I höstas bestämde jag mig för att försöka jobba lite mindre och jaga lite mer. Det gjorde mig fattig men glad, haha. På drygt tre månader lyckades jag klämma in över 20 jakter … Så i januari var Tassla i strålande form, välmusklad och i bra kondition, och jag var frisk som en nötkärna efter så många dagar utomhus. 🙂 (Slapp alla höst- och vinterbaciller!) Och vi hade båda lärt oss massor och gjort nya erfarenheter.

De flesta jakter jag var med på var jag endast hundförare men de roligaste var jag både skytt och hundförare på. Den finaste jakten var den i indiansommarvärme ihop med tre kompisar, vi gick i timmar och turades om att arbeta med våra cockrar, två av oss sköt. Det var ren njutning, hundarna jobbade så fint och vi hamnade liksom i en slags trans över den gemensamma upplevelsen och samarbetet med hundarna. Här jagar jag över Kat:

https://

Mitt skytte är fortfarande darrigt, jag avstår ofta från skott (vilket verkligen inte är dåligt, tvärtom!) och jag missar för ofta. Men ett skott kan som bekant aldrig ångras och jag låter hellre bli än chansar. I år ska det blir mycket bättre och jag försöker träna regelbundet (jag gör av med veckopengen på Susegården – Sveriges bästa skjutskola 😉 ).

https://

En helt ny upplevelse var att jag hade vunnit en rapphönsjakt över stående fågelhund i ett lotteri. Då gick jag endast som skytt. Den upplevelsen seglade upp på topp tre av årets bästa upplevelser. Så lyxigt! Det var jag och de två gåvogivarna och en hundförare som hade två helt fenomenala pointrar med sig. Jag har aldrig sett en pointer jobba förut och det var så roligt. En social och trevlig jakt där man bara kan njuta av hundarbetet och plötsligt står hunden och då gäller det att smyga dit och ställa sig beredd. Jag fick också en fantastiskt fin komplimang av hundföraren, jag hade ju naturligtvis sagt att jag var nybörjare i skyttet och att de fick coacha mig. Men jag sköt faktiskt väldigt bra och hundföraren sa efteråt “jag kände mig helt trygg med dig som skytt”. Jag vet ju hur det är att vara hundförare och inte känna skytten – man har lite extra koll i början.

Några större godsjakter har det blivit också och då är rough shooting-jakterna mina favoriter. Då får spanieln jobba så som det är tänkt, flankerad av två skyttar och retrievers som apporterar. Både Kat och Tassla passar väldigt bra för dessa jakter. Tassla ska helst ha lite tuffare terräng i det läget, hon får inte ha för lättsprungen mark för då jagar hon lätt lite för stort. Här måste hundarna var helt stadiga. Det har de varit, bortsett från någon liten förbrytelse som Tassla gjorde i ett par väldigt svåra lägen. 😉 Ett par sådan här jakter fick jag och Elsa dessutom ihop och det är bara ren glädje! Tassla stöter, Keen apporterar. <3

Klappjakter däremot, passar inte Tassla alls. Ofta går man och klappar och klappar för att fösa fasaner framför sig och hunden blir bara galnare och galnare (den får gå fot vid sidan, en nog så svår övning med fasaner skuttande framför en). Hon SKREK till slut och var så stressad att hon knappt var styrbar efteråt. Puh. Det passade verkligen inte henne. Inte Kat heller för Kat vågar inte stöta om hon ser fågeln, då vänder hon. De behöver jaga på riktigt de här två brudarna.

Vi har också varit på harjakt, några små och några riktigt stora med 50–60 personer (!) i drevkedjorna eller som skyttar. Då har jag alltid bössan med men hundförarjobbet går alltid först. Och när det är så mycket folk, som i och för sig ska hålla sig på en linje – men inte alltid gör det, så vill det till att ha stenkoll om man vänder sig om och ska skjuta bakåt.

En sak som slår mig, varje jakt, är hur säkerheten poängteras. Alltid. Många gånger är det rätt ålderstigna herrar (nej det är nästan aldrig damer 😉 ) som är födda med bössan i hand men det kvittar: inledningsvis gås säkerheten igenom, ofta strängt. Det känns väldigt bra. Inte minst om man som jag har en skuttande spaniel som går framför skyttarna – de måste veta vad de håller på med. Men givetvis också för min egen och andras säkerhets skull.

Likaså är jag glad över att jaktetiken är hög. Om ett djur blir skadeskjutet så görs STORA ansträngningar för att finna det. Jag har hitintills aldrig mött någon som rycker på axlarna åt det. Några av mina viktigaste erfarenheter denna höst har varit på eftersök. Ofta får vi med spaniels hjälpa till med det, beroende på typ av jakt och antal retrievrar på plats. Men jag avskyr verkligen denna delen av jakten, att ett djur kan bli skadeskjutet. Om man nu ska jaga så ska man i alla fall göra processen kort så djuret dör omedelbart. Därför vill jag inte heller chansa när jag skjuter, och därför tränar jag hela tiden för att bli bättre. Och därför vill jag ha hundar som är snabba och effektiva i eftersöket. Och det är både Tassla och Kat. De tvekar aldrig.

Jag har också lärt mig att tillaga och äta både rapphöna och fasan. Första portionen åt jag inte så mycket 😉 (jag var rädd att jag skulle bli sjuk) men det var oväntat gott; jag har inte ätit kött på 36 år.

Nu är det slut på säsongen, siste januari upphörde fågeljakten i min del av Sverige, och träningssäsongen tar vid. Nästa höst hoppas jag få vara med om en typ av jakt som jag verkligen ser framemot – den på fjället. Då hoppas jag kunna tillaga min första ripa. 🙂


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker

%d bloggare gillar detta: