Tuffa Tassla tänder på fågel

Nu har vi gjort vår första riktiga stöt! Jag och några träningskompisar tog oss till Skåne och fick under kompetent och erfaren handledning träna i marker där det fanns rapphöns.

Det här var faktiskt något av det roligaste jag har gjort med Tassla – och det var ganska svårt. Jag tror att hon är hyfsat grundtränad men det kändes ändå som ett stort steg att ta att gå ifrån diverse kreativa uppflogslekar till att stöta en riktig fågel. Jag var lite nervös och trodde inte riktigt på att Tassla skulle sätta sig (det verkar ju så omöjligt på något vis!).

Det gjorde hon inte heller. ☺

”Titta på din hund HELA tiden” var rådet jag fick innan jag fick gå ut på anvisad plats och söka över terrängen. Det gjorde jag i alla fall och fick då lära mig att när Tassla får vittring på fågel så blir hon SUPERhet. Hon liksom trycker sig ner mot marken och hennes rörelser blir väldigt intensiva och ryckiga och innan jag visste ordet av så flaxade det upp en fågel. Och en hund. 😉 För oj vilken fart hon fick, den lilla hunden. Hon spurtade över det något snåriga fältet efter fågeln – och så gjorde jag.

Det var nämligen planen. Om hon inte satte sig skulle jag springa efter, ta tillbaka henne till ursprungsplatsen och sätta henne där. Men det var förstås fåfängt – jag hade inte en chans att hinna ikapp henne och jag fick vackert vänta på att hon vände (det gjorde hon väldigt snart) och kom tillbaks.

Sedan tog vi en paus och nu visste jag ju hur hon ser ut när hon närmar sig en fågel och den nya planen var att hejda henne tidigare för att påminna henne om vad det var hon skulle göra. I pausen gjorde jag några stoppsignalsrepetitioner för att få henne med på tåget. De gick bra och jag belönade med rå mat på tub.

Jag satte därefter igång ett nytt sök och denna gång blåste jag stopp ganska tidigt i söket för att kolla av att hon var med mig. Det var hon. Därefter sökte vi oss fram till en ny doft och precis sekunderna innan Tassla får vittring på fågeln säger min ciceron till mig att gå mer åt just det hållet, varpå jag helt kort vänder mig ifrån hunden mot honom för att höra vad han säger och när jag tittar tillbaks så flyger det upp en fågel… Tack o lov var min reaktionsförmåga på topp! Jag blåser stopp och Tassla tvärnitar och sätter sig.

HURRA!!! Det var som att vinna högsta vinsten på Lotto eller nå´t. ☺

Massor belöning förstås, med både rösten, tuben och lite klappar. Därefter lät jag henne gå några slag till och sedan kallade jag in henne och tog en paus igen. Denna gång var pausen längre och vi kikade lite på träningskompisarnas arbete.

Nu skulle jag nog ha nöjt mig men har man kört 25 mil (enkel väg) för att träna så blir man ju sugen på att göra det i mer än en kvart… Så jag gick ut igen. Och nu hände nog det mest intressanta. För jag insåg att på de här två korta träningspassen hade jag väckt något hos min hund som fått henne att genomgå en metamorfos. Tassla är ingen tuff hund. Hon är lite försiktig och lite känslig och hon är väldigt förarbunden. Trodde jag. För hon hade lite mer krut i sig än vad jag tidigare sett, blev jag nu varse. För oj vad tänd hon blev på fågel. 🙂

Min ciceron gav henne smeknamnet “Vispen” för hon vispade sig fram i ett klassiskt cockersök, liksom snurrandes i cirklar och det med ett härligt tryck. Genom snår och över stock och sten utan att tveka. Och plötslig började hon göra väääldigt stora slag och vips så gick hon ur hand. Hon verkade liksom tycka att det här kunde hon göra på egen tass, utan mig. Vi hade inga fler stötar men Tassla gjorde ett spurtförsök på en fågel som var 20 meter bort och då fick jag samla ihop galenpannan ordentligt och resten av stunden som vi gick ute i fältet så fick hon inte gå många meter ifrån mig och jag checkade kontrollknappen om och om igen. Jag blåste stopp i vart och vartannat slag och lät henne också sitta och “andas” mellan varven.

Hon var alldeles för yvig och hennes förarbundenhet hade flugit sin kos. Jag lyckades ändå, på detta vis, samla ihop henne hyfsat igen och vi kunde fortsätta söka ihop och hon lyssnade rätt bra på mig.

Det här var väldigt bra information om vad vi behöver stärka. Nu är det tillbaks till grunderna som gäller igen. Hon får INTE träna på det där att galoppera efter igen. Jag tänker bli mycket noggrannare med det i vardagen också. Hon kan ibland sätta efter småfåglar när vi är ute och går i skogen och jag har noterat detta men inte gjort något åt det. Urdumt. Men tack och lov har jag ju en lättränad hund så bestämmer jag mig bara för något så löser vi det.

Med den överväxel som hon la in under denna träning så behöver jag göra stoppsignalen och stadgan mycket säkrare igen och jag behöver liksom styra upp henne mer (påminna henne om att vi ska jobba IHOP). Jag tänker definitivt köra hjärntvätt ett tag på uppflog och stadga, sedan ska vi ge oss ut och stöta igen. Och när det känns säkert och kontrollerat så kan vi lägga på skott och apportering. Men där är vi inte än! En sak i taget och ingen hets.

Och jag ser verkligen fram emot den här träningen med min nytända hund, ojoj, vad skoj!