Igår startade jag och Tassla på Nybörjarprov (B) för spaniel. Det är det allra enklaste provet man kan göra inom spanieljakten och syftet är att bedöma hundens “spanielegenskaper”. I spanielprovsvärlden är det så att om du bara har godkänt vattenprov kan du hoppa över de två nybörjarprov som finns (B och A) och gå direkt till Öppenklass, där vilt stöts och fälls.

Timja i söktagen.

I Nybörjarprov B testas hundens sökförmåga förvisso men inget vilt stöts. Efter skott kastas dummy eller fågel som hunden ska apportera. Hunden söker under ungefär femton minuter och två till tre dummys kastas.

På det här B-provet fick vi välja om vi ville ha fågel eller dummy.
Biggan valde fågel till Asta.

En del hoppar alltså över Nybörjarprov men om man är rookie eller om man bara vill testa vad ens hund går för (och hur bra man själv lyckats med sin träning so far) så tycker jag att de här proven är en lysande idé. Det kan fungera som ett delmål i träningen mot den betydligt svårare Öppenklassen eller så kan det vara målet att endast starta detta prov för att få känna på lite hur ens hund jobbar med de grundläggande jaktfärdigheterna och få en bedömning av hundens kvaliteter.

Ruth med (matte Monika bredvid) kollar in skytten Christian Seger.

Min idé om att starta Nybörjarprov handlade om att jag ville få ett kvitto på hur bra jag tränat Tassla hitintills. Du bedöms i tio olika moment och kan få max fem poäng i varje, alltså max 50 poäng. Det som bedöms är:

 Jaktlust/Arbetsvilja
Sök och mönster
Fart och stil
Följsamhet och samarbetsförmåga
Stadga
Skottreaktion
Markeringsförmåga
Apporteringslust
Apporteringsgrepp
Allmänt uppträdande

Alexandra hade åkt ända från Öland med sitt charmtroll Polly.
Värt resan kanske – för de blev godkända!

Inför den här starten kände jag mig rätt så lugn fast väldigt förväntansfull. Min erfarenhet av att tävla säger mig att på tävling märker du direkt vilka dina svaga länkar är. Med det påslag av svårigheter som till exempel en ny och livlig miljö eller nervositet hos föraren ger så händer det alltid något med de färdigheter som hunden har.

Smilla har ett allvarligt snack med sin matte Annika innan start.

Det enda som faktisk oroade mig var om vi skulle vara tvungna att gå en väldigt lång stund efter de ekipage som sökte. Jag vet att Tassla tycker det är svårt att se andra jobba och tidigare kunde hon ju även visa upp skottberördhet i en sådan situation och det hade känts som ett rejält bakslag om hon hade blivit berörd på ett negativt sätt av situationen.

Provledare Jan Olofsson (tv) i arbete innan det är dags för nästa start.

Därför blev jag lättad när endast tre hundar i taget väntade på sin tur och dessutom var det väldigt svårt att se det ekipage som arbetade eftersom terrängen var som den var.

Det blev mycket väntan men vilken tur att vi hade så trevligt sällskap,
ett gäng spanielfrälsta!

Gårdagens prov arrangerades av Springerklubben Väst och gick av stapeln i Varberg. Domaren, som var helt suverän, hette Roger Marklund. Han var suverän för att han var pedagogisk och vänlig och gav intryck att vilja alla väl samt direkt lugnade alla med att han visste hur nervöst det kunde kännas att starta på prov. 😉 18 (!) hundar var anmälda, 17 kom till start. Jag hade startnummer 14 och efter över sju (!!!) timmars väntan var det vår tur…

Domaren Roger med sin lilla svarta bok, där han skrev upp allt om oss tävlande.

Tassla kändes lugn och samlad men pigg och glad. Miljön påverkade henne inte negativt och hon verkade ha vilat ordentligt i bilen – där hon ju fick ligga större delen av dagen.

Vårt sökområde var verkligen inte en walk in the park!!! Vi sökte i fyra olika typer av terräng och huvuddelen var väldigt konditionskrävande. Vi sökte dessutom i stark medvind.

Vissa hade mer krävande terräng än andra
– här är det Biggan som försöker hitta sin lilla svarta i djungeln…

Första biten sökte vi längs en å, i knähögt gräs (mina knän!) nerför en slänt och i kanten av en stubbåker. Det var den enkla biten. Ganska snart förflyttades vi upp på en slags mini-ås med branta kanter och ett slags vassliknande gräs som nådde mig upp till magen… Stundtals var det här gräset ogenomträngligt för Tassla och hon fick liksom välta gräset för att ta sig fram. Hyfsat jobbigt för en i hennes storlek med andra ord. JAG trillade dessutom vid ett tillfälle för det var nästan omöjligt att ta sig fram…

Clumbern Kerstin passade på att ta en badpaus i söket, sedan fortsatte hon arbetet.

Vi fick vår första apport redan i det “enkla” gräset. Tassla var stadig och satte sig direkt på skott. Hon apporterade fint och lämnade av jättebra.

Efter att ha trasslat oss igenom vassgräset fick vi gå ner på stubbåkern och söka i kanten av den. Domaren ville samtidigt att jag skulle se till att hon slog ut i åkern så det gjorde vi. Jag är så nöjd med hur Tassla jobbade i medvinden. Hon tog ut lite avstånd, kovände och sökte tillbaks mot mig. Hon jobbade precis som de ska i medvind, det var roligt att se.

Här på åkern fick vi vår andra apport. Tassla såg ut som att hon skulle knalla på den så jag blåste för säkerhetsskull två gånger. Note to self: Båda apporterna som kastades på åkern såg Tassla ut om om hon skulle knalla på, hon tog några steg. Men sedan var hon stadig fast hon bara halvsatt.

Vackra spanieln Timja gjorde ett fin-fint prov och blev godkänd.
Även hon var långväga ifrån, hon och matte Karin kommer ifrån Örnsköldsvik.

 Apporteringen gick fint och vi fortsatte sedan att söka i den branta slänten (uppför) längs åkern. Nu ville domaren att jag skulle få henne att söka mycket djupare, det vill säga upp för backen och genom snåren. När han påpekade det så befann vi oss framför ett ganska långt björnbärssnår. “Javisst” sa jag och försökte se ut som om jag försökte trycka Tassla lite ut i snåret för att därefter spurtade jag förbi det – en si då där 15 meter framåt – så att hon skulle slippa springa in bland taggarna… Därefter, när det var lite trevligare terräng så bad jag henne om lite djupare slag in i bushen men de blev inte jättedjupa för nu var Tassla verkligen trött.

Fikapaus med livfulla samtal.

Ändå jobbade hon på oförtrutet! Duktiga lilla hund! På vår sista apport så halvsatt hon igen efter signalen och jag fick då chansen att säga ett ordentlig “sitt” och när Tassla tog kontakt med mig så gav jag henne kommandot “apport”.

Här kommer en kort summering i filmväg, på fram för allt de tre apporteringarna. Tack till Marie som var så snäll att filma!

Jag är nöjd med precis allt! Visst kan jag också hitta sådant som kan bli bättre men det här var ett suveränt kvitto på att min träning när det gäller apporteringens delar, skott, stadga och sök har fungerat bra. Tassla har aldrig gått i så här svår terräng, aldrig sökt sammanhängande under så lång tid – dessutom i medvind och aldrig med så många störningar. Och ändå höll alla bitar för den extra påfrestningen! JAG ÄR SÅ NÖJD!!!

Så här såg bedömningen ut:

 

I kritiken efteråt var det ju många lovord men den negativa kritik jag fick var att jag inte kunde få ut henne så djupt ibland i snåren. Jag gissar att det var min “smitning” från björnbärssnåren som fram för allt gav upphov till den återkopplingen. 😉 Men jag vet också att Tassla kan bli lite kort i söket för hon är så uppmärksam på mig och vill inte gå för långt ifrån mig. Nå, det vet jag ju ändå att det är ett ickeproblem då vi kommer ut på mark med vilt. 😉 Då har hon ju ett galet tryck och har inga som helst problem med att släppa mig … hrm … så det där behöver jag nog inte fundera så mycket på.

Tv Carolina Bohman (arrangör från Springer Väst) med hunden Lisa.
Den svarta skönheten missade jag tyvärr namnet på.

En sak som jag är väldigt nöjd med nu efteråt var min egen känsla. Jag kände det som att jag hade koll på allt som hände. Jag kunde läsa terrängen och Tassla och jag FÖRSTOD allt som hände. (Det är faktiskt inte så lätt!)  Som till exempel när vi kom ner på åkern och Tassla tog för sig så mycket i marken. Då trodde jag att hon slutat söka och nu bara sprang men insåg att det hon gjorde var att jobba smart och fint i medvind.

Nellan, ankan och Molly.

Domaren sa nästan ingenting till mig och jag sa nästan ingenting till hunden när vi arbetade. 🙂 Jag såg till att styra henne så hon täckte mark om det behövdes. Jag visade att hon kunde söka igenom snår genom att göra det så fort vi råkade på ett lämpligt (fast inte björnbären då). Jag stöttade henne genom att säga små “ja” när hon sökte fint – särskilt mot slutet när hon var jättetrött. Jag använde visselpipan endast vid skott och kast och en gång som en vändsignal. Alla de andra situationerna kunde jag vara cool och vänta ut att hon jobbade sig igenom. Hon var aldrig ens i närheten att gå ur hand och hon hade arbetsfokus precis hela tiden.

Det här var med andra ord ett superbra kvitto på att vår träning har gått bra hitintills och nu kan vi ta nya kliv. Så nu blir det Nybörjarprov A eller Öppenklass. Om ett år alltså… 😉
Sååå kul!