Vattenprov med kanon-Qulan

Idag har Quling debuterat i provsammanhang och gjort vattenprov för spaniel. Godkänt vattenprov är ett måste för att få gå vidare till öppenklass (där hunden stöter vilt som skjuts och apporteras).

Quling är 1,5 år nu men fortfarande omogen även om han mognat en del senaste halvåret och till exempel kan han koncentrera sig allt längre stunder. Jag har inga planer på att låta honom starta på öppenklassprov i höst, han är långt ifrån redo för det. Men det är ändå lite skönt att ha gjort det där vattenprovet så är vi redo till nästa höst. 🙂

Jag tvekade in i det sista om vi skulle starta för ärligt talat har vi inte haft allting på plats. Jag har tränat lite grann vid vatten med fokus på stadga och inte apportera i vattnet utan jobba bort från vatten och få gå på dolda linjetag i vattnet istället. Det märktes på dagens prov då han hade fin stadga och var tyst vid skott och kast. Vi har även tränat avlämningar vid vatten – att bära hela vägen upp till mig och skaka sig efter avlämningen. Det märktes dock inte på dagens prov. 😉

Vi har gjort några svårare träningspass under sommaren där andra hundar varit med, det har skjutits och kastats.
I juni gjorde vi vår första sådan träning och Quling gick upp alldeles för mycket i stress. Han pep i VARJE skick ut mot vatten. Avlämningarna var dock väldigt bra, han kunde utan problem springa dyblöt 10 meter upp på land och lämna av i handen.

Ljuden oroade mig faktiskt inte alls – det har kommit ljud på honom några gånger och alla gångerna har varit i situationer som varit för utmanande. Jag har bara fått gå hem och träna i små steg tills vi kommit till det där svåra steget igen och då har det varit helt utan problem.

Vattenprovet går till så att hunden, efter skott, ska apportera en kastad and på kommando. Hunden ska simma ungefär 60 meter, från blankt vatten in i vegetation som t ex näckrosor.

Min stora utmaning är att Quling går ner sig så fort han känner sig pressad. Han kan bli pressad av situationer och miljöer men framför allt blir han pressad av mig. Jag kan inte vara det mista lilla irriterad, jag kan inte korrigera det minsta – och då menar jag t ex att flytta honom mycket lugnt bakåt om han går framåt – då deppar han ihop. Bokstavligen. Han lägger sig ner, gärna på rygg viftandes med sina små tassar, och ser ut som att jag misshandlat honom. (Detta i kombination med att han är den värsta jaktgalningen kan jag ju säga är minst sagt utmanande. Men det är ett annat blogginlägg ;)).

Av någon anledning så har han kopplat ihop att jag tar av
honom kopplet med någon slags press och ålar sig
iväg, lite okontaktbar. Jag vet inte hur det gått till men så har det varit ett tag och därför har jag gått runt och kopplat loss, belönat, kopplat loss belönat (länge och väl och gott!). Det har funkat fin-fint – hans förväntan har ändrats – och så värmde jag upp inför vattenprovet. Det gick kalasbra.

När det var vår tur och jag kopplade loss så var han lite uppvarvad av skytten och vattnet (hade hört en hund plaska innan) så det första som hände var att han försökte åla sig iväg. Jag hann styra upp det MEN jag är helt säker på att han tog det som en korrigering. Han är stadig i skott och kast och jag dröjde medvetet lite med att skicka honom för att visa domaren det 😉 . Quling är ingen jättebra markör än men här gjorde han en klockren markering. Han simmade målmedvetet och med gott självförtroende.

När han simmat tre meter fick han dock syn på några blommande näckrosor, simmade mot dem, kom sedan på att de ska man ju inte hämta 😉 (det har vi tränat på) svängde upp mot fågeln igen och lyckades faktiskt simma nästan rakt på den. Det är nog svårare än vad vi tror för dem att se fågeln där bland alla näckrosor och det var helt vindstilla så vi fick ingen hjälp av vinden. Han grep den direkt, vände och simmade in med anden.

Väl inne såg man dock att hans grepp är omöjligt för att bära på land, han håller typ i näbben, så på land la han ner anden för att ta ett nytt grepp. I denna situation var jag tre meter bort, jag backade lite, visslade för att stötta honom och jag såg på hela honom att han var tryckt. Kanske för det som hände i starten eller om det var svårt på något annat vis. Jag backade lite till, visslade några gånger och precis när jag tror att vi ska blir utslängda pga viltvägran så tog han anden och släpade den hela vägen till mig. Hade han lämnat anden hade vi fått en nolla direkt.

“Det var på håret” sa domaren som var av den härliga typen som hellre friar än fäller. Åh vad jag gillar sådana
domare! 🙂

När jag kom hem tog jag med en av de fina änderna från provet och gjorde lite “påminnelseträning” med Qulan som då var sitt vanliga jag igen:

https://

NU kan vi fortsätta på att fokusera på att bygga Qulings självförtroende, förbättra vår relation och lära honom sitt vid uppflog i lugn och ro. Jag ser fram emot hösten och nya träningsutmaningar med denna härliga och kluriga kanon-Qula. <3

PS: Alla foton utom selfien är tagna av den norska fotografen Christina Sepulveda, tidigare i sommar. 🙂 DS.

 

Vad tycker du om inlägget? Vi uppskattar kommentarer!

Varukorg