Häromdagen var det äntligen dags för Tasslas och min debut i öppenklass. Vi tog oss till Norrtälje och tillbaka, en tripp på si så där 100 mil för att stöta en fågel. 😉 Det är ett rätt omständligt, tidskrävande och dyrt intresse det här. Men att utveckla jakten är kanske det roligast jag gjort i hundträningsväg så hitintills är det lätt värt det.

Öppenklass för spaniel innebär att du låter din hund söka, finna, stöta och apportera (nyskjuten) fågel. När jag tävlar i lydnaden är det alltid med inställningen att tävlingen är ett kvitto på hur min träning har funkat. Så tänker jag med jaktprov också. Det ger mig information om vad som funkat i min träning och vad jag behöver träna mer på. Men mitt mål är alltid att komma vidare – till nya svårigheter och utmaningar och nya mål. Första delmålet är förstås ett 1:a pris i öppenklass. IMG_6497

Jag hade återigen turen att träffa en bra domare vars inställning verkade vara att heja på ekipagen, väldigt trevligt. 🙂 Denna gången var det en domaraspirant, Torbjörn Augustinsson som skötte domarinsatsen (med huvuddomare Rolf Näslund i bakgrunden). Han inledde med några allmänna, vänliga och uppmuntrande tips ”läs din hund, ta det lugnt, tänk på vinden och lycka till” och fick i alla fall mig att känna mig trygg och fokuserad. Dessutom sa han massor peppande saker efter att vårt prov var avklarat. Härligt att gå av med en bra känsla även när man inte nått hela vägen.

Marken vi gick i var trevlig, lite blandad skogsterräng med lite gran- och hallonsnår. Vinden var lite svår när jag skulle starta, den svepte, och jag började i lite oklar sidvind för att sedan vända in i medvind. Tassla gjorde ett jättefint sök även om jag tyckte att hon var lite väl storsprungen inledningsvis. Hon har ju inte haft ett särskilt högt tryck i söket men jaktträningen under hösten har gjort att hon verkligen tänt.

Jag hade fått tre råd av personer som jag lyssnar på i jakten och de var: ”var i bubblan” ”fokus, fokus, fokus” och ”andas”. 🙂 Jag hade högt och tydligt deklarerat för mitt sällskap denna dag att min viktigaste uppgift var att ha fullständigt fokus på min hund och läsa henne varje sekund. Det och att jag skulle tänka på vinden och föra henne så tyst jag bara kunde var min uppgift.

Jag klarade av att föra henne rätt tyst. Jag gjorde bara några få vändsignaler. Jag var heller inte nervös, alltså andades jag. 😉 IMG_6490(Jag är aldrig nervös när jag väl startat – jag är det bara innan).

Vi fick visa upp vårt fina medvindssök, det var kul! Tassla har alltid haft ett bra medvindssök och jag har fått lära mig hur jag ska föra henne säkert i det. Hon springer rakt ut, kanske tio meter, söker sig åter mot mig på ena sidan, springer ut igen och söker av andra sidan. Sedan flyttar jag mig fram till osökt mark och så gör hon om det på nästa bit. Dock höll jag på att virra till det och missade de första metrarna att vi fått medvind …

Precis innan vi startade sa den ena skytten, tillika markägaren, till domaren att vi skulle söka fram till en liten grusväg och sedan svänga höger. När jag efter några minuter ser att vi närmar oss vägen så tappar jag min uppgift. Jag börjar tänka ”här kommer vägen, ska jag svänga nu”. Jag kastar en blick över axeln och frågar domaren om jag ska svänga och i samma sekund stöter Tassla en fågel – längst ut i medvindssöket. När jag tittar fram igen har fågeln redan lyft och Tassla hinner börja springa efter innan jag ens har blåst. HELVETE vad snabbt det gick!!! När jag blåser springer hon några meter till men stannar sedan. Hon sprang över vägen och några meter till så det kan ha blivit en 7 – 10 meter tror jag.

GOOD DOG SHAME ABOUT THE HANDLER!!!

Om jag bara fokuserat helt och hållet på henne så hade jag förhoppningsvis sett att hon höll på att hitta vilt – sökmönstret ändrar ju sig radikalt sekundrarna innan – och hon är inte spontan på sitt i uppfloget, det vill säga hon sitter oftast inte utan signal även om det har hänt några gånger. Då hade jag kunnat ha lite timing – dels kanske hunnit flytta mig lite närmare henne och dels blåst i rätt tid.

MEN. Jag kan inte svära på att det ändå hade gått bra förstås. 🙂 Tassla hade en period i augusti då hon trodde att en stöt innebar att först stöta, sedan springa några meter och därefter sitta. Jag lyckades med välriggad träning minska det från tio meter till noll på kort tid – men i svåra situationer kan det dyka upp igen. Så det hade inte varit jättekonstigt om det dykt upp här.

Hur som så fick jag bara slå mig själv hårt i huvudet, koppla hunden och gå av.IMG_6499

Detta att jag blir orolig för att göra fel och börjar ta ansvar för sådant som jag som förare ABSOLUT inte ska ta ansvar för – som vilken väg jag ska gå (herregud det är bara att trampa på tills domaren säger att man ska göra något annat) – jag ogillar verkligen den egenskapen hos mig själv. Jag hade det i början i lydnadstävlandet också. Istället för att ha 100 procent fokus på att stödja min hund att kunna utföra det hon ska så började jag fundera på om jag fick göra si eller så och började fokusera på tävlingsledaren istället för på min hund. Jag har arbetat bort det helt och hållet i lydnaden. Dels handlar det väl om erfarenhet men också om inställning.

Så, jag lär mig den hårda vägen. 😉 Även om jag trodde att jag verkligen hade min uppgift att fokusera helt och hållet på hunden helt klart för mig så klarade jag inte av den ”störning” det innebar att höra om vägval och så vidare. Bra information till mig själv – och det är bara att lära sig av sina misstag och gå vidare.

Både jag och Tassla hade hur som helst en väldigt rolig dag och jag blev extra glad av att domaren sa fina sker som att hon hade ett ”fantastisk fint sök, var helt i hand och en god viltfinnare” och att det var ett ”nollpris med guldstjärna”. Peppigt! 🙂

Nu tränar vi vidare med fokus på ännu mer kontroll och 100 procent stadighet i uppflog. Det finns inga genvägar. 😉

https://

 


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker