Om att träna en skottberörd hund – del 4

Som jag skrev i mitt förra inlägg fick jag börja med att ta fram apportkastaren och vänja honom vid den – jag försökte jobba med att vända hans känsla inför den helt enkelt.

Det här tog några veckor. Jag gick runt och viftade med den där apportkastaren i tid och otid utan att skjuta, istället lät jag andra roliga saker hända. Till slut tog jag med Tassla ut som stöd – jag har märkt att Quling gärna tar stöd av Keen eller Tassla eller någon annan hund som han är trygg med. Första gången jag sköt satt de som små ljus och jag var 20 meter bort. Jag skickade Quling direkt efter skottet och allt gick jättebra.

Därefter gjorde jag olika varianter på den träningen. Jag gjorde också en del träning med andra där de sköt och deras hundar apporterade och jag belönade bort från skottet med till exempel roligt arbete eller bara gott godis. Någon gång fick han bara sitta och titta. Eller apportera. Det gick bra det med.

Så kom jag till den träning jag gör nu. Jag går ut med Qulan och Tassla, sätter dem, går iväg och skjuter och kastar flera dummys 20 till 50 meter bort och skjuter några skott med apportkastaren mellan att jag kastar. Sedan går jag åter och skickar dem en och en att hämta. Quling tycker det är jättekul och har till och med knallat ett par gånger. 😉 Andra gången kunde han ta att jag stoppade honom och att jag lät honom vänta på sin tur och apporteringen blev ändå fin och utan att beteendet ”gick sönder”. På Quling märks ofta att något är läskigt först när han är mitt i arbetet, precis efter händelsen som var läskig. Utförandet blir helt enkelt inte bra. Men nu har det faktiskt börjat kännas stabilt. Det vill säga hemmavid. Jag försökte göra ett skott och kast på en träning borta och då hade han hög förväntan och ville knalla först. Men sedan blev han osäker och vinglade in med apporten, osäkerhetskissade och drog ner på tempot rejält.

Tidigare i år (i januari) fick jag till en träning där en kompis jagade och stötte en fasan som sköts – och Quling gick bredvid och fick springa och hämta den i samma sekund som den föll i backen.

Det är denna träningen jag ser fram emot att få göra till hösten – fast helst att jag skjuter själv över honom. Så jag hoppas att det är något som jag kan få till det närmaste halvåret. Jag tror också att det skulle skapa ett bättre samarbete oss emellan. Han behöver förstå vad han ska ha mig till i jakten. 😉 Och att skott leder till något riktigt bra. Jag får se ur det går, allt kan hända och vår väg är inte direkt spikrak. Men gissa om jag lär mig saker … 😉

Vad tycker du om inlägget? Vi uppskattar kommentarer!

Varukorg