Min lilla popcorntass, min bästa skedhund, vårt älskade gostroll, vår seriefigur och buse, vår Toots, Tottelini, Tottelott. Bästa Totte. Nu har jag pussat dina fina fräknar för sista gången, handen har glattat av ditt lena öra för sista gången och du har gett mig din snabba näspuss för sista gången.

Här är det märkligt tyst och tomt – du tog ju sådan plats, du hade ju åsikter om allt, du låg alltid närmast mig i soffan och du sov under täcket intill mig i sängen. Du kunde liksom inte komma för nära. Om jag blev varm och flyttade mig flyttade du strax efter och la dig liksom lite på mig och gled ner längs min sida så du hamnade så nära det var möjligt. Var jag var, där var du. Mina händer pillade jämt på dig, du gillade att bli kliad runt öronen och mellan klorna, att jag masserade ditt lite för stora skinn, kittlade dig på magen som du även som gammal gubbe vände upp och låg och sov som när du var valp.

Jag kommer inte tänka så mycket på hur sjuk du varit i perioder, din allergi, på äldre dar pankreatit, alla konstiga grejer du svalt – spiken var värst – och som vi behövt operera ut, att vi inte riktigt förstod vad som hände denna sista månad bara att du mådde allt sämre och jag hade lovat dig att du skulle slippa mer utredningar och skit hos veterinären.

Nej, stället kommer vi som älskade dig ¬– båda dina hussar och Ludvigs syskonbarn som vuxit upp med dig, våra familjer och nära vänner – minnas hur du älskade att simma, hur du doppade huvudet njutningsfullt i vattnet och lät det rinna över nosen, hur du kunde trampa på hur länge som helst, lugnt och metodiskt och det fick inte vara för djupt för du ville emellanåt gå lite. Vi kommer minnas hur du ständig snodde mat, fräckare och fräckare med åren, hur du liksom bara gick förbi ett barn i din höjd och – swish – så var korven i barnets hand borta innan någon hann blinka, hur vi delade sushi och glass – du satt i framsätet bredvid mig i bilen och krävde din del. Hur du låg intill barnen i soffan och lät dem klappa dig överallt med sina små händer, hur lille K när han precis lärt sig gå i ett kort oövervakat tillfälle stod och höll balansen genom ett ordentligt tag i din överläpp medan du satt blixtstilla tittandes på mig så att jag kunde komma till undsättning. Jag kommer minnas hur du snodde apporterna från de andra hundarna när vi tränade – du hade spiksäkra markeringar och bra minne – och allt du kunde, alla trix du gärna gjorde, dina helt perfekta avlämningar (bättre än någon av de andra hundarna), din vittringsapportering som alltid var rätt, ditt spårande som du älskade och gjorde så fort du fick chansen.

Jag bläddrar i gamla bilder och ler åt att de flesta bilderna är mysbilder; du låg ofta i min eller någon av hussarnas famn och halvsov. Så somnade du också för sista gången, hemma i soffan, i min famn under gårdagen. Efter en fin dag med promenad i skogen, efter att ha ätit ben, fått umgås med både mig och Ludvig och promenerat i skogen och fått massor nystekta grytbitar, så kom veterinären hem till oss. Du som hatar veterinärstationen hälsade glatt, märkte knapp sticket i låret för då var det ju grytbitar igen. Efter några minuter snarkade du i min famn och Lars, Ludvig och jag log genom tårarna åt dina ljud som var så välbekanta. (Du hade så många roliga ljud för dig!) Du märkte inte ens att veterinären satte kanyl, och bara några sekunder senare slutade du andas. Det var lugnt, fridfullt och helt odramatiskt. Förutom att vi står kvar nu med den hjärtskärande vetskapen att vi aldrig mer kommer få hålla dig i famnen igen. Saknaden är fysisk.

Men vi är så tacksamma! Du blev nästa tretton år, du har satt ett stort tassavtryck i våra hjärtan som aldrig försvinner. Vi är så tacksamma över alla knasroliga minnen, att vi fick ha dig så länge, att du gett oss så mycket, att slutet inte kunde blivit bättre.

Lilla fina Totte, vi har älskat dig så. <3