Quling, den vackra, vänliga myshunden <3.

Quling är en hund som visat sig vara det som man traditionellt kallar att vara “en mjuk hund”. Med det menar jag till exempel en hund som blir låg i vissa miljöer, i mötet med andra människor, som visat skottberördhet, som är otroligt uppmärksam och känslig för mitt humör och som tycker att det kan vara säkrast att inte göra något alls om något verkar läskigt. Alltså en hund som väldigt lätt blir belastad och som tar otroligt illa vid sig om någon höjer rösten. Jag kan absolut inte visa irritation eller vara på minsta dåligt humör när jag tränar honom för då slutar han jobba – antingen genom att helt enkelt dra iväg eller bara lägga sig ner. Om andra korrigerar sina hundar händer samma sak.

I kombination med detta är han en jaktgalning av rang. Han hoppar över staketet hemma för att jaga som en dåre efter koltrastar – om han får chansen. Sekunden jag öppnar ytterdörren börjar han jaga med blicken – om han får chansen. Han får sällan de chanserna längre. 😉

Om detta har jag nog skrivit en del i bloggen, om hur jag försökt hitta gråskalorna i en hund som är svart eller vit. Hur jag jobbat för att bygga hans självförtroende och vårt samarbete så vi ska kunna jaga tillsammans.

Filmen visar en glad och trygg Quling som gör ett litet sök bland löven och sedan måste ta ett ärevarv med skatten ;).

https://

Det går upp och ner med Quling, som med de flesta andra hundar. Det som gör det till en stor utmaning att träna honom är att det kan gå rätt mycket framåt och sedan gör jag ett misstag och utsätter honom för en för svår situation och då går det så otroligt mycket bakåt. Och det tar tid att hämta hem honom och komma tillbaks till det läge vi var på innan.

Jag har länge tänkt att om han bara fattar grejen med jakten och hur kul det är att jaga ihop med mig så kommer hans rädslor försvinna. För när han är i jaktmode är han hur stark och tuff som helst. Inget berör honom. Därför har jag länge tänkt att vi måste bara komma till den punkten då jag kan skjuta över honom så han fattar grejen.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Quling-3.jpg

Jag har också tänkt att han skulle bo i en miljö som har fåglar och kaniner runt sig så det blir vardag. Så att han inte håller på att hoppa ur sitt eget skinn vid åsynen av – eller ljudet av – en fasan. Om han lär sig att ta det lugnt i en sådan miljö, och lär sig att jobba med mig trots de störningar som det innebär, då skulle det också vara lättare att glida över i jakten. Men jag har ju tyvärr inte haft de förutsättningarna. MEN nu har jag precis flyttat ut på landet, till en gård, och jag smider planer. 😉

Filmen visar när vi jobbar i ett kaninhägn (kaninerna är inne i sina hus) med massor vittring och hur han ändå klarar av att lyssna på mig och ta rätt beslut. (Han var bara tvungen att ta ett litet kik i en kvisthög. ;))

https://

Av några hundtränare och jägare har jag fått rådet att “tända honom”. De har endast sett den hunden som inte vågar söka, som lägger av när jag försöker få igång honom, som undviker hela situationen eller visar upp skottberördhet. Så jag förstår verkligen att de i all välmening ger det rådet. “Släpp honom och låt honom röja, sedan plockar du tillbaks honom”. Men Quling är tänd. Han har redan fått röja. Han har jagat som en dåre vid hela fyra tillfällen och dragit upp fågel efter fågel – ett av dem var planerat men tre av dem var inte avsiktliga och då jagade han på 300 meters avstånd från mig … och nej det var inte tanken … Och att “plocka tillbaks honom” betyder för vissa att korrigera honom kraftigt några gånger – något som han kanske skulle “tåla” när han är i jaktmode. Det är helt uteslutet för mig att gå den vägen. Jag har dock tappat humöret ett par gånger, vilket inte var planerat eller något jag ville göra och inte hjälpte det heller. Det sätter sig bara på vår relation. Så jag vet inte hur bra det där skulle funka ändå. Men som sagt, det är inte en option.

Någon tyckte jag skulle tända honom och sedan fortsätta jobba med att jag har stor kontroll på belöningarna så att han inte får röja besinningslöst. Det är ju det jag redan gör och försöker men jag tror mina belöningar är för dåliga. För jag har inte de där fåglarna och kaninerna och även om Quling älskar sina kaninskinnsbollar så är de inte särskilt mycket värda om han kan välja en fågel istället. Därför skulle jag verkligen vilja komma ut och skjuta för honom. Just nu är det dock svårt för om han drar 100 meter bort når min bössa omöjligt till att skjuta någonting alls. Han är ju helt fenomenal på att dra på löpor, han drar på en 100-meterslöpa på två sekunder. Vilket jag ju absolut inte vill!

Filmen visar början av träningen som går ut på att Quling ska tänka stadga när han ser eller hör en fågel flaxa iväg. Han är grym på det nu. 🙂

https://

Så fort jag träffar någon som har en försiktigt och känslig jakthund så brukar jag förhöra mig om hur de arbetar med sina hundar. Under höstens jakter har jag träffat en hel del folk som har hundar som liknar Quling, de flesta verkar dock inte vara lika stora jaktgalningar utan är mest försiktiga hela tiden liksom. Men så är det några som har både och, och då blir mina öron väldigt stora.

Ett tema jag har urskiljt är just detta att de har börjat jaga tidigt för sina hundar. De har skjutit massor för dem redan som unga. Det har byggt hundarnas självförtroende. De som då har haft skottberörda hundar har försökt att först jobba bort berördheten på olika sätt, för att göra hunden trygg med skott.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Quling-6.jpg

När jag träffade en väldigt duktig och meriterad hund som jagar väldigt fint, berättade ägaren att hen var så nöjd med att hunden nu kunde jobba trots att det var en massa människor i närheten. Jag blev förstås extra nyfiken på vad de hade gjort för att den hunden skulle komma över sina rädslor. Just människor i närheten av att vi jobbar är Qulings svåraste störning. Hundens förare hade släppt mycket på vardagsreglerna och jagat med hunden ända sedan den var 8 månader. Sakta men säkert hade den byggt på sitt självförtroende.

Filmen visar de första gångerna jag sätter ihop stopp och närsök.

https://

Tåget har gått för mig när det gäller att låta Quling jaga vid 8 månader. Jag vet helt ärligt inte om jag någonsin kommer lyckas göra honom till jakthund. Jag har känt mig rätt nere av det men nu känns det bättre överlag. Jag fick släppa taget. Nu tänker jag att jag lär mig massor, jag har börjat träna specialsök, han tycker ju även om agilityn, och jag fortsätter att träna honom för jakt bara för att se vad som funkar och inte.

Jag har också gjort några smärtsamma insikter om mitt humör. Mina första tio år som hundtränare kunde jag vara rätt frustrerad när jag inte fattade varför det jag försökte få hunden att göra inte funkade. Sedan fick jag Tassla. Jag slutade bara vara irriterad. Jag bestämde mig faktiskt bara för det. Jag bestämde mig för att vad som än hände så var det bara information till mig. Information om vad jag behöver se till att träna mer på. Sedan var hon ju ett A-barn, och det var lätt att bara skratta när det blev fel.

https://

Samtidigt med Quling kom mitt dåliga humör tillbaks. Till största del tror jag faktisk inte det berodde på honom utan för att jag hade ett av de värsta åren i mitt livet med dödsfall, separationer, hus som rasade samman osv. Men i det läget var jag inte den pedagogiska, analytiska person som jag kan vara utan jag började tända på två röda. Frustrationen har tyvärr hängt kvar i vår relation. Den är mycket bättre men jag har återfall. I bästa fall har jag då träningsvänner som bara säger till mig “Lena, gör nu som du brukar råda mig och …” eller “ska jag ta honom lite”. <3  Denna del är den jag jobbar hårdast med just nu. För så här kan vi inte ha det. Så fort jag börjar känna mig det minsta irriterad försöker jag stanna upp och vara i känslan, kika lite på den och sedan lugnt lägga den åt sidan genom att andas, titta på något i naturen eller gå en liten sväng. Det går sakta men säkert bättre.

Det har också varit så att instruktörer jag har träffat eller gått för har blivit frustrerade och på dåligt humör. Några har blivit upprörda över att jag vägrar korrigera honom. Det verkar OTROLIGT provocerande för många. Men de har inte heller kunnat hitta nycklarna hela vägen och anser då att korrigeringen är lösningen. Och så blir de irriterade över att jag vägrar. “Om inte det du gör funkar så MÅSTE du ju prova något annat” säger några. Och DET håller jag ju med om! Men jag vill nog allt vara lite mer fantasifull, det kan rimligen inte vara det enda som finns att prova, eller? Jag är en jättejobbig elev antagligen. 😉 

För det är klart att hundträning ska vara roligt! Annars kan det ju kvitta. Och det är INTE roligt för mig om jag måste göra min hund illa. Sedan är jag en rätt målmedveten person och envis som synden. Och om jag verkligen VILL något så försöker jag igen och igen. Det tror jag är av godo mest men det finns också något bra med att bestämma sig för att släppa taget. Då kommer det helt andra lösningar och idéer upp i huvudet. Andra dörrar öppnar sig.

Och det finns ett par dörrar nu, som jag har gläntat på, med rum som känns riktigt spännande. Jag kommer berätta mer om dem när jag är helt säker på att jag ska kliva in i de där rummen. 

https://

Till dess tränar vi på, på vårt sätt. 😉 <3


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker

%d bloggare gillar detta: