Häromdagen skulle jag gå på harjakt ihop med en kompis, på ett gods där markerna var fulla av fasaner. Glada i hågen tog vi våra hundar och bössor och tågade ut i markerna. Jag var extra förväntansfull för jag var ute tillsammans med Tasslas uppfödare Anne, som inte sett henne sedan hon var valp, och det skulle bli kul att visa hur bra Tassla kan gå.

Tassla var het och lite storsprungen men det kan hon ju vara i början så jag lade inte någon särskild vikt vid det. När jag går med bössa brukar hon jaga helt fantastiskt bra, så jag var full av förväntan.

Plötsligt ser hon en fasan 30 meter bort och dra i 100 kilometer i timmen dit och jagar den (!) och är nära att fånga den. Jag blev SÅ förvånad! Och arg. Vadan detta? Hon är van vid att se massor fasaner och det betyder inte att man ska springa efter dem i 100 knyck – om det inte är en skadad och jag har bett henne förstås.

Jag tar in henne och fortsätter. Men någonstans på vägen över Östersjön (jag är i Finland) måste någon ha bytt ut min hund för den här hunden var utom kontroll. Hon sprang som en dåre, satt inte på ett endaste uppflog, lyssnade inte på mina signaler och var inte alls lik sig. Visst, hon kan gå efter och hon kan gå ur hand. Men så här! Jag blev SÅ arg. Jag grälade på henne och ryade argt efter henne när hon drog iväg. Inte för att det hjälpte och det fick mig bara att må skitdåligt efteråt.

Jag bröt bössan och fick träna hund istället. Jag kunde pocka ihop henne hyfsat men känslan av att vara väldigt besviken lämnade mig inte. Jag som ville visa hur fin hon kan vara. Istället var hon bedrövlig – och jag med. 🙁

Efteråt funderade jag på varför det blev så här. Det är ju det enda sättet att försöka ändra på något; fundera över vad som gick fel och se vad jag kan göra annorlunda nästa gång.

Det första jag tänkte på var hur vår senaste jakt, innan denna gått. Det enda jag kunde komma på att sist vi var på en stor jakt hade Tassla fått överslag när vi gick och klappade (hon går vid min sida medan vi föser fasanerna framför oss) och fått massor ljud och skall. Men efter det hade vi jagat i mindre sammanhang och själva, och det hade gått hur fint som helst. Kunde det vara den jakten som hon fick överslag på som ställde till det? Hm, det som var gemensamt var de många fasanerna, i övrigt var inget annat likt. Det var en jättestor jakt med massor av folk, skott och rop. Nu var vi två personer och två hundar i en tyst skog.

Men sedan kom jag att tänka på hur hon haft det de senaste dagarna.

Vi har varit på resa i flera dagar, vi bor hos Tasslas uppfödare Anne som har många hundar och även om Tassla inte får umgås med alla så finns det alltid någon i närheten, hon hör skall, det är många med på promenaden osv. Tassla har en historia som gör att hon inte gillar andra hundar. Förutom att hon blev svårt biten när hon var 4 veckor gammal (hon har en sned mun pga ärret som är kvar efter att hon blev ihopsydd) så har hon blivit påflugen ett par gånger. Hon har tagit extremt illa vid sig och i princip varit i chock i flera dagar efteråt. Jag brukar skydda henne från att behöva vara med andra hundar och introducerar dem försiktigt. Då går det oftast rätt bra. Och på jakterna går det jättebra.

De första dagarna hos Anne låg hon på exakt samma ställe i “mitt” rum och ville inte komma ut därifrån för att umgås. Hon var väldigt stingslig och såg allmänt misstänksam ut.

När vi gav oss ut på jakt var det nyårsdagen. Jag, som nästan aldrig dricker alkohol längre för jag tål det så dåligt, hade druckit några glas bubbel och några glas vin kvällen innan och var inte alls i form. Jag hade till och med huvudvärk …

Jag tror inte Tassla klarat resandet så bra och inte miljön som vi bor i heller. Troligen har hon byggt upp en massa stress som nu kom ut i ett överdrivet hetsigt beteende. Att jag inte klarade av situationen hade nog två anledningar, den ena var att jag inte ska träna hund dagen efter jag druckit vin, den andra var att jag blev (överdrivet) besviken på att inte få visa vad Tassla går för.

Så, att det plötsligt inte var något som funkade var nog inte så konstigt. Hundar är olika. En av mina uppgifter är att lyssna på vad mina hundar säger till mig och att jag utifrån det tar kloka beslut om vad och hur vi ska göra saker.

När jag tänker efter har jag massor exempel på just detta, att hunden presterat sämre på grund av att den varit i en belastande miljö eller situation innan. När jag var med i SBK:s talangtrupp i lydnad med Tassla pratade ledarna där om vikten av att kunna resa ihop med sin hund om man vill satsa på landslaget. Även om landslaget inte är målet så säger det något. Hundarna, som i princip är elitidrottare inom sin gren, påverkas såklart av miljön och olika händelser och inte minst vårt humör. Vissa klarar det bättre än andra förstås. Men Tassla är en känslig själ även om hon kommer över det mesta när hon får göra det hon gillar allra mest (jaga).

Så. Detta var verkligen inte mitt stoltaste ögonblick som hundförare (jag skäms fortfarande lite) men jag lärde mig i alla fall något av det. För min enda uppgift som hundförare är att sopa för min hund. Tänk curling. Jag sopar så att hon ska klara av att prestera sitt allra bästa (klotet ska glida rätt). Och det innebär att jag också måste läsa henne och se att idag måste vi göra vissa (ibland stora) anpassningar för att hon ska klara av att göra sitt bästa.

Med facit i hand skulle vi gjort något enkelt i en enkel miljö, något lite småtrevligt och inte särskilt utmanande. Som att ligga på soffan hela dagen och äta praliner. 😉


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker

%d bloggare gillar detta: