Idag har jag varit iväg med Tassla och startat på vattenprov!

Två prov stod på dagordningen: Det som kallas Nybörjarprov vatten samt Vattenprov B.

Det var ju Vattenprov B som jag ville åt efter som jag då är kvalificerad till att starta Öppenklass, vilket jag hoppas att jag kan göra inom en inte allt för lång framtid om allt känns bra. Det går ju att helt hoppa över Nybörjaprov (fält) om man vill – fast det vill i och för sig inte jag – och gå direkt på Öppenklass. Men man måste ha klarat Vattenprovet först.

Jag hoppades på tur idag. I förra veckan upptäckte jag till min förskräckelse att de gånger det går vattenprov inom rimligt köravstånd i höst var just idag eller en helg i augusti då jag befinner mig i Norrland på bröllop… Så jag anmälde oss lite hastigt och oförberett till det här provet – men friskt vågat…

Dagens prov började med det enkla vattnet (Nybörjarprov). Ett skott gick av, en and kastades ut så långt kastaren förmådde och sedan skulle hunden sändas efter att domaren gett klartecken. Vattnet var helt öppet – det vill säga inga näckrosor eller vass.

Tassla satt jättefint och stilla när skott och kast gick. Dock ryckte hon till väldigt av skottet och jag märkte också senare att hon var lite berörd av skotten. Men jag var SÅ nöjd med stadgan. Man fick dessutom ha retrieverkopplet löst hängande runt halsen på hunden och jag utnyttjade tacksamt den möjligheten eftersom jag vet att Tassla är så himla sugen på vatten. Döm därför om min förvåning när Tassla då, på mitt kommando, sprang fram till vattenbrynet men där tvekade länge och väl med att hoppa i!

Van som jag är vid lydnaden – där man står som en stenstod och inte säger pip och  absolut inte ger några dubbelkommandon – stod jag tyst kvar fem meter längre bort. Tack o lov sa domaren till mig att hjälpa henne så då sprang jag fram och peppade henne att gå i. Till slut kasade hon i från klippkanten. 😉 (Jag skulle ha badat henne innan förstås!)

Sedan plaskade hon sig fram till fågeln. Tassla har haft en otroligt märklig simstil som ser ut som om hon håller på att drunkna. Hon plaskar massor med frambenen och ligger liksom lodrät (nåja) i vattnet. I sommar har vi dock lyckats få bort det genom att hon har fått bada en hel del ihop med Totte. Han simmar väldigt lugnt och fint och han simmar gärna runt hur länge som helst och bara “njutsimmar”. Så Tassla har fått hänga på och blivit lugnare och lugnare och därmed fått en bra simteknik.

Men nu sträckte hon på halsen – måste ju försöka se fågeln – och hamnade i det där plaskandet igen. Efter att ha plaskat sig fram till fågeln lyckades hon dessutom knuffa till den några gånger med sina vevande framben 🙂 men efter att ha simmat ett varv runt den så var det som om hon kom på att hon skulle ta den, tog den och började simma åter.

Därefter valde hon att gå upp ur vattnet på ett ursvårt, halt ställe vid en klippa – puh – lyckades till slut komma upp (fågeln är ju GIGANTISK i den lilla cockermunnen) gick en halv meter, släppte fågeln och började tugga på den. Det såg ut som att hon tyckte den var oemotståndligt, hon var bara tvungen att smaka lite och helst ha den lite för sig själv förstås. Nåväl, vi var ju på spanielprov och då får man prata hur mycket som helst med sin hund (de ni, retrieverfolk!) så jag peppade henne storstilat och då tog hon den igen och kom in med den. Jag tror jag fångade den i luften, typ. Men det kommer man också undan med!

Det var VERKLIGEN ingen vacker uppvisning någonstans det här – men godkända blev vi i alla fall. 🙂

Så kom då det svåra vattnet. Jag kikade lite på hunden innan mig och fick nästan lite hjärtklappning av vad jag såg. Jag har nämligen ett problem. JAG är rädd för vatten. Jag är ingen bra simmare och har alltid varit rädd för vatten, simmar inte under vatten osv. Och tycker därmed att det är svårt obehagligt när mina hundar simmar iväg långt ut på vatten där jag inte bottnar. För att inte tala om när de ska simma bland näckrosor och sådant läskigt. Och jag visste ju att det skulle komma nu, och Tassla har simmat massor bland näckrosor i sommar, fast inte så långt ifrån mig.

Nu sköts ett skott, en man som gömt sig i en båt i vassen typ 100 meter bort (nej såklart inte men det kändes som 100 meter men det var möjligen 50? Eller 30?) kvackade och kastade ut en and bland näckrosorna. Tassla satt superfint även nu, väntade på min signal och gav sig i väg. Denna gången var hon snabbare ner i vattnet men det var fortfarande lite tvekan.

Och därefter började hon simma. Nu hade plasket försvunnit! Bra! Hon simmad hela den lååånga vägen över det öppna vattnet och in i näckrosorna och när hon var fem meter från fågeln så var det som om hon kom på att det här nog ändå var lite väl långt bort ändå (projektion?). Så då vände hon. Till min stora förvåning så lyckades jag dock vända tillbaka henne på min utsignal (en hand upp i luften och “kasta” henne bakåt) och detta inte bara en gång utan tre gånger. Förvåningen kom för att jag tränat detta väldigt lite och dessutom bara på land. Men fjärde gången så hade hon bestämt sig för att det var dags att återvända till basen och hon kom tillbaks utan fågel.

Hade vi haft turen att ha vinden mot oss, så tror jag inte hon hade vänt. Hon skulle inte missa chansen att få ta en fågel. Men, men man kan inte förlita sig på turen – man måste träna. 😉

Och det har vi inte gjort tillräckligt. SÅ; nu har vi MASSOR bra svar på vad vi behöver träna på så vi är bättre förberedda nästa gång. Inga överraskningar, det känns skönt. Jag avskyr att bli överraskad i träningen – när det dyker upp beteenden som jag inte fattar alls var de kommer ifrån. Dessa kampanjer ska vi ha ett tag framöver:

1. Skott. Tassla var påverkad av skotten som gick av. Jag har märkt detta förut. Hon bryr sig inte om vi är vid ett skjutfält och det skjuts hela tiden. Men om det kommer enstaka skott så kan hon bli lite berörd. Så det blir till att ändra känslan! Det tror jag inte ska bli några problem, för jag har jobbat henne igenom annan ljudrädsla i lydnaden och hon klarar det väldigt bra. Jag har tre strategier. Lek, mat och promenader/fika. (Lovar att beskriva dem vid ett annat tillfälle).

2. Viltvana. Tassla är inte tillräckligt van vid vilt än. Hon är skräckblandat förtjust och har ett lite våldsamt förhållningssätt till det. Jag kommer fortsätta på inslaget spår i viltträningen som handlar mycket om att låta viltet bli en “normal” del av träningen. Jag kånkar runt på vilt på promenader, låter henne bära det, sitter och fikar med viltet och hunden bredvid mig.

3. Markeringsvana/linjetag på vatten. Jag tycker Tassla har väldigt bra markeringar på land. Nu behöver vi bara föra över dem till vattnet och att det kan bli långa markeringar alternativt linjetag där hon måste simma långt ut från mig för att hämta. Ska försöka ta lite hjälp av vinden inledningsvis tror jag, så hon får doft i näsan när hon simmar ut. Ska nog ta och låna Elsas gummibåt tror jag bestämt! Sedan så måste jag passa mig för det här med förväntningar vid vatten. Det skulle lätt kunna bli alldeles för överladdat (och då riskerar vi att få ljud + att hon knallar) så en del arbete vid vatten måste handla om att jobba just VID vatten, inte i.

4. Avlämningar. Under en tid har Tasslas avlämningar blivit lite sämre (släpper lite för tidigt så jag får fånga föremålet i luften) men nu håller vi på att får ordning på dem igen. Jag tror jättemycket på idéen att hjärntvätta avlämningarna – det är ju det sista som ska göras i en lång kedja. Och nu behöver vi jobba lite mer med att lämna av just vilt. Jag tror jag kommer köra en övergång – vingbeklädda dummys till exempel. Lite mindre, frysta fåglar som “håller ihop” lite bättre och inte är så mysiga att tugga på. 😉 Samt “konstiga” dummys med “fågelkänsla”.

Jag känner mig nöjd och glad med dagen. Tassla har tagit fågel i vatten en gång förut. Hon har aldrig fått skott i träningen förut. Hon är inte tillräckligt van vid vilt. Så jag utsatte henne för otroligt svåra utmaningar. Det fick jag lite dåligt samvete för först men jag tänkte ändå innan att jag inte förstör något med det här provet – och det gjorde jag nog inte heller. Jag har bara fått en massa bra information om vad jag behöver ta ansvar för att träna på inför nästa gång.

Mina trevliga medtävlare upplyste mig om att det kommit ut fler vattenprov i vårt område nu så får vi bara lite mer träning gjord så kan vi nog fixa även det svåra vattnet under sensommar/tidig höst om vi vill. Det ska bli väldigt roligt att prova igen – när det än blir – men ännu roligare blir det förstås att klura ut och göra riktigt bra träning innan dess!