När Quling fyllde fem månader kom han på vad meningen med livet är. Över en natt blev denna energifyllda och ganska vilda valp, som jag ändå lallade runt med i kvarteret utan koppel, en fullständig jaktgalning.

Det var plötsligt otänkbart att ha honom lös. Från det att vi klev ut genom dörren hemma jagade han ­– eller var i ”jaktmode”. Även i koppel om han fick chansen.

När vi tränade och han var i ”träningsmode” funkade det. Det vill säga tills det av någon anledning blev lite för mycket; för länge eller lite jobbig av någon annan anledning. Då loggade Quling ut och sedan sprang han. Nästan alltid föll han för frestelsen att följa en doft i det läget – det var som att han inte orkade hålla ihop och motstå doften.

Ett tag hade jag vid nästan varje träning en incident där han lyckades träna på att sticka och börja jaga. Det var en otroligt jobbig period där mitt självförtroende som tränare sjönk i botten. Tack och lov fick han inte upp något vilt vid de här utflykterna.

Utom en gång, då han tyvärr fick upp ett rådjur. Dock tappade han det ganska fort (rådjuret passerade mig men hunden fortsatte åt ett annat håll) och medan rådjuret flydde undan fortsatte han att springa som en galning och det blev helt tyst i skogen. 40 fruktansvärda minuter senare hittade jag honom hemma.

Efter det blev det långlina. Alltid. Hundförbudstiden inträffade samtidigt så det var ändå inte läge att slarva. Jag hade inte ett enda träningspass utan långlina såvida jag inte var på inhägnat område.

Samtidigt började jag komma underfund med hur han funkade; vad som fick honom att logga ut, när han kände press, och vad för belöningar som stärkte hans samarbete med mig och som gjorde hans inkallning allt mer säker.

Men jag packade också in honom rätt ordentligt, jag hade tummen i ögat på honom, vakade ständigt över honom i situationer som kunde utvecklas åt fel håll, han fick förstås alltid gå kopplad och han fick väldigt lite frihet i kopplet eftersom han så fort jag gav honom det började jaga och släpa på mig.

Av någon anledning börjat jag tänka på fotboll när jag skriver det här. Ni vet när kommentatorerna säger att laget har ett tråkigt och defensivt spel. Precis så kändes det. Jag tappade det offensiva i träningen och höll bara tillbaks och tyckte ner.

Jag har bromsat och bromsat – så till den milda grad att jag har glömt bort var gasen sitter. Det hjälper inte. Jo, okej, till en viss gräns. Men när man har den här typen av explosiv och het hund kan man inte bara bromsa. Hunden blir som en tryckkokare. Man måste hitta sätt och situationer där man kan gasa, för fullt.

Efter sex månader i långlina har jag nu börjat träna utan den igen. Häromdagen var jag i ett kaninhägn och tränade med de vuxna hundarna och på slutet fick Quling gå in och kika lite. Han stod på bakbenen i kopplet och pep i högan sky. Det var första gången han såg en kanin. Jag satte mig ner en stund och lät honom kika. Han lugnade sig men hjärtat slog snabbt och han gjorde några försöka att kasta sig efter. Medan jag satt där tänkte jag att detta hjälper inte om jag inte kan göra det varje dag typ, och det kan jag inte. Det blir bara tryckkokarträning. Istället tog jag hunden och ledde bort honom till en del i det stora hägnet där jag var rätt säker på att ingen kanin var. Sedan satte jag igång söket. Jag söker aldrig annars i långlina men nu var det tvunget.

Quling visade upp ett energiskt och uppmärksammat sök, tight och med bra lyhördhet för vändsignalen. När jag slutade försöka hålla tillbaks honom utan lät honom gå för fullt släppte han helt tanken på kaninerna som skuttade omkring 30 meter bort.

Ett bra exempel på när det är rätt att gasa istället för att bromsa.

Likaså har jag börjat gå promenader där han får dra hur mycket som helst. Jag sätter på mig Baggenbältet och han har en bra sele och sedan sätter jag kommando på att han får dra. Det intressanta är att då lugnar han sig ofta, det går fortfarande undan men han nosar, ibland är kopplet slakt.

Quling vill ju gasa och han älskar att springa (han använder inte bara springandet som en reaktion på stress utan kan också springa när han är väldigt glad). Jag kan komma på flera situationer då vi kan springa ihop eller han kan få springa som belöning. Inte minst tänker jag att bra för honom och mig och vårt samarbete vore att träna agility. Så. Kanske är det dags att anmäla sig till en agilitykurs nu då. Hans mamma är ju ändå agilitychampion. 🙂

 

 


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker

%d bloggare gillar detta: