Jag sitter vid köksbordet och vågar inte röra mig – valpen ligger och sover tungt i mitt knä. Ibland kommer det ett litet ynkligt pip ifrån henne men mest är hon stilla. För nåra timmar sedan låg hon på operationsbordet för att få tömt och spolat en envis liten sårböld på nosen. Nu har hon ett drän och två stygn på den rakade nosen. Och en stor tratt som hon redan har försökt få av. Hon har fått antibiotika och jag tänker att detta blir bra och om några dagar slipper hon tratten. Just nu är det mest tratten jag oroar mig för – Flippa kommer göra allt för att få av den. Veterinären gav tipset att förutom fästa den i halsbandet också sätta på henne en sele och fästa tratten med en gasbinda bak i selen, så det ska jag göra. Vad hon har gjort på nosen har vi inte en susning om – vi gissar på ett stick av något slag.

Annika F och Tassla

Tassla har precis blivit av med sin tratt – det är snart tre veckor sedan hon gjorde en knäoperation för att fördjupa knäskålen lite, flytta den och fästa den på ett nytt ställe. I somras fick hon diagnosen patellaluxation grad 1, vilket innebär att hennes knä liksom hoppar ur led ibland. Grad 1 är den lägsta graden och på små hundar behöver den inte ens opereras alltid. Men jag har känt, faktiskt i flera år, att det är något som ibland inte stämmer med Tassla. Hon går upp i stress och blir okontaktbar ibland, repar gräs och stimmar på ett sätt som inte ”är hon” och vid tre tillfällen har hon skrikit som en stucken gris i samband med att hon stött vilt. För tre år sedan röntgade jag henne från topp till tå men jag var för okunnig om patellaluxation och drev inte på att få träffa en ortoped. Men i somras kände jag att hon blivit sämre och sämre under året och att hon var mycket arg och liksom uppdragen. Hon var också sned i kroppen och lite låst i bäckenet och skuldrorna när vi gick till sjukgymnasten, något som återkom. Så då fick vi den där remissen. Ortopeden ställde diagnosen inom fem minuter och kunde lätt få höger bakben att luxera. Hon beskrev att Tassla troligen oftast inte har ont, men att en teori som är rimlig är att i vissa lägen när hon trycker ifrån och svänger samtidigt, som i en stöt, kan luxationen göra riktigt ont. Dessutom går hon ju och kompenserar mer eller mindre hela tiden, så hon har ganska säkert haft ont i kroppen.

Prognosen på operationen är mycket god, ”hon ska jaga igen” sa ortopeden. Men rehaben är mellan fyra och sex månader, så denna jaktsäsong missar vi. (Jag får jaga med bonushunden Kat vilket jag är väldigt glad och tacksam för, även om det såklart är allra roligast att jaga med Tassla). Jag får fantastisk hjälp av massör och sjukgymnast – massören Anna Wennerlöf lasrar operationsärret och masserar, sjukgymnasten ger mig rehabövningar. Sjukgymnasten är bästa möjliga tänkbara – Annika Falkenberg, som skrivit boken Rörelseboken. Den har vi gett ut på Klickerförlaget och jag var redaktör, så jag kan Annikas tänk bra – dessutom har hon behandlat mina hundar i en si så där 14 år … Det vi gör nu så här i början är ståträning. Jag hjälper Tassla att hitta rätt sätt att stå på, så att hon ska kunna gå rätt. Korta promenader på gräs i koppel gäller just nu. Rehaben tar mycket tid – övningar ska göras många gånger per dag och jag som numer bor i obygden 😉 har jättelångt att köra till mina hjälpare. Men så får det vara, jag gör allt som krävs för att Tassla ska bli helt bra!

Totte är ju atopiker och allergisk mot allt mellan himmel och jord. Emellanåt är hans allergi sämre och ofta sätter det sig på öronen. Efter en försommar med behandling efter behandling fick han till slut öronen spolade under sövning. Efter det höll det sig men på sistone har jag anat att det kommit åter i ena örat, vilket det vid ett veterinärbesök visade sig att det hade. Inte alls så illa än tack och lov – men nu blir det nog en låg dos kortison som han kanske får gå på resten av livet. Det är lätt att vänja sig vid att ha en sjuk hund – och plötsligt inser man att det här är inte okej, det är för mycket, något radikalt behöver göras.

Samma dag som Tottes öron undersöktes och Flippa fick remiss till operation av bölden, hade jag hämtat Quling som bott i fyra dagar hos en god vän och jätteduktig hundtränare. Vi var båda så glada över att det gått så bra – hon har en hanhund som Quling taggar på men hon introducerade dem så fint och försiktigt så det kändes som att Qulan fick en god erfarenhet. Men när jag hämtat hem honom så inser jag att han samlat allt inom sig och han fick en megastressreaktion. När jag öppnade bilen efter veterinärbesöken med de andra hade han kräkts och bajsat ner hela buren. Det hade sprutat ur honom så taket i bilen och buren i baksätet hade duschats och han var helt insmetad med bajs och spya. Jag har aldrig varit med om något liknande, herregud. Stackars hund, han måste ju haft panik, så förfärligt. Jag fick slita ut allt ur bilen, låna en vattenslang och sanera bur och madrasser och mattor, sedan in med allt igen och hem och tvätta. Det var inte min bästa dag den här hösten – och troligen inte heller Qulans. Han fick Losec, skonkost och vätskeersättning men efter några dagar fick jag åka till veterinären och få dropp för att lugna ner allt …

Det är lite tufft på hälsofronten med mina fyrbeningar just nu alltså. Men det kunde varit värre så jag försöker bara få saker och ting att funka – och hinna jobba lite emellanåt så jag kan betala alla veterinärräkningar, host host.


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker

%d bloggare gillar detta: