En sorgkantad höst

Att ha hund innebär så mycket glädje, inte minst i vardagen med alla tokroliga situationer som kan uppstå, egenheter de har och hur deras olika personligheter tar sig uttryck. Vi har ju hund för att vi älskar hundar och för att vi älskar att träna inför jakt och prov – och även om det är vår hobby så har det även blivit en del av vårt arbete. Att få en ny hund innebär alltid så mycket förväntan, nyfikenhet på individen, nya upptäckter i träningen och det innebär mycket arbete för att få en hund som fungerar på jakt och prov. Flera års arbete, långa resor, massor pengar, tid, svett, tårar. Ja, ni vet.

Så det är så jävla ledsamt, känns orättvist och sorgligt när det inte går som man drömt om. Unga hundar som inte visar sig vara friska är något av det värsta i detta med att ha hund. Den här hösten har vi fått två otroligt ledsamma besked. Det ena gäller Elsas blott 1,5-åriga labradorhane Yarrow. Det andra gäller Lenas 4,5-åriga cocker Bix (som är hennes man Lars hund, men Lena är ju en del av hennes träning och vardag och älskar henne “som sin egen”).

Elsa om Yarrow:

Jag och Yarrow har teamat ihop oss ordentligt nu och börjat gå lite kurser tillsammans. Han har känts jättefin att jobba med och jag började så smått fundera på provstarter till våren. Enligt plan skulle han förstås röntgas någon gång mellan 12 och 18 månader. Det blev närmre 18 pga husbygge, semester hos veterinären och sedan sjuk veterinär men till slut blev det dags. Jag åkte dit och tänkte ”det här är bara en rutingrej”. Alla röntgade syskon har haft fina resultat och statistiken för föräldrarna och deras syskon mm ser bra ut (det kollade förstås både jag och uppfödaren innan parning). Han har aldrig haltat och hela tiden vuxit proportionerligt, fått balanserat foder, rört sig i lagom mängd i varierad terräng osv osv.

Elsa och Yarrow

Därför kom det som en blixt från klar himmel när hon som röntgat honom sa ”det här ser inte så bra ut” om armbågarna. Det var en fredag, så hela helgen och några dagar till hann jag fundera och oroa mig för resultaten (SKK läser av tisdagar och torsdagar). Sedan kom det: ED 2/3, MCPD och/eller OC i vänster armbåge 😢😢

Jag bokade direkt ett besök hos en riktigt duktig ortoped, fick rekommendation av en kompis, och fick en återbudstid till Annika Falkenberg samma dag. (Yarrow har hängt med till Annika regelbundet tillsammans med Keen, men nu var det ganska länge sedan han var där). Annika hittade spänningar i armbågen och när hon lossat på några av spänningarna syntes det att han avlastade lite på vänster armbåge.

Några veckor senare fick vi komma till ortopeden och fick veta det vi misstänkt: en jaktkarriär är ingen bra idé för Yarrow 😢 Operation är inte aktuellt – den ena operationen görs på hundar med mindre artros och den andra på hundar med mer. Det är ändå ingen bra idé med en jaktkarriär och det är alltid en risk med operation.

Nu handlar allt om att ge honom ett så bra och smärtfritt liv så länge som möjligt. Veterinären sa att han troligtvis kunde vara ganska symptomfri i 2-3 år men att han inte är en hund som kommer bli gammal 😢😢. Vad som dock var skönt var att han sa att jag inte hade kunnat göra något annorlunda och tyvärr uppkommer ED ibland även i linjer där alla andra är helt fria. Maximal otur helt enkelt ☹️

Den enda ljusglimten i mörkret är att Yarrows extrafamilj blir väldigt glada 🥰🤣 I min nuvarande livssituation kan jag tyvärr inte ha tre stora hundar och jag behöver en hund att träna upp för jakt och jaktprov. Därför kommer Yarrow få flytta till sin extrafamilj. De har passat honom när jag varit borta och det har varit svårt att få hem honom igen 🤣 Han måste vara där minst tre nätter varje gång för att hinna sova en natt i vardera barns säng till exempel. Yarrow kommer få ett fantastiskt familjeliv med roliga aktiviteter som sliter så lite som möjligt på hans armbågar. Här blir det ju tomt utan honom, men han kommer förstås och hälsar på när extrafamiljen är bortresta – eller så åker jag och hälsar på honom om jag saknar honom för mycket.

Lena om Bix:

Lars och Bix

Eftersom jag har en historia av konstiga sjukdomar och fel på hundar så är jag väldigt obs på beteendeförändringar. Fördelen med det är såklart att jag då hittar fel tidigt – och ofta kan man ju åtgärda saker eller hjälpa hunden på olika sätt, men inte alltid. I december 2021 började Bix plötsligt slicka sig väldig mycket på insidan av bakbenen. Vi vände upp och ner på henne och kollade och kollade; fans det bett? hudrodnad? var huden torr? men hittade inget konstigt. Någonstans under hösten hade hon också börjat ge sig på Flippa, som hon tidigare lekte med. Det blev fullt slagsmål några gånger och väldigt spänt i flocken, vilket var lite chockartat. ☹️

Sedan började hon göra några udda grejer på promenaderna. Bix är en hund med galen fart och hon är nästan mer i luften än på marken. Vi brukar kalla henne för vårt popcorn. 🥰 På promenaderna så tog hon gärna sats och bara sprang i 190 kilometer i timmen rakt fram, vände och kom lika fort tillbaka och avslutade med ett “pop”. NU började hon stanna när hon kommit ut, och väntade in oss. Jättekonstigt för att vara Bix. Vi tog henne till sjukgymnasten som hittad lite “skräp” i korsryggen och ner i ett bakben och så trodde vi det var löst med det. Men det var det inte. Det kom tillbaka och när vi försökte massera henne så la hon alltid sig på rygg för att vi inte skulle komma åt ryggen. Vi gick till veterinären ett par gånger under den här tiden – tog blodprov, det klämdes här och där.

Och så gick vi till sjukgymnast igen (flera gånger) och vid sista tillfället så sa hon “det här är något annat än muskulärt, ni behöver gå till veterinären” och avbröt behandlingen. 😢 Så fick vi remiss till en ortoped och ja hon visade smärta i ryggen fast hon gjort ett av sina “pop” även i undersökningsrummet och veterinären skrattade och tyckte att så ont kunde hon väl inte ha. Men vi som känner Bix vet att det sista som går ur henne är poppandet … Vi fick smärtstillande men på återbesöket lyckades vi enas om en CT och då fick vi äntligen svaret. Man tror liksom man håller på att bli knäpp (överdriver jag? ser jag spöken?) när det inte är så tydliga reaktioner – men hon visade ju smärta i ryggen när ortopeden gick igenom den. Bix är predisponerad för diskbråck i kotorna L4, L5, L6, L7 och S1. Det betyder att hon inte har diskbråck än men hon kommer (högst troligt) få det förr eller senare och det kommer helt säkert bli artros runt dessa kotor. 😢😢😢

Det var faktiskt en chock att få beskedet; Bix med all sin fart och glädje, hon jagar som en dåre och vi hade planerat att para henne i vinter. Hon är 4,5 år och vi hade såklart sett många år framför oss med jakt och prov och träning. Att förtidspensionera en så ung hund är bara bedrövligt. 😢Men det finns inget alternativ. Så länge hon inte har ont – nu har hon fått smärtlindring och får sjukgymnastik och behandling regelbundet – så får hon vara med. Vi kommer inte operera. Vi försöker nu hitta en ny vardag med Bix, med lagom mycket aktivitet. Vi har brutit den värsta inflammationen och vår plan är att hon ska få ett lagom aktivt liv för ett stilla liv är inte en option för den här hunden. Lars har letat fram noseworkprylarna och det är hon en fena på, så det kan nog bli lite av hennes nya hobby. Det jobbiga är att inget veta. Man får bara acceptera att vi inte vet hur det ska gå, när det ska bli sämre, när det är nog, osv. Men det är bara att ta en vecka i taget och sakta hitta nya rutiner.

10 reaktioner på ”En sorgkantad höst”

  1. Eva-Britt Brännsten

    Så oerhört ledsamt. Hoppas era fina hundar hänger med länge och att de får ett härligt hundliv. Styrkekramar 😢💔

  2. Ja det där är verkligen sorgkanten. Vet det alltför väl. Men det finns annat som vi kan aktivera våra skadade/pensionärer med. Så otroligt trist, men de vet ju inget annat.

    1. Tråkigt att du också har den erfarenheten. 🙁 Vi har haft en otroligt aktiv hund i Bix, så hon vet verkligen något annat, och det är svårt att hitta en tillräckligt god ersättning, men vi får testa oss fram <3

  3. Så sorgligt och ledsamt när så unga hundar får fysiska problem också smärtsamt som förare att få så tråkiga besked. Fint att ni erbjuder hundarna en annan tillvaro med andra aktiviteter som ger dem nya arbetsuppgifter. Stor kram till er/Ingela 😘

  4. Andrea Tuchten Danielsson

    Det är så sorglig läsning. Jag lider med er, förstår precis känslan. Tack för att ni delar med er.

Vad tycker du om inlägget? Vi uppskattar kommentarer!

Varukorg