+46 70-300 80 99 (vardagar kl 9-18, nås lättast via mail) info@apporteringtillvardagochfest.se
Hem » Allmänt » Reflektioner efter ett unghundsderby

I förr-förra veckan tog Flippa så många steg i sin utveckling att jag var helt yr. 🙂 Det är så häftigt när en ung hund formas och saker och ting ”ramlar på plats”.  Och plötsligt kan det hända saker som man inte alls räknat med …

Jag hade inga planer på att starta prov i år med Flippa, som nu är 17 månader, utan träna på i lugn och ro. Men så kändes mycket så pass bra att när hennes uppfödare samlade till kennelläger två dagar innan unghundsderbyt, och flera syskon tänkte starta, så blev jag sugen och anmälde oss. 

Jag älskar tävlingar och prov, så jag såg fram emot detta med stor förtjusning. Jag var också rätt nervös för jag önskade så att vi skulle ta oss igenom utan diskvalificerande fel.

Det regnade hela dagen och markerna var såklart väldigt blöta, så det blev hundarna med ;). Marken passade oss perfekt.

Men jag försökte bara ha en tanke i huvudet och det var att jag skulle göra allt jag kunde för att Flippa skulle klarar av att lösa situationen efter sin förmåga. 

Under den nästan två dagar långa uppvärmningen fick Flippa göra flera saker för första gången. Det var nästan galet; i varje släpp hände något nytt. Hon tog något steg i sin utveckling eller något annat hände som jag inte tänkt skulle hända. 😉 Mest av allt var det bara roliga och bra saker men redan första dagen visade hon ytterligare en växel i söket och gick ur hand med dunder och brak. Min lilla artiga, följsamma tjej kom på att hon kunde göra detta roliga utan min inblandning …

Flippa in action.

De flesta av oss, oavsett ras, har väl varit med om just det. Hunden säger plötsligt ”kan själv” och tycker kanske inte att vi behöver lägga oss i. De kan ju ha rätt i och för sig – de kommer troligen lösa uppgiften fast kanske inte på det sätt som vi tänkt oss. 😉

Flippa drog helt enkelt på vittring av fågel i ett motvindssök i lättsprungen terräng, stötte glatt två fasaner 25 meter bort och kom sedan i full fart åter till mig och rapporterade. 😛

Föraren fick ta sig själv i örat och jobbade sedan i varje sekund med att hunden skulle hålla ett getöga på sin matte. Det hände inte igen men det var en rejält het hund resten av dagarna och jag fick lära känna en ny sida av Flippa. 

Att starta prov med en hund som man inte känner helt än är ju onekligen lite extra utmanande. Så jag sejfade en del på provet och blåste mycket vändsignal, vilket jag fick rättmätig kritik för. Det som jag annars har som riktlinje i söket – att vara väldigt tyst och helst inte blåsa mer än när det är absolut nödvändigt ­– klarade jag inte av i det här sammanhanget. Jag kände det som att jag höll på att tappa henne nästan hela tiden.

Efter stöten fick vi vänta en stund för att domarna skulle orientera sig, och jag var väldigt fokuserad på Flippa som satt fint en bit ut i fältet där hon hade stött.

Det intressanta med detta var att i kritiken från domarna, de gick igenom alla hundar i samband med prisutdelningen (jättelärorikt!) så tyckte de att Flippas fart var ”tillräcklig”. Jag blev alldeles häpen av den kommentaren så jag gick fram och frågade efteråt vad de menade. Jo de menade att hon kunde haft lite mer tryck! Jag berättade då om min upplevelse av att vara nära att tappa henne och vi hade ett intressant samtal om vad man som förare upplever och vad domaren ser. Jag kom fram till att dels var jag rädd från början att hon skulle dra igen, dels sprang hon en del på löpor (hon drog i full fart framåt några gånger på doft av fågel som sprungit framför oss) och då går det ruskigt fort. Dessutom startade jag provet lite med andan i halsen. Väldigt viktig lärdom för mig alltså! Jag var så fokuserad på att vara närvarande i varje sekund att jag nog blev överladdad.

Men vi tog oss igenom utan stora fel, hon jagade, hon stötte flera fåglar – det blev lite kaotiskt – det sköts bakom oss och varken hon eller jag markerade. Jag dirigerade henne, hon föll lite i vinden och hamnade utanför såten och blev lite förvirrad, men jag blåste stopp och sedan tog hon vänsterdirigeringen klockrent och tog fågeln. Hon lyckades ta den så att vingen hamnade över ögonen så jag fick guida henne lite mot mig på slutet eftersom hon inte såg något. 😉 Det gjorde hon även dagen innan och det fick vi på film:

https://

Det var ett väldigt tufft startfält med många riktigt bra hundar och endast fyra placerade. Vi hamnade utanför pallplats men fick diplom vilket jag är VÄLDIGT stolt över och nöjd med. 🙂

Svårt att lämna av i hand när man inte ser något 😉

Efter de här tre dagarna åkte jag hem med huvudet fullt av tankar på vidare träning. Det tycker jag prov kan vara väldigt bra på; man kan få ett kvitto på vad som behöver förbättras och vad som funkat bra. Inget av det domarna sa var överraskande (mer än upplevelsen av farten då 😉 ) utan sådant som jag visste sedan innan. Men träningen innan och även provet berättade några saker för mig som jag nu ska fokusera på:

  1. Flippa behöver lära sig att stöta och sitta kvar även när hon inte ser mig. Hon har en tendens att komma till mig när hon stöter utom synhåll. Jag tror hon blir lite osäker så det handlar mest om att bygga självförtroende och belöna de situationerna.
  2. Hon behöver mer erfarenhet av att när fågeln är stött så ska hon stanna kvar med blicken och markera fågeln tills den skjutits. Hon har helt enkelt inte fått så mycket erfarenhet av att efter stöt kommer (förhoppningsvis) ett skott som gör att fågeln dimper ner och hon ska apportera. Nu stöter hon, tittar lite efter fågeln och vänder sig mot mig.
  3. Hon behöver även bli noggrannare i att söka igenom buskar och snår. Detta är något som jag jobbat med till och från med gott resultat. Har tappat det lite på sista tiden och i kombination med att hon växlat upp har hon blivit lite yvig i söket. Vilket leder till nästa punkt.
  4. I och med att hon verkligen tänt har hennes supertighta sök blivit lite yvigare stundtals. I het mark med mycket vittring behöver hon kunna hålla kvar det tighta söket.

Förutom detta behöver hon mer erfarenhet av lite av varje förstås men det ger sig ju mer hon får jaga. 

Jag är supernöjd med att mitt dirigeringsarbete funkar så bra. Helt ärligt så har den träningen stått tillbaks lite men vi gjorde mycket grunder när hon var liten, så återigen; de grunder man lägger tidigt verkar sätta sig. Hennes stoppsignal i apporteringsarbetet sitter som en smäck också, vilket känns toppenbra.

Fotgående i svår terräng 😉

Nu är jag väldigt ivrig inför att få komma ut och träna det vi behöver!  

PS: De fina fotona från unghundsderbyt är tagna av suveräna fotografen Petra Gau, kolla gärna hennes sida!

%d bloggare gillar detta: