Flippa fick plötsligt en böld på nosen som var full av var och sårvätska. Vi gissar att hon stuckit sig på något och så blev såret oturligt infekterat. Först försökte jag med hjälpa av en kompis trycka ut var och göra rent men det tog inte bort hela bölden så jag insåg att jag var tvungen att ta henne till veterinären.

Flippa är fyra månader och en riktig popcornvalp. Hon är pigg och studsig och hon tycker inte om att bli fasthållen, något vi tränar på nästan varje dag på ett trevligt sätt. När jag bokat tid hos veterinären började jag direkt träna henne på att kunna sitta still om jag höll henne om nosen. Hennes första instinkt är att häftigt dra åt sig nosen om jag tar tag om den. Jag vill absolut inte att hon redan ska få dåliga erfarenheter av veterinären – tids nog kommer de vara med något som gör ont hos veterinären. Min plan var därför att bjuda in henne till att styra hanteringen och även kunna säga ”ja” eller ”nej” till den.

Jag började med att shejpa henne att lägga hakan i min hand. När hon började erbjuda det började jag följa upp det med att jag slöt handen om hennes nos. Jag höll runt den längre och längre stund, för att det skulle gå fort att lära henne det la jag på ett litet omvänt lockande. Jag hade ju bara några timmar på mig innan veterinärbesöket … Om hon inte lade nosen i handen så grep jag inte om nosen – så blev vårt kontrakt. Om jag visade min hand kunde hon alltså välja. Om hon lade nosen i den så sa hon ”ja” till att jag tog om nosen, vilket ledde till belöning. Om hon inte lade nosen i den tog jag bort handen och väntade ett par sekunder innan jag började om.

När jag satt i väntrummet tränade vi lite till och hon erbjöd glatt haktarget i min hand trots den svåra miljön. Vi blev också insläppta på rummet en stund innan veterinären kom, så jag tränade på undersökningsbordet och även där gick det bra. När veterinären kom blev Flippa lite stökigare och hon slingrade sig som en mask när veterinären skulle lyssna på hjärtat, varpå veterinären höll i henne lite väl mycket och länge, vilket gjorde Flippa brydd. Jag fick till slut be henne släppa så jag kunde hålla istället. När hon skulle kika närmare på bölden på näsan var Flippa lite uppe i varv och jag lyckades först inte få henne så lugn att hon faktiskt tog notis om min hand. Med lite omvänt lockande och att jag bad veterinären att vänta lite, så lugnade hon sig och erbjöd sedan haktarget flera gånger. Först höll jag men sedan kunde veterinären ta om nosen på henne och Flippa satt blickstilla – så fantastiskt duktig att jag efter en lång stund sa till veterinären att släppa igen; ”nu måste jag belöna”.

Alternativet hade varit att någon av oss hade hållit fast henne tills hon ”gett upp” och det hade kanske inte inneburit en katastrof men det hade heller inte gjort upplevelsen positiv eller lugn. Troligen hade det gjort henne misstänksam och ännu mer benägen att slita sig loss när hon tycker något är lite jobbigt. Det här sättet att låta hunden välja om de vill starta ett beteende eller inte kallas populärt för att jobba med en ”startknapp”. Startknappen i det här fallet är att Flippa lägger hakan i min hand. Jag frågar ”vill du” genom att visa min handflata. Hon svarar ”ja” genom att lägga hakan i handen eller ”nej” genom att inte lägga hakan i handen. Hennes beteende utlöser alltså mitt grepp om nosen. I den här träningen får man aldrig göra övergreppet att strunt i hundens ”nej” för då faller hela konceptet att hunden styr. Måste man alltså göra något med hunden som den inte vill och inte kan ta ett ”nej” får man göra på ett annat sätt. Till exempel ge hunden en godbit så att den äter samtidigt som man håller i den. Här är lite film på när jag lärde Flippa att först lägga hakan i handen och sedan styra mitt grepp om nosen. Ibland är jag lite väl snabb med att gripa om nosen men det tar sig på slutet tycker jag. (Ursäkta konstig vinkel men jag hade inget stativ där jag var.)

https://

I vardagen har jag jobbat så här med lite av varje i flera år, eftersom Tassla är en väldigt speciell hund att hantera. Hon tycker inte om hantering helt enkelt (troligtvis på grund av ett trauma då hon var fyra veckor och blev svårt biten över munnen – hantering av såret var obehagligt i flera veckor) och till följd av det har hon även svårt för att bli lyft. Vi har ett kontrakt där jag böjer mig ner, tar om hennes kropp för att lyfta och säger ”jag lyfter”. Om hon är med på det så hoppar hon upp med ett litet skutt. Om hon säger ”nej det gör du inte” så stelnar hon och blir jättetung i kroppen – och då lyfter jag inte. Måste jag lyfta när hon inte vill så sätter jag bare en godisbit på nosen samtidigt och då är det aldrig något problem.

En vanlig situation där folk tränar in en startknapp är vid kloklippningen. Många som har haft stora problem med kloklippningen vittnar om att hundarna plötsligt blir lätta att klippa klorna på när de får vara med och bestämma ifall det ska göras. Men en startknapp kan användas i vad som helst i träningen egentligen. Här kan du läsa två olika texter om startknappsanvändning:

https://klickerforlaget.se/lucka-5-2018/

https://klickerforlaget.se/lucka-15-2018/

Idag ska vi ta bort dränet, då får hon chans att visa upp sina färdigheter igen. 😉 Flippa är pigg och glad, hon får antibiotika och såret ser bra ut. Hon har visat att man kan springa jättefort även med tratt och lärt sig hur man hoppar upp i sängen med tratt. Snart slipper hon den förhoppningsvis!