Så har en av årets höjdpunkter varit – spaniel–SM. Jag fick möjligheten att starta med Kat i år igen vilket jag är väldigt tacksam och glad för. Jag skaffar mig massor proverfarenhet tack vare Kat och lär mig något nytt varje gång jag startar henne. Och att starta ett mästerskap är verkligen något extra.

I år höll vi till i Skåne hela helgen och mitt gamla hemland 😉 visade sig från sin bästa sida med sol och lagom med vind (det kan blåsa något rent förskräckligt i Skåne) och massor med fågel. Kat och jag startade som nummer två vilket innebar att vi gick i första släppet – det är ju parsläpp i segrarklass.

Jag var ganska nervös fast mest förväntansfull. Mitt mål var att klara mig så långt att jag fick gå för båda domarna. Kat har varit lite ojämn och går ibland som tåget och ibland tveksamt och jag har inte riktigt vetat varför eller hur jag ska komma till rätta med det. Så min nervositet handlade mest om hur hon skulle vara just idag.

Det började tveksamt. Men till Kats försvar hann hon göra två slag sedan stötte parhunden. Två fåglar sköts och efter att parhunden tagit en fick vi ta in nästa. Den låg över en stenmur genom en häck ut på ett fält, max 30 meter bort. Jag försökte dirigera Kat vänster ut men hon svarade med att ta det som en push back så jag vände henne och tog in henne vid sidan och sände henne på ett linjetag (så får man göra i spanielvärlden japp 😉 ). Det tog hon fint och sedan satte jag på närsöket. Hon slog dock ut i ett jättesök och var på väg i full fart mot publiken bakom oss men vände snyggt på signal och sökte vidare i rätt område tills hon hittade fågeln. Det var en rapphöna och av någon konstig anledning så höll hon på att greja en massa med den innan hon faktiskt tog den och jag fick blåsa två inkallningar för att skynda på henne. Jag hann bli lite irriterad. Avlämningen var bra och fågeln var hel när den kom in.

Vi sökte vidare och nu bestämde jag mig för att vara mer offensiv för att försöka få igång hennes sök som först var trevande. Efter några slag fick jag faktisk igång henne lite mer. Jag går längs med stenmuren med ena skytten nästan axel mot axel och när Kat stöter ganska nära oss är skytten lite bakom mig till vänster. Känslan av utbrutet krig slår mig när det skjuts både till höger och vänster och jag får tunnelseende och markerar inte fågeln eller fåglarna. Jag hoppas Kat markerat och när domaren ber mig skicka säger jag bara “apport” och vinkar lite med handen. En något oklar signal. 😉 Kat springer rakt ut från mig och domaren säger tålmodigt “Lena, fågeln ligger ute till vänster på fältet”. Jag får värsta fnisskänslan över min egen förvirring och hör hur domaren också är full i skratt. Givetvis skulle jag ha frågat var fågeln ligger. Precis när jag ska stoppa Kat går en fågel till upp men hon respekterar den (sätter sig spontant) och jag kan kalla in och göra ett linjetag över muren igen. Denna gång går hon nästan rakt på men även nu plockar hon med fågeln och tar tid på sig.

Sedan får vi söka vidare lite till och när parhunden stöter nästa gång får vi gå av vårt första släpp. Mitt mål att få gå för båda domarna är därmed uppfyllt och det känns bra.

Jag är glad och lättad när jag går in i publiken för att vänta på min tur på andra sidan. I det läget tänker jag inte så mycket på mina missar men försöker tända Kat lite och står längst fram i ledet och låter henne titta på när de andra hundarna jagar och det skjuts. Total kontrast från Tassla som måste vara längst bak och pyssla med annat för att inte slå stressvolter …

När det så är dags för andra släppet är vi i en bred viltremiss och jag inser direkt att här måste jag jobba för att få Kat att täcka marken. Jag sköter också mitt uppdrag inledningsvis. Jag zick-zackar mig fram i marken och nu jagar Kat äntligen! Vi har dock starkt sidvind från vänster och jag är lite konfunderad över att hon inte vill gå ner så långt i vind utan gör korta slag åt höger. Jag får mana på henne för att täcka åt höger. Plötsligt har hon tendenser till stickspår och jag försöker vända henne men just då stöter hon en fasan. En situation jag kunde ha läst bättre. Hon sitter och den skjuts. Nu är apporten helt perfekt och även avlämningen. Vi jobbar vidare i marken och Kat jagar fint. Återigen får hon tendenser till stickspår och nu börjar jag släppa mitt initiala uppdrag att se till att all mark blir täckt. Plötsligt går Kat ner i vind åt höger och drar förbi mig bakåt – nej nej – och vänder upp och stöter en fågel. Vi har missat mark och där satt en fågel.

Usch vad besviken jag blev. Jag tappad mitt fokus och såg inte till att marken var avjagad. Visst, det ska hon ju sköta men när hon inte gör det behöver jag hjälpa henne. Vi som var så nära att ha kommit runt båda rundorna!

Nåväl. Efter lite deppande så kändes det återigen som att jag lärt mig nya saker som jag tar med mig. Detta att hamna framför skytten så pass mycket att han skjuter bakom mig rakt upp i himmelen och jag missar markeringen och inte fattar vem det var som sköt, det var något nytt. Och om jag inte har en susning var fågeln fallit så får jag faktiskt fråga 😉 .

Och det var väldigt roliga marker att gå i. Mycket fågel och mycket som hände hela tiden – nästan för mycket. Kat hann inte komma igång i söket i första släppet för det sköts hela tiden. Det blev liksom ryckigt och lite disharmoniskt. Andra släppet hade jag mer kontroll och var mer säker på vad jag gjorde. Då hann jag njuta lite över situationen. Tills jag tappade fokus då.

Jag tror inte det blir fler prov för Kat i år men vi ska  gå på en massa jakter istället. Det tror jag vi båda kommer trivas väldigt bra med. Kat är pålitlig och lydig, det känns väldigt okomplicerat att jaga med henne.

Men att starta ett SM är allt något extra, och jag hoppas jag får göra det igen. Med vilken hund står just nu skrivet i stjärnorna. 😉

foton av Leif Zimmer, zimmer.se

PS: Grattis till Anna Lindholm med Wildphoebes Nighthawk “Penny” som vann SM för andra året i rad! Härligt när Tasslas släkt gör bra ifrån sig 😉 (Penny och Tassla är kusiner<3). DS