Jag fortsätter i ganska sakta mak att vänja Tassla vid vilt. När jag skrev om viltträning senast så hade jag kommit en liten bit på väg från de där allra första stapplande stegen (då hon inte tog upp vilt utan bara nosade på det och möjligen bara tog tag i en vinge eller så).

Därefter har jag (inte så ofta som jag hade behövt men ändå) släpat med mig en fågel i tid och otid i gamebagen när vi ska träna och även på kvällspromenader ibland. (I mitt stilla sinne har jag ibland funderat på vad grannarna har tänkt när jag kommer gående på vår gata med en cocker i ena handen och en stor, död and i den andra). 😉

Kråkan, jag och Tassla på promenad.

Medan Tassla rastat sig har jag stått och hållit i anden och sedan har vi gått vidare. Tassla har ofta velat bära fågeln och då har jag nästan alltid låtit henne göra det. Och så har jag låtit henne hämta fågeln någon gång ibland också. Sedan har vi gått hem igen, ibland stannar jag till, backar lite och eftersom Tassla har koppel på sig så får hon vackert hänga med och då har jag passat på att ta fram en handtarget (alltså min hand som är en signal för avlämning) och så har hon fått lämna av den, fast det har hon gjort rätt slarvigt.

Neo bär vilt för första gången (från Spaniellägret i somras) tillsammans med matte Nina.

Det där med avlämningar har hon inte helt kopplat ihop att man kan göra även med fågel förrän häromdagen nämligen. Hon har varit lite för uppspelt kring viltet, hon blir så exalterad att hon tuggar både hårt och mycket på det och det där med avlämningar har blivit lite för svårt då. Det har jag bara struntat i och istället har jag haft henne i koppel och bara gått iväg. Vill hon då ha med sig viltet så måste hon hålla i det och kan inte hålla på och tugga hur som helst utan att tappa det. Dessutom har jag använt några fåglar där jag klippt bort vingarna vilket har gjort det mycket lättare för henne att hålla ordentligt. Annars började hon lätt fippla med fågeln och släpa den i ena vingen och hoppsan lägga sig ner och hoppsan börja tugga på den och så vidare.

Dottie apporterade vilt i vatten för första gången på spaniellägret.

Häromdagen lade jag ut en sådan “lättgripbar” fågel i högt gräs och lät henne hitta den och apportera den (jag gjorde alltså ingen markering utan snarare ett sök). Då hade jag precis låtit henne apportera några dummys på samma sätt. Första gången lade hon ner den och tog om (och gav den ett extra tugg) men kom sedan in med den och tryckte den fint i handen på mig – precis som hon gjort med dummysarna innan. Jag var ändå väldigt nöjd med den avlämningen för den kändes medveten, hon visste vad hon gjorde. Nästa gång tog hon viltet direkt, vände omedelbart och lade det fint rätt i min hand. Bingo!

Det kändes definitivt som om vi kom över en liten tröskel där, eller att vi tog ett steg vidare på vår trappa mot perfekt viltapportering. 🙂 Jag brukar ofta tänka på vår träning av olika moment som att vi går i en trappa. Man måste liksom ta ett steg i taget för att komma vidare. Ibland behöver vi vara länge på samma steg innan vi kan ta ett steg uppåt – mot det färdiga momentet. Ibland behöver vi också gå ner ett steg på trappan för jag har pressat upp oss för fort. Och ibland så bara rasslar det till så har vi plötsligt gått flera steg upp för trappan.

Jag tänker fortsätta med min “coola ner dig runt vilt”-träning och försöka göra viltet till en naturlig del av träningen och livet. Och så ska jag se om de där fina avlämningarna sitter kvar och om jag kan göra det i svårare miljöer och med andra typer av fåglar. Så har vi kommit ytterligare en liten bit på väg, trevligt!