Första året jag startade prov var jag glad om jag klarade av att vara kvar mer än tio minuter och att jag överlevde dagen. 😉

Det var så otroligt mycket att tänka på. Inte nog med att min hund var oerfaren och inte helt säker i alla utföranden, jag var ju själv likadan. Så jag skulle både försöka vara en stadig hundförare som stöttar sin hund och hjälpa mig själv att inte göra tabbar som gjorde att vi åkte ut för att jag till exempel sa något vid fel tillfälle. Eller någon av alla spännande grejer man kan åka ut för på ett spanielprov …

Andra året började jag känna mig lite säkrare på min roll men samtidigt stötte jag på nya utmaningar och Tassla utvecklades plötsligt från att ha haft ett så tråkigt sök att klockorna stannade till att få skyttarnas pris. När jag precis började få lite koll var jag tvungen att ta ett omtag för att hänga med min hund. Ett lyxproblem förstås. 😉

Tredje året startade jag på nio prov på en säsong tack vare bonushunden Kat. Jag lärde mig mer det året än jag gjort de andra åren tillsammans. Och varje lärdom tog jag med mig till nästa prov och kunde hantera på ett bättre sätt. Fasen vad jag har lärt mig den hårda vägen, det är nästan komiskt. Men det året fick jag vara med om att faktisk klara mig igenom ett prov – tack vare Kat – utan att nolla. Sällan har väl någon varit så glad för ett diplom 😉 men jag var så jädra nöjd. För jag hade verkligen gjort ALLT jag kunde för att  föra Kat så hon skulle klara av att göra sitt jobb.

Nu är jag inne på fjärde året och plötsligt räcker det inte längre att överleva. Jag har också lyckats att ta mig runt två rundor med Tassla utan att bli nollad. “Grattis du har gått till pris på ett spanielprov, bara det är ju en bedrift” sa en kompis som startat många prov. Jag anade en viss sarkasm där 😉 . Men lite så känns det fanimej. På ett av dessa prov var jag ensam om att ta pris – de andra 11 åkte ut …

Två gånger denna höst har Tassla fått pris. Båda gånger tredjepris och jag har tyckt det känts så himla surt. Nu vill jag nämligen ha ett förstapris. Hur svårt kan det vara liksom? Hur svårt som helst verkar det som … Det finns fantastiskt mycket domarna kan dra på. Oändliga möjligheter där, hahaha. Vissa saker känns svåra att förstå och andra är helt solklara. Men så är det ju när det handlar om bedömning. Det är bara att acceptera och åka hem och fundera på hur jag kan förbättra det som drog ner oss.

Men när ett tredjepris känns surt kanske det är bra att påminna mig om att jag flyttat fram mina positioner. Mina förväntningar på mig själv och Tassla är högre för jag vet vad vi kan när allt funkar. I det läget är det bra att komma ihåg att jag lärt mig otroligt mycket men såklart har mycket kvar. Och nej, jag tror inte man någonsin blir fullärd.

Det är också bra att påminna mig om vilken fantastisk liten jakthund jag har. Hur folk jag jagar med berömmer hennes arbete. Hur hon outtröttligt stöter 100 fasaner på en dag och tar alla mina signaler (eller åtminstone 95% av dem 😉 ). Vilken fantastisk viltfinnare hon är. Hur roligt vi har, vilket team vi är i de lägena. Och då blir det där priset plötsligt ganska oviktigt. Och då känns det ändå okej att försöka starta en gång till. Och ännu en gång. För det är inte det viktigaste längre – men det är fortfarande väldigt roligt. Och lärorikt. 🙂

 


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker

%d bloggare gillar detta: