Karlsson och Jessica Åberg eller Nosarbete av Maria Hagström (Brandel)

Fallgropar
Styr inte hunden för mycket med linan, den måste få lära sig att arbeta självständigt. När ni går ett riktigt spår vet du inte exakt var spåret ligger och kan då inte påverka hunden. Då är det viktigt att hunden inte börjar spåra åt ett annat håll om den känner att det tar emot i linan.

Svårigheter

Retrievers tar gärna upp näsan och börjar söka istället för att spåra, så var noga med att hunden spårar med låg nos för att få komma framåt. Studera din hund noga så att du ser hur den ser ut när den är på spåret. Här är det bra att känna ett lagom drag i linan så att du även känner i linan när hunden är på spåret. För att kunna spåra bra behöver hunden gå med låg nos, nära marken. Om hunden tar upp nosen för mycket, håll emot lite i linan och när hunden sänker nosen och fortsätter spåra släpper du efter på linan och följer med hunden.

På viltspår och från lägre klass och uppåt är det inte du själv som lägger ut spåret, så kom ihåg att träna på att en medhjälpare lägger ut spåret åt dig.

Spår från skadat vilt

Släpspåret kom till för att testa hundens förmåga att spåra skadat vilt, dvs om hunden ser ett vilt falla men när hunden kommer till platsen där det föll så har viltet sprungit iväg så ska den spåra från nedslagsplatsen och hitta viltet. Detta behöver hunden fortfarande kunna på praktisk jakt, så att träna på släpspår är nyttigt även om det inte är en del på B-proven längre.

Släpspåret lägger du ut genom att sätta fast viltet i ett snöre, ett koppel funkar alldeles utmärkt, och släpa det efter dig medan du går. (om du vill kan du först göra ett litet uppspark genom att skrapa lite i marken med foten innan du börjar gå). När du kommer fram till spårslutet lossar du viltet från snöret och fortsätter själv rakt fram för att sedan göra en böj och gå tillbaka utan att korsa spåret.

Börja gärna träna även släpspår med sele och lina så att du kan reglera tempot. När hunden spårar bra med sele och lina kan du börja testa utan lina. De första gångerna kan du ha hunden i sele och lina tills den börjat spåra och sedan släpper du linan och låter hunden följa spåret på egen hand. 

Släpspåret i sig är en svårighet, men vid slutet av släpspåret uppstår en ny svårighet: Att övergå från att spåra till att gripa viltet och leverera det till föraren. Om du har tränat mycket på avlämningarna bör det gå bra redan första gången. Om du får problem, börja med att låta hunden spåra i lina så att du är närmre den när den hittar viltet och därmed får lättare att lämna av. Belöna avlämningen rikligt! Öka sedan avståndet successivt. Du kan till exempel smyga dig efter hunden då den spårar och när du ser att den griper och vänder sig mot dig, springa tillbaka till startpunkten och ta emot hunden där. När det gått bra ett par gånger kan du också ta hjälp av en kompis som du ber lägga ut spåret och sedan vara kvar vid spårslutet så att han kan berätta för dig vad hunden gjorde vid spårslutet. Variera vad du har som spårslut så att hunden kan lämna av allt som den hittar till dig: boll, kanin, kråka, kampleksak och så vidare.

Vill du göra det ännu mer likt ett skadat vilt ber du en medhjälpare kasta en markering så att hunden ser det. Ha ett snöre fastsatt i viltet så att medhjälparen kan dra iväg viltet längs marken då det landat. Låt medhjälparen dra iväg viltet en bit och ta bort snöret. Skicka sedan hunden att hämta markeringen. När den kommer fram till nedslagsplatsen ska den då börja spåra efter viltet. Tänk på att variera träningen och göra lagom mycket “spårmarkeringar” kontra vanliga markeringar så att hunden inte börjar spåra och söka i ett stort område med en gång på markeringarna – vi vill alltid att hunden ska springa direkt till platsen där viltet föll och för det mesta även hitta viltet där. Om viltet inte finns där ska den börja söka, och följa ev spår från viltet.

Sammanfattning

• Spår är en väldigt bra aktivering för hunden. Variera med personspår och viltspår.
• Lär hunden spåra med låg näsa

Delmoment