+46 70-300 80 99 (vardagar kl 9-18, nås lättast via mail) info@apporteringtillvardagochfest.se
Hem » Allmänt » Jakt med unghund – hur funkar det?

Både jag och Elsa jobbar som hundförare på en del jakter under jaktsäsongen och på dessa jakter har man så att säga ”signat upp sig” för att hjälpa till. Jakterna betalas av skyttarna som vi alltså ska serva, kan man säga. På dessa jakter kan man inte komma med en hund som inte fungerar för uppdraget och det går såklart inte plötsligt att hävda att man ska träna sin hund i dessa sammanhang.

På de här jakterna kan man också få uppdrag som riskerar att ”förstöra” hunden lite, särskilt om man vill starta på prov. Det gäller oavsett om du har retriever eller spaniel. Situationerna blir för svåra, för heta, eller både och, och hunden får med sig helt fel känsla och erfarenheter. 

Att gå som hundförare på stora eller små jakter och att jaga själv är mitt stora intresse och jag brukar få till ett 20-tal jakter per säsong. Eftersom jag inte är gjord av pengar och inte heller har eget vilt runt knuten, så är de här jakterna ändå jätteviktiga för min träning av en unghund. Även om jag är hjälpare försöker jag ändå få till bra situationer och lärande – ”träning” så gott det går.

Förra året var Flippa valp och fick vara med och hänga i miljön. Hon fick apportera varmvilt i pauserna ibland eller bara gå runt och mingla med retrievers och skyttar. Hon fick vara med på viltparaden och sitta vid mina fötter. Hon fick vara i miljön och höra skott, lära sig att nyskjutet vilt inte är party utan en del av vardagen.

I år startade Elsa och jag säsongen med att köpa några jakter och gjorde så kallade träningsjakter, där vi jagar som vanligt men fokus är på att få till bra träning i situationen. Det är superbra att börja säsongen så och det är överlägset bäst att börja så med en unghund; där bestämmer jag vad jag vill göra och inte. Dessutom kan jag när som helst lämna situationen, eller så långt det går lägga upp den så den passar oss. 

Mycket sitta stilla och vänta blir det – bra träning!
Titta på när andra jobbar kan vara spänannande. 🙂
Spanieln apporterar oftast inte på de stora jakterna men det går att träna i pauserna.

Men efter att ha gjort några träningsjakter är det ändå de stora ”köpejakterna” som dominerar för min del; det är där jag får möjlighet att träna upp jaktens olika delar. Och då gäller det att hålla tungan rätt i mun med unghunden.

Jag hjälper oftast till på samma ställen, så jag har börjat lära mig såterna och vet hur marken är, hur jakten läggs upp och så vidare. Det gör att jag kan värdera vilken hund jag ska ta med ut ­– jag har ju fördelen att kunna välja mellan några olika hundar. 

Redan i början av årets säsong, Flippas första, fick hon gå med ibland även på de större jakterna. Men hon var med endast när jag visste att sannolikheten för att svåra, stressande situationer skulle uppstå var minimala. Exempelvis fick hon tillsammans med en mer erfaren hund jaga av ett dike och en stenmur längs en hage där man gjorde ett hartramp med många hundar och skyttar. Vi gick lite skyddade från den stora gruppen, så hon såg sällan dem, och vi flankerades endast av en skytt. Det sköts några gånger i hagen och då fick vi naturliga pauser då hon fick träna på att bara sitta och vänta – en väldigt viktig sak att kunna oavsett hund tänker jag. Jag har från att hon var liten valp vant henne vid att se Tassla jobba, så hon är redan van vid att gå bakom när en annan hund jobbar. Det är också viktigt att kunna. Har du retriever kan det vara väldigt spännande att gå bakom spanielar som rasslar runt i buskar och snår, så det är smart att träna det först ­– utanför en sådan ”skarp” situation som en jakt innebär. 

Häromdagen var vi iväg på en av säsongens sista jakter. Flippa fick gå sina längsta släpp hitintills och deltog aktivt halva dagen. Det var precis vad hon orkade med mentalt och fysiskt. Hon var väldigt trött efteråt men jobbade jättefint och det var roligt att se hur säsongens jakter och jaktträning nu landat i henne. 

Detta är en del av det jag har tränat med Flippa under hennes första säsong (och en del grejer går inte att planera utan man får bara försöka vara cool och stötta hunden om det behövs när det händer): 

  • Sitta länge och vänta, innan jakten, mitt i jakten, medan många fåglar flyger förbi både nära och långt ifrån eller när det händer absolut ingenting.
  • Jobba tillsammans med flera andra hundar, både jagande spaniels och apporterande retrievers med allt vad det innebär av visselsignaler, ropande förare, hundar som swishar förbi tätt intill när Flippa sitter och väntar eller håller på att söka.
  • Ta det lugnt i pauserna och bara ”hänga med” när det till exempel är genomgång eller viltparad.
  • Åka släp och sitta tätt packade ihop med många andra hundar och människor. 
  • Själva jakten förstås. Flippas sök har utvecklats i takt med hennes erfarenheter. Om man är noga och inte studsar runt som en känguru är det större chans att hitta fågel i rörflenet. 😉 I täta buskar och snår finns det ofta fågel så det är lönt att trycka sig in där och så vidare.
  • Ta skammade (skadeskjutna) fåglar som löpt iväg (följa en löpa).
  • Att stöta alltifrån en till flera fåglar samtidigt.
  • Att sitta lugnt efter stöten.
  • Vikten av att markera en fågel som flyger iväg (och kanske skjuts).
  • Fotgående i alla möjliga situationer som till exempel att kunna gå fot fast det är något som drar längre fram, eller när det händer väldigt mycket runt oss.
  • Att apportera varmvilt. 
När man inte orkar träna fotgående är det praktiskt med en liten hund! 😉
Flippas första flakfärd. Hon älskar att stå på mina axlar och spana ut över vidderna medan öronen flyger. <3
Viltträning efter en jakt.

Allt detta har jag kunnat träna med förnuft och sans och balans utan problem, trots att jag varit hjälpare. Men det kräver lite planering, bra kommunikation med hundförarkollegor och ibland med jaktledarens goda minne. Om det är en såt som ska jagas av lite längre bort från händelsernas centrum till exempel så kan jag erbjuda mig och säga att jag tar med unghunden. Det ligger ju i jaktledarens intresse att min unghund introduceras bra till jakten och kan blir en bra medhjälpare i framtiden. 

Ibland kan man även hänga med som ”praoelev” på en jakt och då gå bredvid ett ekipage där hunden är erfaren och kan ta hand om alla svåra situationer. Flippa fick hänga med på en andjakt och apportera lagom mycket vid ett tillfälle, det blev en jättebra erfarenhet. 

De finns dessutom både instruktörer och föreningar som har den här typen av upplägg och jag tycker det är en strålande idé, inte minst om hundföraren är nybörjare också. Då får du gå med en mentor som förklarar hur allting funkar, och bjuder in till att ”läsa jakten”, vad som händer och vad du ska göra och inte. 

Under de här jakterna är känslorna hos min unghund helt överordnade. Därför gillar jag verkligen all den där väntan som det lätt blir. Man står i tio minuter och småpratar med de andra hundförarna eller skyttarna medan hunden sitter och väntar. Jag som har spaniel brukar passa på att träna att Flippa ska sitta på lite avstånd ­från mig – något spanieln ofta får göra även på prov. De sitter oftare en bit ifrån en än bredvid en. Under de här naturliga pauserna händer det inget roligt alls, mer än att jag går och belönar henne där hon sitter ibland. Att kunna vara väldigt på och sedan väldigt av är helt centralt i jaktträningen.

Flippa med syrran Cleo sitter och chillar i en paus på en jakt.
Flippa har blivit väldigt bra på att just sitta, länge och väl, efter hög aktivitet. Det är gott om sådan träningstillfällen på en jakt!
Spanielns arbete på stora jakter är att finna och stöta vilt. Det är sällan vi apporterar. Det behöver man dock lära dem om man ska gå på prov och jaga över dem själv. Här ett linjetag.

Ibland hör jag folk säga att man inte ska jaga med sin provhund. Jag sympatiserar med det utifrån att man inte ska jaga utan eftertanke med sin provhund! För det är lätt att släppa efter lite och inte hålla kriterierna som gäller för en provhund, även om man inte alls tänkt göra det. De får busa till det lite och göra lite tokiga grejer som funkar i jakten men inte skulle gillas av en domare. Alla hundar är dessutom olika – vissa behöver verkligen jaga igång sig tidigt och andra ska man ta det piano med. Personligen behöver jag de här jakterna för att utbilda Flippa också, eftersom fågelsituationerna skulle bli för få annars, men jag anpassar alltså hennes medverkan så gott det går. Jag tar exempelvis inte ut henne när jag vet att det kommer vara hysterisk med fågel, terrängen är så att jag lätt förlorar henne ur sikte, det kommer skjutas väldigt många fåglar på kort tid nära henne med mera.

Jag är jättenoga med Flippas känsloläge hela tiden och så fort jag märker något som hon har svårt för eller inte riktigt klarar av så anpassar jag jagandet och såklart min träning mellan jakterna efter det. Skulle något hända som inte var så bra inlärningsmässigt får jag fokusera på att reparera det sedan, oftast är ju inte en enskild händelse en katastrof.

Flippa har växt för varje jakt och fått otroligt bra erfarenheter. Hon är balanserad och kommunicerbar, situationerna har oftast inte varit för svåra för henne. Jag har fått värdefull information om vad jag behöver fokusera på och ta tag i för att få henne dit jag vill. Det känns bra inför att säsongen snart är slut, hon ska få växa till sig lite till och tränas lite mer på några specifika grejer. Sedan blir det nog provstart till hösten. 🙂

Dessa tre foton är tagna av Linde Serneberg.
%d bloggare gillar detta: