Bryt ihop och kom igen då

Har du tänkt på att når något händer i träningen, och hunden “plötsligt” börjar göra något som man inte vill att den ska göra och som överraskar en, så är det inte så himla överraskande egentligen – när man verkligen rannsakar sig själv?

I sådana situationer, när hunden gör något som man först inte sett komma, brukar jag tänka “VAR 17 kom det ifrån?”. Och först står jag där med gapande mun och känner mig dum men sedan tänker jag efter. Och då är det sällan något som överraskar mig, egentligen. 😉

Jaktsäsongen är igång och det finns alltid något som överraskar lite grann – både positivt och negativt – när man så att säga kommer ut i skarpt läge. Jag har bara bara varit iväg på tre jakter och ett träningsprov denna höst.

Så, om vi gör en liten sammanfattning så är min cocker Flippa 4 år och går sin tredje jaktsäsong. För två år sedan smög jag igång henne och det var en fröjd att följa hennes resa från försiktigt tjej till att utan tvekan trycka sig genom snår med taggar och nässlor, rusa efter och ta skammade fåglar och hon jagade så fint i hand och var alltid stadig i uppflog. Vi fick dock problem med avlämningar av vilt – hon la ner viltet en meter ifrån mig och blev orolig. Vi hade helt tydligt en konflikt vilket jag faktiskt varken då eller nu fattar var den kom ifrån. Jag har aldrig bråkat med henne om avlämningarna men … de där cockerbrudarna alltså, de är känsliga själar så antagligen har jag haft en rynka mellan ögonen en gång eller så … Hur som. Problemet var där en dag, först med dummys – som jag i princip kom till rätta med – och sedan med vilt. Först överraskade det mig att hon la ner viltet, men när jag tänkte efter så hade vi ju haft ett lite problem med dummyn ibland så var det så överraskande egentligen? Nej.

Så vi jagade på, jag löste nästan knuten med avlämningarna (den kunde dyka upp i vissa situationer ) och jag njöt av att ha en hund som jagade så frimodigt men i kontakt med mig. Så jag såg mellan fingrarna när hon började ta för sig allt mer i marken (en spaniel får inte vara för långt bort eftersom då kan inte skytten skjuta, haglet räcker cirka 30 meter, så det är viktigt att man håller dem tight). Flippa kunde lätt stöta en fågel 20 meter bort, och satt där, stadig som en stenstod efter stöten, men det var för långt bort. Och i slutet av säsong två började jag plötsligt märka att det var jag som höll reda på henne och inte hon på mig. “Plötsligt” gjorde hon lite väl stora slag, plötsligt började jag blåsa eller tom ropa efter henne när hon körde “kan själv” och stötte på tok för långt bort. Jag som hade gått där och njutit, helt tyst, lugnt nästan flanerande, medan min hund jagade så fint framför mig.

Men handen på hjärtat, var det överraskande? Nej. Jag hade låtit henne gå ut för stort, hon hade blivit förstärkt av det genom att finna fågel och plötsligt ville hon gå ännu större. Min absolut största svaghet som spanielförare är att jag släpper ut mina hundar för stort när de jagar. Det är jag för övrigt inte ensam om. 😉 Det är otroooligt vanligt.

Så, när denna, hennes tredje säsong börjar så är läget lite speciellt. Vi har gjort tre jakter som sagt, och ska jag sammanfatta dem så är det odet disharmoni som dyker upp. Någon har satt en raket i rumpan på Flippa 😉 och jag har svårt att styra henne. Vårt fina samarbete funkar förvisso i vissa lägen, då blir det ljuvligt och harmoniskt med MEST är det med en känsla av att allt håller på att gå åt h-vete som finns i mig när vi jagar ihop nu. 🙁 Och problemen med att komma in med viltet har exploderat, hon tar viltet och sedan kan hon släppa det på vägen in för att jaga vidare …

Visst, det finns andra anledningar som troligtvis gör saker och ting värre än vad de hade behövt vara. Flippa är precis innan löp och hon är hög i stress i vardagen, lite hysterisk och stirrig (vilket hon brukar bli inför löp). Bix har bott hemifrån i ett halvår men kommit tillbaka och har två gånger gett sig på Flippa som inte vill slåss och som blir väldigt upprörd, väldigt jobbigt för alla inblandade. Jag misstänker också att hon ibland har lite magkatarr, för hon kan ha sura uppstötningar (har justerat foder och utfodring). Förra året hade vi också några jakter i början av säsongen som kändes lite hysteriska men då visade det sig att Flippa var allergisk – så hon hade en förhöjd stressnivå. Vi har kommit till rätta med den biten nu. Dessutom, och detta kan man nog inte bortse från, så har jag blivit sjuk. Jag har drabbats av långvarig yrsel, inne på femte veckan som sjösjuk nu, jag kan inte köra bil, jag får äta sjösjuketabletter för att klara av en dag i skogen osv. Det är stundtals ganska ångestfyllt och såklart påverkas Flippa av detta. Det känns som en enda röra!

Men det är inte bara att vi inte mår helt 100 just nu, utan hon har också lärt sig fel saker. Ju fler jakter, desto fler situationer som jag inte kan kontrollera, där hon ibland lär sig saker som jag inte alls vill. Plötsligt, ja det ÄR faktiskt plötsligt 😉 så knallapporterade Flippa tre gånger på raken på vår förra jakt. Det har hon gjort EN gång i hela sitt liv förut, för ett år sedan, och till hennes försvar så hade jag precis trillat ner i ett dike (jo det är sant, haha) och hon var två meter framför mig när en skytt skjuter en fasan så den dimper ner i princip i huvudet på oss. Den tog hon med en glad rusning. Såååå visst – det väckte ju hennes “så här kan man också göra” men ändå. EN enda förstärkning för det beteendet och PLOPP så dök det upp när det sköts väldigt nära Flippa, dvs fågeln dök ner bara några meter ifrån henne (vid tre tillfällen!) och jag var 10-15 meter längre bort. Och avlämningsproblemet som återigen har dykt upp har tidigare dykt upp när hon inte är helt okej. Dessutom; det Flippa allra helst vill göra är att jaga (söka) och apporteringen har antagligen för många gånger slutat med att hon inte får jaga vidare – vilket ju är ett straff för henne. Det var för övrigt en del av lösningen sist detta dök upp – hon belönades hela tiden med att få söka när hon lämnade av.

Man ska verkligen starta på spanielprov medan hunden är ung och oförstörd, innan den lärt sig en massa fel, när den har lärt sig lagom mycket så de kan lösa kluriga situationer men inte kan FÖR mycket. Och jag jagar ju med mina provhundar, och jag tycker verkligen det är en svår kombo, samtidigt blir det delvis ett sätt att träna dem. Det BORDE inte vara en svår kombo, jag vet, men för mig är det så. För jag KAN inte, mer än begränsat, träna på en jakt där vi har ett uppdrag att leverera fåglar till betalda skyttar. Så det blir ständiga kompromisser, hon får lov att göra fel som jag inte vill att hon ska gör och det blir inte helt bra. Jag saknar den tid då jag hade två eller tre hundar, som jag kunde ha med på jakt. Någon jag var mer noga med och någon som kunde busa lite. Det var optimalt. <3

Denna tiden på året är den bästa. Min absoluta favorithobby är att jaga ihop med mina hundar. Jag lever så mycket för det att jag inte håller några kurser IRL under jaktsäsongen – det kan ju dyka upp en jakt jag gärna vill gå på. Jag tar mycket ledigt, jag reser tre timmar enkel väg och går upp halv fem på morgonen. Men nu känner jag mig missnöjd med mig själv som varit en dålig tränare åt min hund och jag oroar mig för att hon känns disharmonisk. Jag deppar, är lite uppgiven och vet varken ut eller in.

Kanske borde jag bara lägga allt på hyllan ett tag? Men dels är jaktsäsongen kort och provsäsongen för spaniel ska vi inte tala om. Den är typ i oktober och november. Och det är förhållandevis få prov som många vill vara med på. Men som det är just idag så är det bortkastat att starta på prov – denna disharmoni leder inte till något bra. Jag ska testa att gå ett träningsprov och så ska jag göra lite träningar med fågel och få skjutet någon gång för Flippa i situationer där jag kan träna ordentligt. Sedan får jag ta beslut om fortsättningen när det gäller prov. Jag får välja mina jakter med omsorg – jag vet ju var hon går som bäst.

Och jag VET att detta kommer leda till ett lärande och jag VET att det efter ett “bryt ihop” alltid kommer ett “och kom igen då”. Just nu är jag dock fortfarande i gropen “bryt ihop”, eller kanske på väg lite upp ur den. 😉

Och eftersom jag alltid “tvingar” 😉 mina elever att leta efter de bra sakerna efter en träning, så tvingar jag mig själv till det samma:

  • Jädrar i min lilla låda vad bra Flippa följer upp skammade (skadeskjutna) fåglar nu
  • Jag har tränat vårt dåliga fotgående så konsekvent nu att det faktiskt för det mesta funkar att gå fot trots att full jakt pågår fem meter framför oss

4 reaktioner på ”Bryt ihop och kom igen då”

  1. Tack snälla Lena för att du delar med dig av dina erfarenheter!!!
    Jag kan bara skriva under på vad du beskriver…det är sååå svårt med spanieljakt!!! Det är sååå svårt att kombinera praktisk jakt med jaktprov och det är så lätt att våra hundar självbelönar sig….o så står man där som en ”fiskpinne”….🥹 …men det är dom du säger….det är bara att bryta ihop o komma igen…‼️

    1. Lena Gunnarsson

      tack <3 ja fy 17 alltså, ibland känner jag bara för att lägga ner 😛 men det är tack o lov bara en övergående känsla för det är ju det roligaste som finns.

  2. Åhhh Lena, det var verkligen en historia direkt från hjärtat, men håll ut, hur kan de flesta av oss spegla oss direkt i ens samma situation, men här har du helt enkelt lyckats stanna upp och analysera, och som du och Elsa en gång sa för mig steg 1 är att göra en plan, träna och analysera. och när du möter dessa utmaningar senare, stanna upp och gå tillbaka och analysera… men lättare sagt än gjort!
    Men när vi jobbar med hundar som har en stark instinkt och ett högt driv kommer vi att upptäcka att de belönar sig själva under jakten och här kommer vi nästan alltid i andra hand, vare sig vi vill det eller inte, den stora frågan som du själv beskriver är: ska jag prioritera jakt, eller “lydnad”, ärligt talat måste jag erkänna att jag har kommit till den punkt där vi har att göra med hundar som vi båda vill lyssna på, beter oss ordentligt, men samtidigt är det just också en viss form av självständighet som gör att de bästa hundarna har den där extra förmågan och kan hitta fåglarna åt oss….. och ja, varken de eller vi (oftast vi) är inte perfekta.. alltid .
    Men en bra fundering är kanske att vi ibland gör en prioritering, vill vi bli bäst på att jaga, eller bäst på att testa = vad är viktigast för oss? Tack för att du delar detta med oss ​​andra, det ger verkligen en tankeställare..

    1. Lena Gunnarsson

      <3 tack Lone, ja det svåra är ju att jag velar så – vad är viktigast för mig och min hund, och jag vill definitivt ha en hund som går i hand och är stadig oavsett, men frågan är om jag vill och orkar lägga ner det extrajobb som det innebär att får ordning på så mycket att det är lönt med prov … det svaret har jag inte riktigt än … <3

Vad tycker du om inlägget? Vi uppskattar kommentarer!

Varukorg