Kanon-Qulan på en annan resa

Ibland får jag frågan om vad jag tycker är absolut viktigast att träna med sin valp. Var ska man börja liksom?

Jag brukar svara: “Börja med att titta på valpen.”

Genom att studera hur valpen funkar i ett antal situationer får du veta en väldans massa om den. Visst, vissa saker kommer ändra sig – inte minst om man har en arbetshund typ en jakthund eller vallhund – för de kommer “tända” förr eller senare. Men när du studerat din hund får du också svar på vad som är hundens styrkor och svagheter. Därifrån startar träningen.

Med Quling har detta studerande aldrig slutat (och såklart ska man fortsätta studera sin hund). I februari fyller han två år och vi lade för några månader sedan ner all jaktträning. Jag ville mer än vad han ville och jag behövde fokusera på några viktiga grundgrejer som inte varit på plats:

  1. ett bättre och roligare samarbete
  2. att han får ett bättre självförtroende
  3. att han inte ger upp i träningssituationer
  4. att jag inte blir frustrerad

Vi behövde hitta på något som gjorde oss båda på gott humör. Vi behövde göra saker där de beteenden som gör mig frustrerad inte får en chans att dyka upp. Det som gjorde mig frustrerad var till exempel att Quling inte kunde göra mer än ett par repetitioner av en övning sedan bara stack han från platsen (!). Eller att han TOKJAGADE varje sekund från det att vi öppnade ytterdörren tills vi gick in igen, stundtals okontaktbar. Och som den känsliga individ han är så räcker det med att jag KÄNNER en viss frustration i träningen så ger han antingen upp genom att springa iväg eller att lägga sig ner och se ut som att han blivit misshandlad …

sedan dess har vi börjat med agility! Det är väldans roligt, jag har inte varit irriterad och Quling har blivit frimodigare och tuffare. Han har haft ett par korta “jag ger upp”-tillfällen men släppt dem jättefort och nu är det några månader sedan sist. Han har övervunnit sin rädsla för tunnlar och använder dem istället som självbelöning :). Han har kunnat leka kamplek med mig i agilitymiljön – något som var otänkbart i början. Han lyssnar mer på mig, han vågar ta för sig allt mer – utan att gå ur hand och skita i mig.

Tillit och samarbete – det viktigaste av allt
Jag tänker att genom att bygga det viktigaste av allt – tillit och samarbete – kommer det bli lätt och roligt med jaktträningen senare. I agilityn får Quling dessutom springa i full fart men ska fortfarande vara i kontakt med mig och följa mina anvisningar – precis som i jakten.

I vardagen går Quling flera promenader i veckan i dragsele för att få utlopp för sin energi, jag åker – helst en gång i veckan – till ett inhägnat område där jag tränar svårare och svårare inkallningar med honom. Det har resulterat i att jag nu kan ha honom lös en kort stund på ett specifik ställe på en äng hemmavid. Jag står i princip stilla, han får springa runt mig och jag belönar för spontan kontakt och för att han kommer på signal.

Nej, detta var nog inte riktigt vad jag väntade mig när jag skaffade mig den här hunden. Jag tänkte att jag skulle få mycket hund att jobba med och mycket arbetslust och jakt, ja visst. Men denna blandning av å ena sidan total självständighet och galen jaktlust å andra sidan en enorm mjukhet – DET är en helt ny erfarenhet. Quling är svart eller vit och jag vill ha gråskalor – och det kommer jag få ;). Så ja, det blev en helt annan resa än vad jag tänkt mig. Men det blir ju sällan precis som man tänkt sig – det kan ju faktiskt bli ännu bättre ;). En sak som är bra med att få en hund som utmanar en är att man blir så otroligt glad när saker funkar. Och detta är ju bara början av resan. Jag hoppas verkligen vi har många år framför oss med roliga, oväntade äventyr och avstickare på vägen.

Med Quling tar studerandet aldrig slut, tror jag. För allting ändrar sig hela tiden. Just nu ändrar det sig till det bättre och häromdagen tog jag för första gången ut honom för att jaktträna litegrann. Jag ville bara testa lite, jag ska fortsätta pausa honom och göra annat ett halvår, för att se om något ändrat sig. Och träningen gick mycket bättre än den gjorde för några månader sedan. Söket var frimodigare, han lyssnade mer på mig, han stack aldrig och gav inte heller upp (de två sakerna tror jag dessutom är två sidor av samma mynt), han kom ihåg dirigeringarna, närsökssignalen och stoppsignalen. 🙂 Han kändes faktiskt mognare och det verkade inte som att han kände press från mig.

https://

Nu fortsätter vi på agiityspåret, med inkallningsträningen, vi tar våra promenader och vi fortsätter med shejpingträningen inomhus som går ut på att göra modiga saker i stil med att välta sådant som skramlar osv. Sedan, när det känns rätt och bra och roligt så kommer vi börja jaktträna igen och det ska bli kul. Fast just nu är vår träning väldigt rolig och vi känner oss båda duktiga så den här vägen är en bra väg att gå på.

En kortfilmsnutt på en perfekt inkallning 🙂 : (lite ljum belöning men det vara bara för att jag hade kameran i en handen – det brukar bli full fest och göttigaste maten)

“>https://www.youtube.com/edit?o=U&video_id=6311mXiwZQk

 

Och så två boktips …
Jag vill avsluta det här inlägget med att nämna att min träning med Quling känns roligare och friare också tack vare att jag har läst två böcker som inspirerat mig. Som de flesta som läser den här bloggen kanske vet så driver jag och Elsa Klickerförlaget, där vi ger ut böcker om positiv hundträning. Jag är redaktör eller korrläsare för alla våra böcker och två av de böcker jag jobbat med i höst är Blygerhundar – så gör du din hund till en superhjälte, skriven av Jessica Mann och Agility – från grunder till första start skriven av Fanny Gott. Båda handlar om grundträning kan man säga. Blygerboken är fullmatad med tips på övningar du kan göra om du vill få en hund som är trygg och har ett gott självförtroende. 

PS: Eftersom vi pratat och tränat mycket inkallning i höst har jag och Elsa startat en inkallningskurs online som var väldigt roligt att göra: kluriga och finurliga övningar utlovas. 🙂  Spana in den här:
Inkallningskurs med återkoppling
Inkallningskurs UTAN återkoppling

OCH valpkursen online är fortfarande igång – det är bara att hoppa på. 🙂

2 reaktioner på ”Kanon-Qulan på en annan resa”

  1. Det är riktigt roligt att läsa om Qulan! Jag känner igen mig och min hund och svårigheter i ditt inlägg! Roligt att du skriver även om de sakerna som inte gå så bra! Mvh Pia

    1. Tack, vad bra att du känner igen dig – då är jag inte ensam ;). Det är väl så här det är med våra lurviga – det går upp och ner, fram och tillbaks. Men vissa hundar kanske utmanar en lite mer än andra … och man undrar hur 17 det ska gå. Men det är väl de vi ska tacka för att vi blir bättre hundtränare. 🙂 Vi tar små steg i taget och gläds åt det som funkar och faller på plats.

Vad tycker du om inlägget? Vi uppskattar kommentarer!

Varukorg