Jag (Lena) haft en svacka i hunderiet och hundträningen ett tag. Vi fick i slutet av sommaren en gigantisk motgång då min mans hund Bix (som jag också tränar och lever med och hoppades kunna ta valpar på för hon är underbar och jagar som en härlig dåre) visade sig vara predisponerad för diskbråck. I 5 kotor. Hon är 4,5 år och nu förtidspensionär, vi famlar runt för att hitta ett nytt bra liv för henne (hemma med oss alltså) där det såklart är överordnat att hon inte ska ha ont.

Tidigare i somras konstaterades vår 1,5 -åriga labrador Stomp vara allergisk efter att gjort en lång allergiutredning som slutade i pricktest. Tack och lov ”bara” omgivningsallergi (kvalster med mera) inte mat. Men ändå. Livslång behandling och så vidare. 

Några månader senare konstaterades att även Flippa, 3,5 år drabbats av allergi. Helt osannolikt, jag vet. Vi bodde ett år i ett hus som vi ganska säkert tror att det var mögel i, och det finns ingen evidens för att det kan trigga en slumrande allergi men det finns fler än vi som har liknande erfarenheter. Vi som skulle ha ”vårt år” i år, Flippa är 3,5 och är liksom landad i det mesta hon kan och så vidare och heeelt fantastisk att jaga över. Istället mixtrar vi med utredningar, behandlingar och hela provsäsongen gick om intet. Man måste söka dispens för hundar med allergi och de måste ha kommit en bit in i behandling för att få det så vi får vackert vänta tills utredningen är klar. (Visste du förresten att 10-12 procent av alla hundar med friska föräldrar drabbas av allergi? Flippas föräldrar och syskon är friska, vilket jag är glad för.)

Så, ja. Jag har känt en viss matthet. Som tur är har jag haft ett år med många elever som jag följt en längre period, både på kurs och som privatelever, som det går väldigt bra för på olika sätt. Det gläder mig något oerhört! De har gett mig energi när den varit på botten och harvat. Och sedan fick vi väldigt oväntat ta över cockervalpen Vide, vilket såklart är ett STORT glädjeämne.

Men i och med det uppförslut jag känt kopplat till mina egna hundar har jag också tappat en del självförtroende som tränare av mina egna hundar. Det är kanske ologiskt för deras hälsotillstånd har inget med min förmåga att träna att göra. Men jag har en känsla av att trampa vatten och jag tycker det är så trist att jag får till så få provstarter och ”aldrig” kommer vidare utifrån den aspekten. 

Häromdagen när jag satt fast i den tanken och eventuellt blev lite ältande 😉 så försökte jag vända mina tankar. Jag känner till mina brister som tränare av mina egna hundar. Men hur ofta påminner jag mig själv om det som är mina styrkor? Vad är jag stolt över att jag har åstadkommit?

Det som först kom till mig handlar om Quling, min speciella lilla olycksfågel. När Quling var liten så var han förvisso träningsbar som liten valp men sedan dök utmaning efter utmaning upp. Han var rädd för män, för skott, för grupper. Minsta lilla press – i stil med att jag gjorde för  många repetitioner på rad eller råkade rynka pannan så loggade han ur. Urloggningen innebar att han antingen drog till skogs – mitt under pågående träning så bara – swish – försvann han. Och kunde vara borta alltifrån en minut och 40 minuter (!). Eller så la han sig ner och liksom kröp in under närmaste buske som om jag misshandlat honom. Och jag har aldrig ens av misstag tagit hårt i den hunden vad jag minns. Jag är SÅ stolt över att jag lyckades få honom att vara obrydd i träning i grupp, få positiv förväntan på skott, och  inte bry sig om att det var män med på träningarna! Och jädrar vad han kunde saker – han gjorde linjetag värdig en retriever till exempel. (Sedan fick han gå i förtidspension på grund av artros och osteochondros i ryggen, så till prov kom vi aldrig men det är en annan historia …)

Nästa grej som kom till mig handlade om min första jaktcocker Tassla. Med Tassla lärde jag mig jakten. Med henne gjorde jag såklart många misstag men trots det så blev hon och jag värsta bästa teamet när vi jagade ihop, jag som skytt och hon jagandes under bössan. Jag är obeskrivligt stolt över att jag lyckades få till det, den bästa känslan faktiskt. Svårslagen.

Så nej, inga pokaler att skryta med här inte. Men vinster ändå. Och detta måste jag påminna mig själv om ibland. Att jag är stolt över en massa saker, de kanske inte någon annan skulle vara stolt över men JAG är det!

Vad är du stolt över? Har du gjort något som du känner var en jädra utmaning och så lyckades du på något vis komma i mål – ert mål – och det känns som du faktiskt vunnit pris? Berätta för oss! <3

Sugen på kurs? Dessa är bland annat aktuella med Lena just nu: Valpkurs IRL i Hajom och Apporteringskurs grund/fortsättning, Sans och balans med fokus på fotgående. Alla våra kurser, även online, hittar du här.