I helgen var Tassla och jag i Lysekil på Working test för spaniel, arrangerat av SSRK Västra.

Jag vill verkligen uppmana ALLA er som har spaniel och som är nyfikna på jakten att starta på WT för det är bra på SÅ många sätt!

• Det är ett jättebra sätt att “kolla av” var du och din hund ligger i träningen.
• Det är ett jättebra sätt att “träningstävla” på, det vill säga gå på prov som ändå inte är “på riktigt” (du stöter inte vilt och tester är rätt kort).
• Det är ett jättebra sätt att “kolla av” hur DU SJÄLV hanterar en ny miljö, att andra, okända människor tittar, att du inte vet när skott och kast kommer och att göra som domaren säger och inte kunna bestämma allting själv (som det lätt blir när man tränar).
• Det är ett jättebra sätt att “kolla av” hur din hund hanterar allt ovanstående!
• Det är ett jättebra sätt att miljöträna hunden på – att bara “hänga” i miljön och se vad hunden gör när andra hundar tränar, skott går av och så vidare och att träna hunden på att vara i den typen av situationer.

Du får helt enkelt ett kvitto på var du ligger i träningen och kan sedan gå hem och träna på det som du märker inte är era starka sidor. Och det är kul och anspråkslöst och du får dessutom en möjlighet att få återkoppling av en erfaren bedömare – domaren alltså – på både hur din hund är och hur du själv för din hund. Det är bara att tacka och ta emot!

Testet i Lysekil var på Nybörjarpov-nivå. Det innebar att det inte var några dirigeringar. Det var däremot tre skott och kast – det vill säga tre markeringar. Hunden bedömdes i söket och i de tre apporteringarna. Gissningsvis tog det ungefär sju till tio minuter att göra hela provet.

I retrievervärlden är ju ett WT uppdelat på stationer men på ett spaniel-WT görs hela testet i ett svep. I Lysekil gick vi över en äng som sluttade ner mot ett litet dike med buskar. I kanterna fanns det snår och mitt på ängen var det byggt ett hinder, som ett staket ungefär. En av markeringarna föll över hindret. Den sista markeringen föll dessutom lite trixigt halvt bakom de där buskarna, ut på en annan äng.

Vi blev också ombedda att skicka in hundarna i snåren när vi passerade dem.

Mitt mål med dagen vara att checka av var vi är och jag hade bestämt mig för att jag bara skulle använda pipan i absoluta nödfall och i övrigt jobba med små signaler och väldigt tyst. Jag skötte mig. 😉

Tassla var superpepp när hon fattade vad som var på gång. Jag värmde upp med några markeringar som jag kastade rätt svårt över henne och som jag hämtade, inte hon. Sedan lät jag henne befinna sig på ett hälsosamt avstånd från de som startade. Börjar hon skälla eller ljuda så är vi för nära. Jag lät också henne göra små godissök (för att få lite utlopp för sin höga energinivå medan vi väntade) och belönade henne för att hon var stilla och tyst.

I söket tyckte jag att Tassla var väldigt lydig, lite FÖR lydig, hon gjorde fina, korta slag men det var inget jättetryck precis. Jag tror helt enkelt att hon börjat tycka att det här med att söka i marker utan vilt det är kanske inte det roligaste i världen. Visst ska hon kunna det även sedan, men nu tror jag det är dags för oss att göra det mycket svårare. Hon ska ut i marker med vilt, få riktig vittring och få stöta.

Jag är dock jättenöjd med allt det andra! Första markeringen satte hon sig på skottet och vi fick faktiskt beröm av domaren efteråt för hennes fina markeringar. Jag var supernöjd med dem, hon har utvecklats till en riktigt bra markör. Vid den ena blev hon lite störd av skytten, som bröt geväret, och när det klickade vände hon sig mot honom, precis när jag skulle skicka henne. Men fast hon då hade släppt markeringen så gick hon sedan rakt på den och tog den. Väldigt fint. Och den sista var också lite svår direkt efter att vi kommit ut ur buskagen men hon spikade den också.

Hennes grepp var lite slarvigt kunde jag tycka (men jag har ju lydnadens grepp som måttstock så …) men hon tappade aldrig dummien och hon tog inte om. Och hon lämnade av bra. Jag har två sorters avlämningar och båda funkade fint. Den ena är att putta apporten rakt in i min utsträckta handflata och den andra är att sätta sig framför mig och hålla i apporten tills jag sträcker mig efter den och säger tack. Signalen för den sistnämnda är att jag står rakt upp och ner.

Tassla fick endast superlativ av domaren Olle Johanisson som tyckte att hon har mycket fina anlag och mycket bra markeringar. 

80 poäng av 90 möjliga gjorde också att vi vann, vilket förstås var trevligt. 🙂 Bäst var nog ändå alla fina saker domaren sa på prisutdelningen; att Tassla ser ut att ha mycket fina anlag och att han berömde hennes markeringar och avlämningar.

Så, nu tar ni alla jaktintresserade spanielmänniskor och letar upp närmsta WT och anmäler er! Se det som rolig träning, att du och hunden får lära er mer och du får ett kvitto på var ni är i träningen.

Vårt kvitto säger oss att nu blir det inget mer av den här typen av tester. Nästa gång blir det ett Nybörjarprov A, så Tassla får stöta vilt. Det är dags att gå vidare!