Idag fick jag upp ett minne på Facebook som fick mig att bli nostalgisk. Det är en bild på Tassla i den skånska skymningen med texten “HON SATTE SIG”. Bilden är från den 19 september 2013 och Tassla är 1 år gammal. Det är första gången hon får stöta en fågel. Jag har åkt 30 mil enkel väg för att testa detta – som då var helt nytt för både mig och Tassla.

Jag har tränat förstås. På bollar, leksaker som dras upp i träd, bolting rabbit som skjuts iväg osv. Men detta är första gången på fågel. Vi är på ett skånskt gods, jag har inga kontakter, vet inte var jag ska åka för att träna på fågel, det verkar nästan omöjligt att få till. Så får jag hänga på en kompis som har en lite äldre spaniel och som har lite kontakter. Så får vi vår första stöt. Och hon satte sig.

Känslan var helt magisk. HUR 17 kan de sätta sig efter att sekunderna innan vispat runt genom det höga gräset och den snåriga vegetationen i full fart? Det är liksom emot alla naturlagar. 😉 Men hon satte sig.

Tvår tog det sedan från den bilden innan hon fick gå på vilt igen. Jag fortsatte att träna grunder, testade någon kurs, försökte hitta vilt närmare där jag bor. Det var inte lätt. Men efter två år började jag få lite kontakter. Framför allt gick jag med i Jaktspaniels i Sverige (JiS) – en förening sorterad under SSRK och började trevande
min resa mot där vi är idag.
En resa som nog aldrig tar slut. Inte heller för min bil: Min bil började gå många, många mil om året. Över 100 mil för att träna en dag i marker med
fasaner. 50 mil för två timmar bland kaniner. Och så vidare. Timmar i bilen ihop med min vapendragare Lisa och hennes lika gamla cocker Bonnie. Ändlöst hundprat, analyser, träningsupplägg, jakt på att hitta mark med vittring …

Jag lägger oförsvarligt mycket pengar på min hobby. Mitt klädkonto har gått från VIKTIGT till obefintligt. Om det inte är hundkläder förstås. 😉

Jag tog jägarexamen eftersom det verkade bra att kunna skjuta själv i träning. Ja det var mitt syfte allra först. Men så fort jag började skjuta och upptäckte att jag tyckte det var hur kul som helst, började mina mål och mitt fokus med hundträningen ändras. Det “högsta och största” måste väl ändå vara att jaga över min egen hund, tänkte jag. Så svårt men så roligt. En upplevelse på så många sätt; samarbetet med hunden, naturupplevelsen, spänningen i jakten.

Jag blev inbjuden till att delta på allt fler jakter, Tassla skötte sig ypperligt och utvecklades från en hund med så tråkigt sök att klockorna stannade till att få skyttarnas pris på ett prov. Nu är hon sex år och det är inget tråkigt med henne sök längre. 😉 Hon är en pålitlig jaktkamrat – har hon gått över marken finns det inget vilt kvar där. Hon hittar det.

Jag sköt min första fågel och började först studsa av glädje och sedan gråta. Vad har jag för rätt liksom? Det där dubbla, känslan av att ha lyckats men att också ta livet av en annan varelse. Jag åt upp den, efter att ha tillagat den ihop med kompisar. Det var första gången jag åt kött på 34 år. Det var gott och jag tänker göra om det.

Nu har precis rapphönsjakten börjat, den 1 oktober börjar fasanjakten – och provsäsongen för spaniel. Om drygt en vecka ska jag var skytt på ett träningsjaktprov med retriever – ännu en gång gör jag något för första gången. Jag har flera jakter inbokade under hösten, och några prov.

Tänk om jag hade vetat allt det den där dagen den 19 september 2013 då jag  var euforisk över min allra första trevande upplevelse av spanieljakten. Den dagen hon satte sig för första gången.

Tänk va, som det kan bli. 🙂