Om att träna en skottberörd hund – del 3

Efter att jag fick bakslaget då Quling var med på en jakt och blev jätterädd för bössan, som jag skrev om i förra inlägget, backade jag träningen igen och kom ganska snart tillbaks till nivån vi hade haft innan.

Då tänkte jag att jag skulle börja skjuta själv för honom. Planen var att gå iväg en bit från honom och skjuta och kasta och genast skicka honom att hämta. Problemet var då att när han såg att jag plockade fram apportkastaren KRÖP han iväg åt andra hållet … Jag fick snabbt revidera min plan och helt enkelt börja belöna honom för att apportkastaren kom fram. Jag fick lite av det arbetet på film. I början av filmen kan du se hur låg han blir – hur han hukar sig och kravlar iväg – men att det sedan blir bättre då jag låter honom göra bekanta saker som att springa och hämta. Det jag gör sedan är improvisation – jag testar olika grejer för att se vad som funkar.

https://

Nästa pass försöker jag börja med att jag håller i apportkastaren och kastar en dummy. Tyvärr hade jag riktat kamera åt fel håll men jag bjuder ändå på en snutt för här hör och delvis ser ni hur svårt han tycker det är. Han springer helt enkelt iväg med apporten och vill inte lämna av den när jag håller i apportkastaren. Djup suck från botten av min själ hörs på slutet, hahaha … nej det är inte alltid så himla lätt detta …

https://

Tredje passet tränar jag först litegrann utan att ta fram apportkastaren och det går i stort sett bra. När jag tar fram den så reagerar han först inte utan sitter glatt – men se sedan vad som händer (ungefär vid 2 minuter). Han stoppar ner näsan och blir plötsligt väldigt intresserad av att nosa. I min värld är det en solklar dämpning – han blir osäker och nosar för att lugna både mig och sig själv. Jag försöker sedan belöna bra och göra det roligt men apporteringen faller under det här passet sönder och han vill knappt komma in. Mot slutet av passet tar jag därför bort apportkastaren och börjar göra superlätta övningar som Quling gjort tusen gånger (Karusellen, Handtarget) – jag försöker reparera apporteringen helt enkelt. Det går bra. Sedan händer det osannolika att en granne skjuter två skott nära varandra, kanske 200 meter bort. Vi blev nog mest förvånade båda två men jag märkte inte av någon försämring på hans beteende:

https://

I nästa inlägg, som kommer om två dagar, berättar jag om hur jag gick vidare efter detta och var vi står i träningen nu, häng med!

Vad tycker du om inlägget? Vi uppskattar kommentarer!

Varukorg