Fylld av tillförsikt, självförtroende och “nu jädrar ska vi växla upp ett steg till” återvände jag ett par – tre veckor efter förra flaxskolan till Tomas på Knektagården. Nu skulle vi minsann sätta ihop lite flax med söket. Med tanke på hur bra hans två andra lektioner gått – utvecklingskurvan hade varit i princip spikrak – så skulle det bli kul att dra på lite och jag såg framför mig urtjusiga stötar och tvärnitar.

Jag är normalt inte en person som förtränger saker. Visst, jag är lite disträ och vimsig ibland 😉 men jag brukar kunna lägga ihop saker, min slutledningsförmåga är rätt bra ändå och jag älskar att göra analyser. Därför känns det här inlägget lite svettigt att göra.

För det gick inte alls som jag tänkt mig. Det var plötsligt OBEGRIPLIGT svårt att sitta när en fågel flaxade upp. Jag började genast oroa mig. Har han fåt ont i magen igen? Han var ju lite dålig igår, var han inte det? Har han inte varit lite okontaktbar de senaste dagarna?

Vi fick backa, backa, backa och till slut hamna på ruta ett, den här lektionen. Visst, vi fick till några bra repetitioner in emellan. Men det var slående hur ostadig och okontaktbar Quling var under hela lektionen. Han drog några alldeles för stora rundor – och inte bara direkt efter fågel utan plötsligt bara rivstartade han och var 200 meter bort.

Det tog mig hela lektionen innan jag kom på varför det gick så här.

Livet med Quling är fullt av långlina, inte gå lös på promenaderna, inte ge ett lillfinger av frihet ute i naturen för då har jag en hund som drar igång i jakt och försvinner, bokstavligt talat, bakom närmsta buske och är väck. Det är så mycket jakt i honom att om jag släpper ut honom i min trädgård hoppar han över staketet och tokjagar utanför. Han använder också springandet som lösning om något är lite pressande. Då springer han som en dåre, rakt fram och jag har inte en chans att stoppa honom. Jag hinner inte ens reagera. Därför har jag långlina nästan jämt, eller är på inhägnade mark när jag tränar. Inte minst nu i hundförbudstider förstås. Jag har jobbat som en dåre med hans inkallning, jag har jobbat med att stoppa honom och jag har jobbat med att göra mig intressantare när vi är ute ihop. Jag har jobbat med vår kontakt och vårt samarbete på olika sätt. Och det har definitivt blivit mycket bättre! Vi har inte haft några riktiga fadäser på länge.

Men för drygt en vecka sedan hade jag ett jättestort bakslag. Som jag HELT hade förträngt. Jag hade influensa, och tre understimulerade hundar. Jag släpade mig till ett ställe där jag tränar ibland, ett stort fält avsett för hundträning, som är inhägnat med fårstängsel, och satte mig mitt på ängen och lät hundarna springa runt mig. De andra är både väldigt lydiga och håller sig nära och om jag inte är i närheten av något snår brukar Quling också hålla sig runt mig och snusa i backen efter sork. Vad som hände sedan var att Quling stack. Han hittade ett hål i staketet (han har gjort det förut så jag borde ha förutsett att det kunde hända) och sedan tog det mig tio minuter att få in honom. Efter det är han helt LÅST på alla fåglar på vanliga morgonpromenaden – något som jag också jobbat med att få bort – och han är extremt flängig.

Alltså var inte denna lektion och hur den gick konstig alls. Det enda konstiga var att jag kunde förtränga att det hade hänt och inte anpassade träningen direkt efter det …

Innan nästa träning ska jag ut i långlina och utmana honom med svåra kast och mycket “jaktlekar” där han ska kontrollera sig – särskilt när han är på väg bort från mig. Jag ska också jobba på mitt stannakommando som är min nödbroms när inget annat funkar.

Så jädra trist och motigt med ett så stort bakslag men jag kommer få tillbaks honom till där han var innan. Sedan får vi gå vidare från det stället med svårare utmaningar.

Här kommer ett ihopklipp på alla repetitioner från lektion 3. Man ser hur vi får gå tillbaks till ren lydnadsträning med kastad dummy emellanåt för att han ska klara uppgiften.

https://

Jag måste skratta åt Tomas och mitt samtal på slutet där jag inte hittar ord för hur jag tycker att Quling är. Jag hamnar till slut på att han “är full av liv”. Och det stämmer! Han är rätt galen och jag SLITER mitt hår rätt ofta men jag skrattar också högt varje träning. Han är verkligen en livfull personlighet. På gott och ont. 😉

 

 

 


Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker
Apportering till vardag och fest - Aktivering och grundträning inför jaktprov med klicker

%d bloggare gillar detta: