Nu är Tassla drygt fem månader och hon går bara från klarhet till klarhet. Jag tittar ibland på min lilla valp som redan blivit så stor – hur gick det till – och tänker att när ska vi få de där riktiga svårigheterna och utmaningarna som gör att man måste cirkla kring en viss uppgift en mycket lång tid? Ja, inte vet jag, men än har de inte dykt upp i alla fall. Vi tränar på och hon lär sig hela tiden, hon är som en svamp, det går otroligt fort för henne att förstå. Om och när de där utmaningarna än dyker upp så kommer i alla fall Tassla ha en solid grund av genomtänkt grundträning att stå på. Så jag fruktar intet! 😉

När jag tränar uppflog med Tassla nu så stannar hon oftast direkt på kastet. Så fort hon ser ett föremål singla genom luften så tvärnitar hon. Jag behöver oftast inte blåsa i pipan. Det är häftigt att se!

Häromdagen tog jag min Flying Duck och gick ut på “vårt” fält. När Tassla precis vänt i ett slag och var på väg mot mig så sköt jag iväg leksaken. Tasslas huvud for upp och hon tvärstannade och stod blickstilla. Det var första gången jag presenterade den här typen av flygande föremål som liksom fladdrar i väg och är lite konstigt. Innan dess så har hon bara fått stanna på dummies och bollar.

Det verkar vara betydligt lättare att stanna på sådant som flyger upp i luften än på sådant som släpas iväg/springer i väg längs marken. Så kanske är det där vår nästa utmaning ligger; att rigga allt svårare “kaninliknande” uppsprång? Det och att göra riktigt häftiga uppflogslekar med bollkastare får nog bli nästa steg i uppflogsträningen.

OCH göra det på olika platser förstås. Jag märker att Tassla är väldigt säker hemma på “våra” fält men det blir mycket svårare i nya miljöer. I nya, svårare miljöer så sänker jag därför kriterierna inledningsvis, så hon ska fortsätta att lyckas med uppgiften. Många lyckade repetitioner gör att beteendet blir mer och mer motståndskraftigt och hon klarar svårare och svårare situationer.