Vi fick reda på att Jessica hade haft en studiecirkel baserad på Apportering till vardag och fests studiehandledning och ville förstås veta mer om hur hon hade upplevt det – här kommer därför hennes berättelse av hur de gjorde!
Det här med att hitta en träningsgrupp, och bra träningskompisar, det är inte helt enkelt när man är ny inom apporteringsvärlden. Eller vilken annan hundsport som helst, för den delen. Har ni någonsin känt att du hade behövt ett sammanhang, andra människor, hundar och feedback från andra? När man pratar med de tränare som varit med ett tag är de ganska överens om en sak. Det är guld värt med bra träningskompisar.
Jag kan inte vara ensam om att känna att min hund tappar 90 % av sin hjärna när vi dyker upp på kurs. Det går ju så himla bra hemma, i trädgården, eller när vi är själva i skogen. Momenten fungerar! Men det här med att träna med åtta andra ekipage, i en ny miljö, det är ju den träningen hunden verkligen behöver. Hur får vi till den?
Jag heter Jessica och har tränat apportering i lite över ett år. Jag och min träningskompis Julia har, ivriga små gröngölingar som vi är, blivit helt frälsta av den här träningen. Vi och våra jämngamla goldengrabbar tränar ihop flitigt och målmedvetet. Men ganska snabbt blev den där andra hunden inte en så stor störning och vi saknade fler personer att bolla med. Vi började spana efter en träningsgrupp.
Genom vår utbildning, där vi läser till hundtränare, deltog vi i en cirkelledarutbildning via ABF. Här föddes idén om att starta en studiecirkel i jaktapportering. Här får jag ändå ge en stor en eloge till Julia (aka projektledaren), som dragit största lasset i igångsättandet av studiecirkeln. Ett gäng mail och samtal med Studiefrämjandet senare så var vi igång. För dig som vill veta mer om att starta en studiecirkel, läs mer på Studiefrämjandets hemsida.
En studiecirkel (eller kamratcirkel) är alltså en grupp personer som valt att lära och utvecklas tillsammans inom ett ämne. Detta ska göras utefter en studieplan. Vi valde boken ”Apportering till vardag och fest”, och deras studiehäfte som vår studieplan. Elsa och Lenas studieplan består av åtta tillfällen, så vi valde åtta träffar.
Varannan söndag mellan 12 och 14 träffades vi i kamratcirkeln och gjorde övningarna från studiehäftet. Vi tog ofta en liten fika och avslutade med en öppen träning. Det fina med kamratcirklar är att alla får vara med och påverka. Deltagarnas önskemål styrde vad vi valde att göra under den öppna träningen. Studieförbundet stod för kurslitteraturen och deltagarnas ansvar var att läsa på rätt kapitel och övningar inför träffen.
Jag vill slå ett sjudundrande slag för kamratcirklar och för våra studieförbund. Det är ett enkelt och roligt sätt att tillsammans med andra hundnördar, utvecklas och hjälpa varandra framåt. Alla har sina saker de behöver jobba med och allt som oftast har någon i cirkeln löst det problemet som du sitter med just nu. Mycket kring hundträning handlar ju inte bara om att lära hunden, utan om att lära oss själva lära hunden. Inom kirurgin har man talat om inlärningsmodellen “See one, do one, teach one”. Alltså att lära genom att se, göra, sedan själv lära ut. En kamratcirkel är inte bara bra för dig och din hund, utan också för din egen utveckling som hundförare. Även om du och din hund kan momentet som ska tränas idag, kommer du att lära dig bara genom att hjälpa andra i sin träning. Och du får nya träningskompisar, kontakter och gemenskap på köpet.
Elsa och Lenas studiehäfte till boken ”Apportering till vardag och fest” var en perfekt start för oss i början av träningen. Vi avslutade cirkeln med ett “låtsasprov” med domare, skytt, skott och olika stationer. Här kunde varje deltagare få kvitto på hur de hade utvecklats! Sedan har vi studiehandling – fortsättning som kan starta en helt ny cirkel. Det är så himla värt jobbet att dra i gång cirkeln. Så vad väntar du på? Starta en kamratcirkel!
