För ungefär ett år sedan bestämde jag mig för att i princip ha ett enda fokus på träningen av Quling: att vi skulle få ett bättre samarbete.

Tiden fram till dess hade varit en lång och frustrerande period där jag inte förstod min hund och inte nådde fram till honom. Han verkade ha två lägen: jätte-på eller helt av.

Vårt första år ihop kantades av katastrofer. Jag var med om tre stora omvälvande personliga händelser där dödsfall inom familjen var ett. Med andra ord var det ett tufft år för mig. Men det var också tufft för Quling. Ganska snart efter att han flyttat hem till oss 15 veckor gammal fick han mask. Den återkom sedan under ett halvårs tid och han blev avmaskad alldeles för många gånger på kort tid. Hans mage kraschade. I detta tillstånd av extrem stress för oss båda skulle vi bygga tillit och förtroende och lägga vår grund för träning i framtiden. Det gick sådär.

Quling har en också en väldigt mjuk personlighet men jag tror han så att säga varit extra känslig för att han fick en dålig start i livet med mig. Så fort han upplever den minsta press från mig eller omgivningen så har han bokstavligen lagt av. Han har lagt sig ner och vill inte göra något alls. Det har varit minst sagt utmanande – jag som tränar så positivt och undviker korrigeringar – medan han uppfört sig som att jag typ har misshandlat honom …

I kombination med den mjuka sida är han en fullständig jaktgalning. Han hoppar över staketet hemma och jagar som en tok om han får chansen. Han har varit svart eller vit. Och jag vill ha en hund med gråskalor för annars blir det väldigt svårt att träna. I höstas la jag all jaktträning på is och bestämde mig för att bara göra sådant som stärkte vårt samarbete och vår relation. Vanligtvis tycker jag all positiv träning stärker relationen men Quling tyckte väldigt mycket var läskigt och obehagligt. Det räckte att jag hade en kompis som var med och tränade, och stod och tittade på oss, så kunde han lägga av. Han hade två sätt att lösa press på: att lägga sig, gärna lite gömd under en buske och vifta lågt med svansen, eller att dra i 100 kilometer i timmen.

I vintras fick jag äntligen ordning på hans mage och från den dagen har allt varit lättare. En annan sak som hjälpt har varit vår aglityträning. Från början lekte han inte, tog knappt mat, han var rädd för tunnlarna och han undvek hinderna. Han ville mest nosa.

NU kan han kampleka, han äter glatt sitt nya dietfoder som gör bra för magen – även som belöning. Han självbelönar sig med att springa genom tunnlarna, han har hindersug och vi har hur kul som helst. Det var som att jag släppte alla krav när vi började med agility, jag ville bara att vi skulle ha kul, ingen (eller mycket lite) prestation var inblandad. Och agility bygger verkligen på samarbete – så det har blivit så mycket bättre. Han har inte en tanke på att göra något annat än vara med mig och jobba ihop med mig numera i agilityn. Det känns fantastiskt!

Nu har vi sedan några månader börjat jaktträna igen. Jag har försiktigt utsatt honom för gruppträningar och ibland har han tyckt det varit jättejobbigt – särskilt om de andra i gruppen ryar åt sina hundar. Men med vårt nya samarbete och med mitt fokus på att bygga tillit och relation i vardagen så har han sökt upp mig för stöd – även om det fortfarande kan komma några “jag måste bara springa iväg en sväng” just i gruppträning.

För ett tag sedan var jag och tränade med vänner och bekanta på Sjöön, ett magiskt fint träningsställe för fågelhundar. Jag fokuserade på att Quling skulle VÅGA, att hans självförtroende skulle växa ännu mer och att han skulle jobba ihop med mig.

Tassla var också med så jag kunde varva hundarna vilket gjorde att Quling fick många pauser mellan träningsutmaningarna. Jag försökte varva svåra grejer med lätta, välkända uppgifter. Jag tränade specifikt på att Quling ska våga springa tillbaks till mig i full fart trots att det står andra människor i närheten av mig. Och att han ska våga springa förbi människor för att hämta en apport. Han fick leka mycket, i situationer han tycker något är läskigt, nära de lekvana och lydiga hundarna jag tränade ihop med. Han fick massor belöning för att våga ta sig förbi den läskiga skytten och kastaren för att hämta in apporten osv.

Några gånger hade han några små, små tendenser att ge upp och lägga av men skillnaden nu är att vi kan jobba oss igenom dem.

Här jobbar vi med att Quling ska springa ut förbi skytt och kastare utan att göra en “banansväng” in i skogen för att slippa passera dem så nära. Vi gjorde fyra repetitioner och den första blev tyvärr inte filmad men då vågade han knappt passera skytt och kastare och han tog en vid sväng förbi dem, inne i skogen.

Den andra (första klippet i filmen) försöker jag göra om på samma ställe och man ser hur han dels låter sig bli upptagen av en doftfläck och sedan måste kissa lite när han gripit apporten. Han är en typisk “osäkerhetskissare”. Är något lite jobbigt så kissar han. Det försvinner när han är säker. Det är förstås också en svår störning att vi tränar längs en stig där massor hundar gått och rastat sig 😉 så det kan ju vara en kombo av störningar som gör att han pysslar lite med annat.

Nästa repetition gör vi därför lättare så apporten ligger strax innan där skytt och kastare står. Även här är det lite försiktigt och mycket nosande men han tar mina signaler, då jag avbryter hans nosande bort från apporten – först stopp och sedan en vänsterdirigering, bra. Så länge han klarar av att lyssna och jobba vidare är jag nöjd i detta skedet. I den sista repetitionen springer han rakt ut, nära de “farliga” medhjälparna och sedan förvirrar han sig lite grann men ändå mindre än i den första repetitionen. Han är faktiskt en halvkass markör den här hunden, det har han alltid varit, men vi tränar på det och kommer träna mer på det. Men han tar stoppet och push backen och hittar sedan apporten och kommer in.

Film på alla tre repetitioner:

https://

Det är ingen direkt fart på dessa repetitioner men det är i slutet av dagen, det är 25 grader varmt och på det lite osäkerhet. Quling har världens fart “i sig” så inte heller detta bekymrar mig – han kommer ha fart när det gäller så småningom.

Vi passade också på att göra lite dirigeringsarbete, där vi suddat dirigeringarna, och skickade ut de tre hundarna i ett området med nio apporter utlagda. De fick hämta tre var. Jag passade på att göra både högerskick, push backs och vanliga linjetag. På köpet fick Quling visa att han börjar klara av att 1, hålla sig i området nära där apporterna finns och inte plötsligt hitta på något annat och 2, ta första bästa och 3, inte byta ut den. Det gjorde han fint. 🙂 Ett byte på hela helgen såg jag. Han har superfina och säkra linjetag med hög fart nu (när han är sitt vanliga jag och inte är osäker) så de är jag nöjda med. Och urbra stopp på långt håll! Jag är supernöjd med hur bra han tar stoppsignalen och står som en stenstod.

Det tar sig helt enkelt! 🙂

Tyvärr fick jag inget av detta på film, bara ett av de första linjetagen. Jag visslar när han tagit apporten för jag tyckte det såg ut som att han skulle leta vidare (och byta) men annars vill jag inte vissla där:

https://

Bäst var kanske ändå när en vän som inte sett Quling på ett halvår sa “det går inte ens att jämföra med hur var han var  i höstas, då var han bara svart eller vit nu finns det nyanser. Och en stor skillnad är att han vill vara med dig nu”. Kanske en grej som skulle vara jobbig att höra men för mig var det bara en skön bekräftelse: Vi är på rätt väg.


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker