I Apportering till vardag och fest beskriver vi ett flertal sätt att vänja hunden vid vilt på. Jag ska inte gå in på alla dem här (läs boken 🙂 ) och det är också Elsa som är den av oss som har överlägset störst erfarenhet av vänja hundar vid vilt, genom alla de elever som hon har.

Det verkar finnas lika många sätt att vänja hunden vid vilt som det finns hundar (nåja). (Vissa verkar helt klart bättre än andra!) Men faktum är att Elsa och jag har gjort på olika sätt på våra fyra fågelhundar. Och till det kommer som sagt alla varianter på olika elever som Elsa har haft.

Jag tänkte bara berätta lite om hur jag gjort med Tassla. När Tassla kom hem till oss som drygt sju veckor gammal valp (i Finland får man hämta valpen när den är sju veckor) så hade jag fått med mig två fina vingar hem från uppfödaren, som är jägare.

Jag presenterade en vinge redan första eller andra veckan som Tassla bodde hos oss. Tassla grep den från marken med ett morr, försökte slita den i bitar och sprang sedan iväg med den… 🙂

Hoppsan hejsan, det var kanske inte vad jag hade väntat mig eftersom hon glatt kom in med allt annat till mig – jag hade inte ens koppel på henne – men lyckades locka henne att komma tillbaks och byta vingen mot något gott.

Därefter tränade jag upp avlämningarna under några veckor och när hon var riktigt bra på att trycka en leksak i min hand så provade jag med vingen igen. Då gick det bra. Ni kan se hur jag gjorde i början av filmen som ligger i mitt inlägg Avlämningar trots störning.

Men att apportera en liten torr fågelvinge och gripa en hel fågel är inte precis samma sak. I alla fall tyckte inte Tassla det.De första gångerna Tassla fick ”träffa” en fågel så filmade jag det. Jag var hos min vän och inspiratör Catta som hade lagt ut några fåglar på gräsmattan. Jag hade Tassla i koppel och så gick vi bara fram till fåglarna. Tassla fick ta den tid hon behövde för att undersöka dem och våga närma sig dem. Under tiden stod jag och Catta och pratade om smått och gott. Jag visade lite intresse för fåglarna också, genom att vända på dem och röra vid dem men jag gjorde inget för att locka Tassla.

Andra gången gjorde vi samma sak och efter en stund började jag gå iväg med Tassla för att se om hon skulle komma på att om hon ville fortsätta vara vid fågeln så fick hon ta den med sig. Hon gjorde några ansatser att ta lite i dem men grep aldrig ordentligt i fågeln.

Därefter tog jag med mig en liten fin pärlhöna som jag lade på min altan, i en liten påse på ett bord. Jag tänkte att jag skulle prova att bara ge henne fågeln vid några tillfällen hemmavid, när vi ändå gick ut. Det hann jag dock aldrig för nästa morgon hade Tassla löst det där med bärandet alldeles själv. På morgonen släppte jag ut henne i trädgården och tittade sedan ut efter en stund. Då spatserade Tassla stol som en tupp runt på altanen, med en påse över huvudet (det var bara en liten påse så det var ingen fara för henne). Jag tog bort påsen och där fanns Trasslet 😉 hållandes i fågeln med ett fast grepp. Därefter var det där med att hålla och bära inga problem.

Tasslas uppfödare, som inte bara är jägare utan också en av de främsta retrieveruppfödarna i Finland (jo, hon föder även upp en och en annan cocker ;)), verkar också göra något i den här stilen när hon introducerar vilt för sina hundar. Det viktiga verkar vara att inte tjata, inte pressa och inte locka. Hunden får i sin egen takt upptäcka och undersöka viltet och avbryts bara lugnt om den börjar äta på det eller slita i det.

Jag gillar det hur som helst, det känns väldigt enkelt och kravlöst.

Här kommer lite film på när Tassla närmar sig viltet de första gångerna (det är Catta som instruerar mig):

 

 


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker