Både min Tassla och Elsas Diesel har som unghundar visat upp en viss skottberördhet. När vi pratar runt med folk om det så är vårt intryck att det inte är så ovanligt att hunden i unga år inledningsvis kan bli lite påverkad av skott.

Vi tänkte därför dela med oss lite av hur vi har angripit utmaningen.

Tassla har från att hon varit en mycket liten valp, fått höra väldigt många skott. Jag har nämligen fördelen att de två brukshundsklubbar som jag tränar mest på har skjutbanor som närmaste granne, varav den ena dessutom är ett militärt övningsfält. Första gången Tassla hörde skott från skjutbanan så reagerade hon och lyssnade, konstigt vore det väl annars, men hon lekte sedan vidare som om hon inte brydde sig. Jag passade också på att strössla lite godis i gräset när det sköts och så promenerade vi mycket i området, tillsammans med Totte som är helt oberörd av skott. Vi var också, i början, rätt långt ifrån skjutbanan.

Vid ett av våra besök på den klubb som har ett militärt övningsfält som granne, startades ett fullskaligt krig, typ. Det var granatkastare och kulsprutor (!) och det var HELT galet. Tassla brydde sig dock inte, puh, det hade kunnat gå illa om hon blivit rädd. Men vi kunde stanna i oväsendet och träna och leka som vanligt.

Så. Det var en bra början där det här med många skott på en gång inte var något som hon brydde sig om. Det var som om det blev en ljudmatta.

Lite svårare var det om det bara avlossades ett par skott, nära Tassla. Jag var ju så dum att jag lät henne vara med om det första gången när vi gjorde vattenprovet och jag tror flera saker påverkade henne negativt då, så det var ingen bra början. En sak var att hon hade en månad till löp (det visste jag inte då men jag började ana att något var på gång) och under denna månad märkte jag helt klart en större känslighet för lite av varje i omgivningen. Det kan ju vara smart att inte introducera en sådan stor utmaning när hunden är i en känslig period. Tassla verkade dessutom tycka att det var lite läskigt med situationen i allmänhet under provet så upplägget var inte optimalt. Hon var helt klart berörd av de skott som avlossades, även de som hon hörde avlossas åt de andra hundarna.

Därefter följde jag med Elsa på ett working test och lät Tassla hänga på. Där sköts det till höger och vänster och min idé var att låta henne bara vara i miljön – fast på avstånd från skotten, leka lite, äta lite godis och bara hänga lite med mig. Återigen gjorde jag en dum grej, tyvärr. För dagarna innan hade Tassla fått en mystisk infektion i  pälsen som hon hade ont av och som hon fått penicillin för. Det var dessutom fortfarande innan löp. Så hon mådde riktigt dåligt av att vara i miljön och försökte först söka trygghet hos mig men när inte det hjälpte så började hon uppvisa ett riktigt läskigt beteende där hon liksom slöt sig i sig själv och blev helt passiv. Jag antar att hon var på väg in i det som kallas inlärd hjälplöshet, ett sätt att undfly obehagliga situationer.

Jag avbröt så klart och tog henne raskt därifrån men kände mig förstås som en usel matte, usch och fy vilken ångest. Tack o lov så släppte hon det jobbiga och bara tio minuter senare sprang hon runt i skogen en bit ifrån testet och busade med Elsas andra golden Ludde, som är en genomtrygg farbror.

Efter det gjorde jag två saker: Jag återgick till brukshundsklubbarna (som hon älskar för de betyder träning och det är det roligaste hon vet) och studerade hennes reaktioner på skott där. Och japp, det hades smittat lite för plötsligt började hon lyssna på skotten, sänkte svansen lite och tappade fokus. MEN eftersom platsen trots allt är så positivt laddad så kunde jag fort, genom lek och bus och rolig träning, jobba henne igenom det på bara en kort stund. Det har inte dykt upp igen i närheten av skjutbanorna.

När löpet väl var överstökat så lät jag henne knalla två gånger i samband med skott. Elsa stod 100 meter bort, bakom ett träd, och sköt av apportkastaren. Sekunden efter kastade en annan person en dummy och i kastet sa jag apport. Tre gånger i sträck lät vi henne göra detta och det var då polletten trillade ner: Skott betyder att jag får göra det roligaste jag vet – att apportera.

Några veckor senare gjorde vi det här igen, fast då lät jag henne inte tjuvstarta men bara förstå att principen är att när det kommer skott kommer det en apport – och du får hämta den. Vi gjorde tre repetitioner och hon uppvisade då inte den minsta berördhet. Jag gick sedan undan och rastade henne medan det sköts två skott till en annan hund och då märkte jag lite, lite påverkan på henne.

Häromdagen gjorde vi ett 30 minuter långt sökpass (med små pauser inemellan då Tassla fick se andra hundar apportera) och sköt säkert åtta skott. Nu fick hon inte apportera varje gång men jag belönade henne (med färsk mat) varje gång hon markerade om hon inte fick hämta. Hon var inte det minsta berörd, varken under tiden eller efter arbetet. Visst tog det en liten stund att varva ner henne efteråt men det berodde troligtvis inte på skotten utan på hela situationen: Vi tog ett JÄTTEKLIV i vår träning!

Nu återstår att även låta henne vara i närheten när skotten inte gäller henne. Jag är full av tillförsikt, detta kommer gå bra om vi inte pressar på och om vi kan behålla hennes förväntan på skott – fast balansera den lite så det inte blir en hysterisk förväntan…

I nästa inlägg om skottberördhet kommer Elsa dela med sig lite av hur hon tränade Diesel när hon var unghund och visade lite skottberördhet.

 


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker