Det här är en text adresserad till mig själv. Men jag tänkte att någon mer kanske känner igen sig också. 😉

Den här texten handlar om att andas när man dirigerar. Låter lätt va? Skitsvårt ibland tycker jag.

Kanske är det kontrollfreaket i mig som tappar kontrollen – jag vet inte. Men när min hund är en si så där 50 meter – eller mer – ifrån mig och jag ska dirigera den till den nyskjutna fågeln eller till apporten som är utlagd så slutar jag andas. Sedan tror jag att allt måste gå jättefort …

Och visst, du ska inte stå och sova när det handlar om att få in ett nyskjutet vilt men jag tror att 99 gånger av 100 kan du dröja tre sekunder. På tre sekunder hinner du ta ett riktigt djupt andetag – och din hund hinner fokusera på vad det är du vill be den om. Och då är chansen rätt stor att den kommer göra rätt. Vilket ju i sin tur gör att viltet kommer in fortare än om du måste dirigera om. Det där med genvägar och senvägar, du vet.

Jag har börjat be mina träningskompisar att säga till mig att varje gånger jag stoppar min hund där långt ute så ska de säga “andas” till mig. 🙂 Andas. Räkna till tre. Ge ny information. Och plötsligt ökar hundens chanser att lyckas med rätt många procent. Vi är båda lugna och fokuserade – och uppgiften blir löst.

Dessutom har jag börjat försöka att inte vara så himla snabb på pipan innan stoppet.

Jag fick ett perfekt exempel på detta på film häromdagen. Tassla ska ta en vattenmarkering som kastats precis i vattenbrynet. Hon siktar lite fel och kommer upp på land till höger om fågeln. Medan hon håller på att klättra upp på stenarna, det är knöligt att komma upp just där, så blåser jag stopp. Lite hysteriskt. Hade jag väntat så hade hon kunnat få komma upp på land ordentligt innan stoppet kom. Ganska säkert hade jag till och med kunnat vänta och låta henne söka upp anden därifrån själv. Haft lite is i magen och studerat hur hon tänkte lösa det helt enkelt. Men istället blåser jag lite stressat stopp – fast hon faktiskt inte KAN stanna just där, för hon håller på att glatta av de där stenarna – och då drämmer jag i med ett “VÄNSTER” också. Något desperat.

Men sedan skärper jag till mig, även om jag hade kunnat ta det ännu lugnare, och låter henne komma upp. Blåser stopp, gör en vänsterdirigering och ja, du ser ju själv på filmen hur det går.

https://

Detta är verkligen ett utvecklingsområde i min träning. Och det är väldigt belönande när jag gör som jag ska – för då gör nämligen mina hundar det jag vill. 🙂 Jag måste vara mycket coolare och inte låta känslorna fånga mig och stressa mig helt enkelt. Det har inte minst visat sig i träningen av Quling – där jag på sistone låtit honom stå allt längre i stoppen och vilka fina dirigeringar han gjort då!

Lägg sedan till den enorma störningen som det innebär att det står en domare som (gärna på engelska 😉 ) väser fram olika order om vad jag ska göra i situationen så WAOW vilken störningsträning för mig. 🙂 I höst ska det vara ett av mina mål på jakt och prov; JAG ska bli bättre på störningar och jag ska andas och räkna till tre vad som än händer.

 


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker

%d bloggare gillar detta: