Vi har en blogg-gäst i vår; Jenny Nolhage som berättar om sin första tid med labradorvalpen Sally. 🙂
Hennes första inlägg hittar du här. I det andra inlägget berättar Jenny bland annat om hur hon löst avlämningsproblem och börjat med fotgående … och fått lite prestationsångest. 😉

Sally har precis fyllt 15 veckor. Snurren med mat, promenader, kiss ute och inne – ja, allt det fortsätter. Men Sallys och min relation har också vuxit. Och jag har fått slita för det! Mina värsta konkurrenter (och stundtals bästa kollegor) är Alma och Märta. Sally gillar verkligen sina storasystrar – de är mycket mer bitvänliga än matte och är mycket bättre på att hitta bästa doftfläckarna i skogen. Men på mitt pluskonto finns att jag har maten och godiset och bästa fluffiga leksakerna. Och inte minst, att Alma och Märta också betraktar mig som en resursstark varelse. När de sitter och tittar på mig i väntan på något, ja då sitter Sally där också och tittar på mig fast hon inte vet varför. 

Vem är då Sally? Jo, till att börja med är hon är trygg och stabil i sig själv. Har inga problem att sitta själv på en jordhög i vår lilla trädgård och titta på molnen, fjolårslöven och fåglarna vid grannens fågelbord. Hon tycker det är kul med människor och blir sådär labradorigt larvigt glad och svänger på hela kroppen när det kommer någon. 

Hon gillar grejer och att bära på dem. Man kan också beskriva det som att hon har en passion för skor… gissa om alla skor här hemma är bakom kompostgaller nu? För jag får väl erkänna att även om hon ofta har ett fint och stadigt grepp initialt så blir det ju en del tuggande sedan. Fluffiga leksaker är fantastiska tycker Sally. Första gångerna jag prövade dem gick hon undan för att undersöka dem noga i lugn och ro. Så jag bestämde mig för att pröva bytaleken. Filmen här är när vi har gjort den kanske 6–7 gånger under ett par veckors tid. Slutet på filmen blev lite annorlunda, Sally upptäckte mobilen …

https://

Efter den här lilla kampanjen med bytaleken prövade jag att kasta iväg en fluffsak för att se vad som hände. Och jo, hon kom springande till mig! Hurra! 

Det har fungerat bra att öva upp följsamhet och kontakt. I början fick jag inte så mycket ögonkontakt med henne. Har allra mest belönat när hon finns vid min vänstra sida. Ni vet, målet är ju den där fantastiska jaktfoten där hunden bara flyter med vid vänsterknät utan att jag som förare behöver göra något trots en massa störningar runtomkring. Då ska hon ju inte gå och titta på mig men i början vill jag ha kontakten så de första försiktiga stegen till det tar vi nu. Jag belönar med riktigt gott godis och glad röst när hon spontant kommer vid min vänstra sida när vi är i skogen. Och jag blir så larvigt glad av att hon väljer mig och mitt godis trots att de andra båda hundarna hittar på annat i närheten. Ibland är man lättroad som hundägare … 

https://

När jag satte mig för att börja skriva det här blogginlägget började jag bläddra i ”Valpträning till vardag och fest” för att leta efter beskrivningen av bytaleken, blev osäker att jag gjort något annat än just den på filmen. Men det var inte bra att titta i boken! De få sidor jag hann bläddra mig igenom gav mig ju dåligt samvete över övningar jag inte gjort, inte kan och inte ens tänkt på. Suck!

Det är det där med att hela tiden planera och tänka, att vara steget före, så tröttande det är när det blir mer av press än roligt och stimulerande. Så nu stänger jag ner tankeverksamheten för en stund. Jag lägger mig på golvet och gosar med hundarna istället, och om jag har tur börjar Sally bli sömnig så hon snart ligger och sover tätt intill. Lugna snusande andetag.