<3

Förra året hade vi inget sommarläger eftersom det inte passade så bra med hur våra liv ser ut just nu. Istället hade jag längtat efter och siktat in mig på att få åka på läger själv.

I juli kom engelska Helen Philips till Edsäng i Hälsingland, inbjuden av Eva Thorén. Helen har skrivit boken Clicker gundog, hon är instruktör på heltid och jagar över sina hundar, en hög ungerska vizlor och en springer spaniel. Och så är hon utpräglad klickertränare.

Jag kan inte nog understryka vad det sistnämnda betyder för mig. Att gå för en instruktör som i grunden har samma tänk kring träning är otroligt vilsamt. Alla som är där har – i alla fall mer eller mindre – det tänket och man behöver inte förklara eller försvara sin träning. Man behöver heller inte oroa sig för att någon kommer var dum mot sin hund. Inte en enda gång under dessa dagar såg jag någon som tog hårt i sin hund eller höjde rösten åt den. SÅ. JÄKLA. SKÖNT.

Ledord i träningen!

Jag och min väninna Anna, som också har cocker, hade anmält oss till den avancerade kursen – det fanns även en nybörjarkurs – och vi var åtta ekipage och några observatörer.

Helen har en instruktörsstil som är full av humor. Lite torr och ironisk humor blandat med total uppriktighet och en krydda vänlighet. Jag skrattade en hel del under de här dagarna, fick några saker att tänka över angående min egen träning och några nya övningar att ta med både till mig själv och mina elever. Precis som det ska vara när man går för en bra instruktör alltså.

Är hunden redo?

Vi började hela kursen med att prata, träna och tänka kring hur vi startar upp träningen med vår hund. Helen pratar mycket om att vi behöver vänta på att hunden är färdig för att träna. Vänta på att hunden säger ”jag är redo, vad ska vi göra”. Enligt Helen behöver vi vara lite mer observanta på vad hunden försöker säga till oss, istället för att vara så upptagna av att tala om för hunden vad den ska göra.

Tassla, redo. Foto: Daniel Eidenskog

Vi fick gå en och en runt två stolpar, med hundarna i löst hängande koppel, utan att ta någon notis om hunden. Vi som tittade på fick instruktionen att kika på vad hundarna gjorde. Alla hundar undersökte miljön inledningsvis, sedan började de succesivt försöka ta kontakt med sin förare. Det tog olika lång tid för olika hundar men det var slående att alla hundar talade faktiskt om att nu var de klara och tog kontakt. Även hanhunden som fick gå över området sist, efter att en löptik gått där … även om det tog tid.

Jag hade Tassla med mig på kursen och hon började ganska snart fråga mig men hela denna tanke om att bli färdig för träning är något som jag framför allt tar med mig hem till Quling. Jag hade faktiskt, någon månad innan kursen, precis kommit fram till att Quling behöver vara i en ny miljö och nosa och mingla innan han är redo för att träna. Om jag börjar för tidigt så är han inte med mig – då lägger han antingen av eller så drar han på egna äventyr. Tar jag bara det lite lugnt i början så är han helt med mig. Efter att ha sett hundarna på kursen göra den här övningen kände jag mig väldigt säker på att jag ska fortsätta på inslaget spår.

Om inte hunden är färdig för träning blir det bara konflikter och tjat och dålig träning när man väl börjar träna.

Paussignaler

Vi pratade också om vad vi har för paussignal på hundarna. Helen vill att hundarna ska pausa och ta det lugnt när vi gett dem paussignal. Tassla pausar inte när jag ger henne signal om paus. Hon är stilla men i arbete ändå. Hon lägger sig platt med huvudet i backen och stirrar upp mot mig, redo för godisregn. Jag vill fortfarande ha det beteendet som ett slags ”vänta men var redo” och dessutom leder det förr eller senare oftast till att hon faktiskt tar det lugnt. Men det kan också leda till att hon börjar kräva saker av mig. Det vill säga aktivitet eller godis. Pausar gör hon på riktigt om jag placerar henne en liten bit ifrån mig, gärna på en liten filt. Eller bara rakt ner i gräset, jag säger ”vänta” och går bort några meter. Då kan hon glida över på ena sidan och ligga och spana och nosa – mer avslappnat än det där andra hon gör. Om jag ska fortsätta att använda den första signalen så ska jag vara obs på att hennes aktivitet inte leder till aktivitet. Bara när hon gör ngt annat som nosar eller är lugn och inte fokuserad på att få igång mig får hon börja arbeta.

Markeringar

Efter de inledande övningarna tränade vi markeringar. Vi var på ett fält som var väldigt kuperat. Det SÅG inte så kuperat ut dock. Vi fick själva välja avstånd som vi skickade på och vi fick varningen att denna övning hade varit svår i förra gruppen – mycket svårare än vad den såg ut. ÄNDÅ tror jag att majoriteten av hundarna fick problem med att lösa uppgiften. Jag var SÅ förvånad. Jag gick nära, Tassla är en bra markör men både hon och Penny (Annas hund – vi hade de enda spanielarna på kursen) började jaga efter att ha sprungit en bit. Min stora insikt efter den övningen var att det som kan verka väldigt enkelt kan vara skitsvårt. 😉 Jag behöver uppenbarligen bli bättre på att läsa terrängen samtidigt som jag försöker förstå hur vinden beter sig i marken.

Helen pratade mycket om att inte dirigera på en markering. Det lär hunden att tveka. Jag tänker att överenskommelsen vid en markering är ju egentligen att man säger till hunden ”markera ordentligt och lös det” medans i en dirigering säger man ”lyssna på mig för jag vet hur du ska lösa det”. Så ja, att börja dirigera vid en markering vill jag också undvika men ibland behöver man ju rädda situationen ändå. Samtidigt så är det skillnad på att dirigera en retriever och en spaniel. Spanieln är inte avlad för långa linjer och förr eller senare brukar de falla ut i ett sök. Men visst, det handlar ju ändå om ifall hunden markerat tillräckligt bra eller inte. Jag behöver dock ta till mig det här för jag vill nog ha lite väl mycket kontroll, och låter kanske inte alltid hunden lösa uppgiften utan att jag lägger mig i.

Alla sätt att bära en dummy på funkar hälsar Tassla. 😉 Foto: Daniel Eidenskog

Ett begrepp som Helen återkom till många gånger, och som låter så mycket bättre på engelska än på svenska 😉 är uttrycket ”set them up to succeed” – lägg upp träningen så hunden lyckas. Det är ju ett av klickerträningens fundament. Om vi vill arbeta belöningsbaserat behöver vi lägga upp träningen så hunden gör många rätt. Då kan vi belöna dem och därmed ge dem information om vad vi vill se mer av. Helen tyckte också att vi ska var obs på ifall hunden verkligen markerat dummyn eller om de markerat ett område. Jag uppfattade det som att hon tyckte det var bra att var noga med att hjälpa hunden att markera rätt så mycket det går, för att göra den till en säker markör. Till exempel genom att ha vita dummys och börja på kort avstånd osv.

Av och på

Andra dagen började vi med den viktiga on-off-träningen. Vi fick varva fotgående med lek i en övning där vi skulle leka i tio sekunder, sedan gå rakt in i ett lugnt fotgående. Vi gick mellan fem stolpar som var utsatta med kanske tio meters mellanrum. Om fotgåendet inte fungerade/var för hetsigt backade man bara tillbaks till stolpen man kom ifrån och startade om gåendet. Jag tyckte det var slående hur hundarnas fot blev bättre och bättre ju längre man kom in i övningen. Själv försökte jag tajma när Tassla var som mest lugn och fokuserad, helst att hon tittade framåt – med att börja leken igen. Bara på några repetitioner var hon jättebra på att gå ner i det lugna gåendet.

Boll-lek på vems villkor? Foto: Daniel Eidenskog

I den här övningen hände det dock något som gjorde mig lite irriterad. Jag lekte med en boll med Tassla. Hon älskar bollar och hon leker ofta med husse, och tillsammans har de utvecklat en lek som ger mig allergiska utslag, typ. Husse kastar bollen (han har lärt sig att Tassla ska sitta tills han säger varsågod), Tassla hämtar bollen och stannar sedan en halv meter innan husse och ”kastar” bollen på hans fötter. De har väldigt roligt men jag ser framför mig hur Tassla kommer i terrängen med en fågel i munnen och gör samma sak – spottar viltet på marken … Så när jag börjar leka men henne på kursen och hon spottade bollen så ”krävde” jag att hon skulle ta upp den och lägga den i min hand. Jag började till och med göra omvänt lockande med en annan boll för att få henne att hålla i sin boll hela vägen in.

Helen gav mig återkopplingen att jag har för många regler i leken. Lek ska vara på Tasslas villkor och vara rolig och kravlös. En skicklig hundförare kan lära hunden vilken lek det är och i en annan lek kan jag vara noga med att hon ska in i handen, menade Helen. Det har hon ju rätt i förstås. Samtidigt lär ju sig hunden det den får träna på. Lösningen blir att varva olika lekar så att hon inte får träna på att släppa hela tiden. Jag vill ju inte bara ha leken som ett träningsredskap utan också som en rolig belöning. Och jag tror verkligen att Helen har rätt i att det är ”en skicklig hundförare” som kan lära sina hundar skillnaden. Om man inte har så bra träningsfärdigheter så är detta för svårt. Husse blev i alla fall väldigt nöjd när jag kom hem och berättade att de kunde fortsätta med sina lekar. J Och jag har släppt på kraven och leker ”just for fun”.

Vatten och dirigeringar

På eftermiddagen den andra dagen höll vi på med vattenträning. Jag jobbade med att bryta Tasslas förväntan på vatten och jobbade bort från markeringar i vatten, upp i skogen istället. Det gick bra och vi avslutade med att få välja en övning som bara skulle kännas rolig för hunden. Jag lät henne jaga efter en dummie i en vassrugge, eftersom söket är hennes favorit.

Anna och Penny under övervakning av Helen.
Foto: Daniel Eidenskog

Dag tre inleddes med dirigeringsträning. Att hunden har självförtroende i dirigeringen är a och o. Helen jobbar därför med att hunden ska vara väldigt säker på linjen. Hon använder hjälper i form av vita dummies eller till och med vita hinkar (med dummies i) och hon jobbar med målområden och landmärken. Inget konstigt med andra ord.

Vi fick också fundera över hur vi skickar våra hundar. Är våra skick en hjälp för hunden så att den klarar av att ta en riktigt rak linje, eller gör vi något som stör den så att linjen riskerar att bli krokig? Vi fick stå framför en spegel med hundarna och se om de lutade sig ifrån oss om vi stod över dem osv. Det var lite fnissigt att göra det, och jag upptäckte att Tassla lutar sig lite ifrån mig, så det ska jag fundera på.

Sammanfattningsvis om de här dagarna tyckte jag, som jag skrev inledningsvis, att det bästa med kursen var att vara med likasinnade, kunna resonera på en nivå där alla förstod grundtänket och inget var konstigt. Jag gillar också att Helen fick mig att tänka till, att jag fick ta ett varv med olika saker jag gör och omvärdera några och bestämma mig för att fortsätta med andra. Det var också väldigt roligt att få lite nya, roliga övningar som jag kan använda som instruktör.

Helen kommer hit i april!

Och så har jag avslutningsvis en glad nyhet! Helen kommer hit (Landvetter och Vallda) i april och håller dels en clinic och dels en grundkurs. Det ska bli SÅ roligt. Elsa och jag kommer gå som observatörer hela helgen för att få ny inspiration till våra kurser inte minst. Är du det minsta intresserad av jakt – oavsett om du har retriever, spaniel eller stående – och nyfiken på spännande hundträning så kan jag verkligen rekommendera den här helgen. Det finns bara en hundplats kvar på helgen, men läs beskrivningen av clinicen och kursen på länkarna nedan och tveka inte att anmäla. Detta kommer bli mycket intressant och lärorikt!

Tack till Daniel Eidenskog för att jag fick långa några av dina foton! Här hittar ni Daniels hemsida.


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker

%d bloggare gillar detta: