För ett tag sedan skrev jag om en av de lärdomar som förra jaktsäsongen bjöd på; att hunden ska kunna stoppa utom synhåll. Flippa har alltid haft svårt för det men säsongen som gick föll poletten ner vilket var riktigt roligt. Det är ju alltid kul när något man tränat mycket får en liten extra knuff i skarpt läge och sedan funkar. Här kan du läsa mer om den utmaningen.

Idag tänkte jag beskriva en annan viktig grej som jag vill att mina jakthundar ska kunna; nämligen att följa en löpa. Det innebär att hunden kan följa spåret av en skammad (skadeskjuten) fågel som springer iväg, jaga ifatt och ta fågeln för att apportera den så jag kan avliva den.

Just att följa en löpa har jag egentligen aldrig tränat med mina hundar. Man kan absolut försöka simulera sådana situationer men jag har litat på att det kommer jakter då hunden får erfarenheten – och lär sig. En lite vågad inställning för att var mig kanske. 😉 Jag gillar att kunna träna så mycket som möjligt och kunna förbereda hunden på vad som komma skall. Men hitintills har “var lite cool och vänta på rätt tillfälle” funkat bra på just denna specifika grejen.

Flippa fick faktiskt en situation på sin allra första jakt, som var en liten jakt med hennes uppfödare där vi värmde upp inför unghundsderbyt, där hon fick testa att följa en löpa. Och jag fick delar av det arbetet på film. 🙂 Det var dock en lite för svår löpa för en ung och oerfaren hund – fågeln var väldigt pigg och försvann iväg långt och så långt vågade inte Flippa följa den. Hon avbröt därför efter ett tag och kom tillbaka till mig. Vi sände istället en erfaren hund på eftersök och den hittade fågeln. Här är den lilla filmsnutten som kanske inte är så märkvärdig 😉 men man ser i alla fall hur hon sätter ner näsan och drar iväg uppåt i spåret, efter att jag blåst stopp.

https://

Flippa har följt flera löpor sedan dess och blivit belönad för att spåra upp fågeln; hon har fått tag i den och kunnat levererat den. Jag tror att hon kanske spårat drygt ett trettiotal meter som längst, innan hon fått tag i fågeln. Men i vintras hade vi en situation då hon tog en löpa på en si så där 250 meter. Det var faktiskt galet bra.

Vi var på en liten jakt med en handfull spaniels som drev fram fasaner mot utplacerade skyttar och vi hade precis kommit fram till slutet, ängen där skyttarna stod. Jag ropade till en av retrieverförarna att jag gärna tog en apport om det var okej, för jag ville belöna Flippa för gott arbete i snåren. Det var bara fyra retrieverar som jobbade och någon var väldigt oerfaren, så det var fritt fram för mig att hjälpa till. Sekunden innan jakten blåstes av sköts en fågel som Flippa inte såg men retrieverföraren ropade “den springer” när fågeln damp ner. Jag sände Flippa på ett linjetag på kanske 50 meter rakt ut på ett fält, blåste stopp, gjorde en högerdirigering in in snåren där fasanen hade landat och ropade mitt “storsökskommando” som är “sööök”. Flippa sprang rakt in i den lilla skogsdungen som vi bara en timme tidigare hade föst och stött ett hundratal fasaner genom; det var alltså galet mycket vittring och spår efter fasaner. Hon kom ut en gång men gick in i dungen igen och jag såg hur hon stoppade ner näsan och försvann.

Jag och skytten stod sedan och höll tummarna en lång stund, tills vi plötsligt såg henne på andra sidan en lång åker, i en dunge där vi såg en fågel som försökte flyga men inte klarade det – och tätt i hälarna kom Flippa och sedan försvann både hund och fågel i några långa sekunder. Vi hörde två korta skall (det hade troligen inte en domare på prov gillat, men va fasen, hon jobbade ju som en dåre och fick inte tag i den först, så klart blev det lite hett 😉 .) Jag vet inte hur länge hon var borta allt som allt, kanske var det bara ett par minuter men det kändes som en evighet. Men så såg vi plötsligt henne som en prick där långt borta, kommandes i galopp över ängen. Med fågeln i munnen.

Någon sa “med en sådan spaniel behöver man inte en retriever” och det var nog den finaste komplimang jag någonsin fått. Jag VILL att mina spanielar kan vara med i hela jakten och lösa alla uppgifter även om de såklart ska vara bäst på spanieluppgifterna! Och både Tassla och Flippa blev fort resurser på alla plan i sina jaktkarriärer; detta var Flippas andra säsong.

Flippa har också fått följa en lite halvlång löpa i ett betfält, på en av hennes få provstarter. Det var väldigt spännandes för jag såg liksom hela scenariot eftersom vegetationen var låg. Fågeln sköts, började springa, försvann under betorna. Jag fick order om att skicka Flippa som hade markerat nedslaget perfekt, sprang dit, stoppade ner nosen och liksom skuttade runt lite innan hon fick tag i spåret och drog i väg i en himla fart kanske trettio meter. Hon dök ner i betorna och kom upp igen med fågeln i munnen. Just den delen av arbetet var formidabelt. Vi åkte ut ur provet sedan, men det är en annan historia. 😉 Om du vill läsa lite om mina lärdomar när jag startade en väldans massa prov för sex år sedan (och mest åkte ut) så gjorde jag ett blogginlägg om det. Här kan du läsa det. 🙂

Just nu, i början av maj, har vi stort fokus på vattenträning och därför finns det också lite kurser ute på temat vatten. Onlinekursen Boosta vattenträning börjar i nästa vecka, bor du i närheten av oss har Elsa en kurskväll med fokus på avlämningar i vatten. Sommaren närmar sig också och med den vårt sommarläger – det är nästan fullt men några platser finns fortfarande på grundkursen. Välkomna!