Tänk att nu är lilla Flippa den vuxna hunden i familjen (4 år redan!), den som kan mest, den jag kan bäst. Häromveckan när jag var i Danmark tänkte jag på hur mysig och lätt hon är att ha med. Hon håller koll på mig, bryr sig sällan om andra hundar (även om hon börjat utveckla en bitchig sida 🙄), somnar vid mina fötter, hoppar upp i mitt knä om något är läskigt och sover under täcket när det är natt. Kan visa alla övningar och är expert på att sno godis ur elevernas fickor. 🙈 Hon har börjat växa i den roll Tassla hade i många år. <3 Tassla hade dock en svårighet och det vara att hon avskydde andra hundar, efter ett trauma som valp. I övrigt var hon en dröm att ha med och hon var världens bästa på att visa alla övningar. Jag saknar henne. <3 Men jag är glad att Flippa i alla fall delvis kan fylla hennes skor.

I träningen kan Flippa och jag varandra rätt bra. Hon förstår mig och mina signaler och jag vet hennes styrkor och vad hon har för utmaningar. Hon har verkligen många styrkor! Och de har bara växt med åren. Och vissa av hennes utmaningar kommer aldrig försvinna, men jag jobbar för att hålla dem “hanterbara”. Ingen hund är perfekt förstås. <3

I grunden är Flippa lite försiktig och neurotisk. 😅 Hon kan bli osäker om jag är otydlig – så var det inte minst under hennes första år då hon skulle lära sig en massa nytt. Är jag otydlig kan det komma ett pip – som om hon får en liten konflikt inom sig. Hon vill gärna vara nära mig och håller sig därför i närheten om hon får välja – i alla lägen. Därför kan långa, dolda linjetag bli lite läskiga, inte minst på öppet vatten. När hon simmar kastar hon ofta en blick bakåt mot mig – jag tror det är för att söka stöd. Men. När hon kommit över till andra sidan av vattnet och ska arbeta långt ifrån mig så är hon stensäker. Jag tror jag skulle kunna få henne att göra vad som helst i det läget. Jag kan göra löjligt långa dirigeringskedjor om det skulle behövas. (Jag vill ju såklart att de ska vara korta och precisa men verkligheten ser ju inte alltid ut så. 😎)

Hennes sök var på gränsen till för lugnt när hon var yngre men nu jädrar är hon ingen duvunge längre. Det går undan och hon väjer inte. Ibland går hon lite stort vilket är helt och hållet mitt fel. Jag har i princip jobbat bort den osäkerhet som hon haft kring att stöta fåglar utom synhåll från mig. 🙏

Jag älskar hennes kombination av lyhördhet och följsamhet som gör att hon är uppmärksam på mig och mina signaler. Och att hon med åren fått ett allt bättre självförtroende som gör att hon inte ger sig i jakten, och som gjort henne till en tuffare jakthund. Vi har verkligen växt ihop, och i takt med att vi gjort det kan vi göra allt svårare saker ihop.

Det är verkligen den bästa känslan; när man är ett team med sin hund. Jag pratar ganska mycket med mina hundar. Flippa “pratar” också med mig; oftast visar hon väldigt tydlig om hon vill att jag ska göra något eller vad hon inte vill. Jag tänker ofta att hon förstår mig 100 gånger bättre än vad jag förstå henne. Ibland tänker jag att var hundar måste tycka vi är dumma i huvudet som inte förstår dem – de gör verkligen allt för att kommunicera med oss men vi är så fyrkantiga … Men jag älskar hur som känslan av att börja bli samkörd med sin hund, det brukar ta några år men sedan landar man liksom ihop. Det är fint. <3