Jag tror egentligen inte jag någonsin haft särskilt lätt för mig i hundträningen.
Jag är inte en superbegåvad tränare som ser allt och reagerar rätt och snabbt i alla – eller ens de flesta – situationer. Jag har fått slita hårt för att bli en hyfsat duktig tränare och om jag ska vara ärlig så tror jag att jag är en bättre instruktör än tränare av mina egna hundar.

Jag har svårt för att hålla på kriterierna, jag reagerar för långsamt, jag blir ofta handfallen. Till exempel.

Nej detta är inte ett inlägg där jag försöker trycka ner mig själv 😉 utan mer ett konstaterande; jag tycker inte det är så jädra lätt
att träna hund.

Jag har varit med om situationer där instruktören fått gå bredvid mig och utföra övningen samtidigt med mig ibland för att jag ska fatta. Det var i och för sig några år
sedan men ändå.

Det tog mig flera år i tävlingslydnaden innan jag kunde agera på det som hände på tävlingsbanan. I början blev jag helt handfallen om något överraskande hände (och det gjorde det ju alltid i något moment eller mellan momenten).

Men sedan började jag planera och tänka. Och träna.
Och träna lite till. Till slut var jag rätt säker. Jag visste vilka styrkor och svagheter min hund – och jag – hade. Ofta kunde jag förutse var utmaningarna skulle komma och ha en plan B och en plan C. Jag gick igenom alla övergångar mellan momenten, alla momentrutiner, hur jag skulle agera, hur jag kunde använda styrkor att skyla över svagheter med. Först var det inövat. Sedan satte det sig i ryggmärgen. Plötsligt kände jag mig rätt stadig och säker. Och framför allt hade jag väldigt roligt!

jakten är jag fortfarande på den IRRITERANDE nivån att jag ibland står där som en fiskpinne*. Och det funkar bara inte.
I apporteringar och dirigeringar och allt det där som
“bara är vanlig hundträning”, där känner jag mig oftast säker. Blir det fel är det jag som tränat dåligt, jag ser det direkt och vet varför det blir som det blir. Men så har vi det där söket. Spanieljakten. Den allra viktigaste delen. Den som kräver 100 procent närvaro och 1 000 procent snabba reaktioner. Den kräver att jag läser min hund varje sekund. Jag har inte råd att tappa fokus om så ens för några sekunder för då är det kört. Hunden går ur hand och givetvis är det precis när en stöt kommer …

Förra hösten kunde jag nästan inte träna eller gå på prov på grund av sjukdomar och annat i livet som kom i vägen. Den här
hösten har jag schemalagt träningarna och jag har lånat en hund till, som ska hjälpa mig att bli ännu bättre. Det är väldigt roligt! Ibland tänker jag att jag börjar bli bättre på det här men nästa pass (jag filmar så mycket som möjligt) tänker jag “himmel, vad håller jag på med?”.

Jag lever på de träningarna då “allt stämmer”, även om det bara är för några minuter. Känslan av flow, känslan av att var i bubblan med min hund, att hon är på gränsen hela tiden men aldrig över, det går från full fart till tvärstopp, vi har full koncentration och det är helt fantastiskt häftigt. Den känslan är målet!
Jag försöker att inte ha några resultatmål alls just nu – bara känslomål. Når jag når den där känslan av flow – då har jag vunnit. 🙂

*Uttrycket att “bli stående som en fiskpinne” har jag snott från boken “De 10 viktigaste sakerna din hund bör lära sig“, skriven av Susanne Lindberg. Den handlar om vardagslydnad. Där kan man också bli stående som en fiskpinne ;).

 


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker

%d bloggare gillar detta: