Viltintresse som ställer krav på föraren

Stomp är 7,5 månader och vi börjar lära känna varandra mer och mer. Både Elsa och jag försöker titta mycket på våra hundar utifrån några olika teman – sådant som vi med erfarenhet vet att vi antingen vill ha hos en hund eller sådant vi inte vill ha. De temana har blivit till rubriker i vår valpbok, Valpträning till vardag och fest, i kapitlet ”Hallå, vem har vi här då?”. Vi har fått mycket beröm för just det kapitlet (det är vi glada för!). Många tycker att de fått hjälp att se vad de ska uppmuntra mer hos hunden eller vad de ska vara mer vaksamma på så att det inte ökar. Förmåga att slappna av (av och på) och benägenhet för ljud är några teman.

När du förhåller dig lite mer analyserande och betraktande till din valp (det betyder inte att du inte ska träna den och lära saker, bara att du ska göra det som är viktigast och just DIN valp behöver) upptäcker du fort vad det är för en liten krabat som kommit in i familjen. 

Stomp har visat sig vara en trygg, lugn och balanserad hund med en naturlig avknapp (som såklart måste vårdas!). Hon har varit och är fortfarande omogen och visar tydligt om hon är redo för saker eller inte. Jag skulle säga att hon i grunden har ett mycket gott självförtroende. Jag såg också tidigt att hon är en hund som inte ger sig (ska något letas upp så ska det minsann letas upp!) och anade fort att den här hunden har mycket jakt i sig. Självförtroende, uthållighet, mycket jakt och en bra av- och påknapp. Jag tror också hon skulle kunna bli ganska het, trots sitt lugn. Wow alltså! Jag har ganska höga förväntningar på att hon ska bli en bra jakthund, hehe. 

Men med en hund som har allt det där kommer såklart en del krav på mig och husse som förare. Att lyssna på oss trots att hon ”kan själv” tror jag kommer bli den absolut största utmaningen med Stomp. Det ska bli otroligt spännande att träna henne det närmaste året. Hon mognar långsamt och vi har ingen brådska. Men vissa saker ska vi helt klart fokusera mer på.

En sådan sak är hennes intresse av vilt. För drygt en månad sedan gick jag lös med henne i skogen och kunde kalla in henne med lätthet fast hon började springa lite väl stora rundor … Sedan kom det smygande; så lyssnade hon inte heeelt omedelbart på inkallningen … ”Jag ska bara” och jag började se hur hon gick igång på viltdoft. Det blev allt mer koppel på och väldigt goda belöningar för inkallning.

En eftermiddag hade jag varit ute och kört ett fantastiskt träningspass på ängen nedanför huset där vi bor. Jag var så nöjd! Så nöjd at jag inte kopplade henne när vi gick hem; hon gick ju perfekt fot … Hade jag tänkt mig lite för hade jag tänkt ”nu skymmer det, då börjar viltet röra sig – på med koppel”. Men tyvärr hade jag lite hybris i stunden. När jag vänder in på vår infart ser hon och jag två vita rådjursrumpor guppa iväg 50 meter bort i slyet. Jag fattar en sekund för sent vad det är vi ser och Stomp fattar en sekund för tidigt … När jag greppar efter henne famlar mina händer i luften – hon har redan rivstartat. Tack o lov är det massor sly i vägen så hon är framme vid buskarna långt efter det att rådjuren försvunnit. Men hon försvinner in i buskarna och jag hör henne braka runt där utan att kunna nå henne. Om detta varit ett seriealbum hade ni nu sett döskallar och blixtar osv framför er. Eventuellt rök det ur mina öron.

Efter vad som känns är en evighet men troligen var 1,5 minut (alldeles för lång tid ändå!) kom hon åter och jag kopplade och gick hem, helt ursinnig på mig själv. HELVETESJÄVLASKIT rent ut sagt. Jag AVSKYR den typen av reparationsträning! Och det är bara mitt fel. 🙁 Jag borde sett det komma. 

Även om det gått tre veckor nu så har Stomp fortfarande ett enda fokus på våra promenader, hennes ögon letar och letar och hoppas finna. Hon går bara lös när jag gått över ett fält och skogskanterna kring fältet med de andra hundarna och sedan går ut MITT PÅ ängen och gör kontaktlekar och övar inkallning. Vi gör massor kul på promenaderna så att hon ska släppa sitt fokus utåt och det funkar – men hon är inte redo för att släppas än på länge.

Parallellt har jag börjat skvallerträningen. Jag har skvallertränat alla mina hundar och jag tycker det är en genial övning, eller snarare ett mindset, som jag för första gången läst om för knappt 20 år sedan, i en artikel skriven av Eva Bodfäldt. Jag kommer ihåg hur jag tyckte det var lite ”mind blowing” och började genast träna min rottwelier att skvallra på allt möjligt. 🙂 Tack för den Eva!

Jag har förmånen att kunna träna med kaniner som viltet som ska ”skvallras om”. Jag tänkte börja på kaniner eftersom kaniner i ett hägn är lite lättare att ha koll på och komma nära än rådjur. I helgen var jag i Danmark och tränade hos  en bekant som föder upp kaniner. Stomp och jag gick utanför deras hägn och kikade på nyfikna, söta, kritvita kaninungar som poppade runt som glada popcorn. <3

Stomp var helt otroligt duktig! Trots att det var jättesvårt klarade hon av att ta belöningen (bra med matglad hund!) och hon kunde även be om den – hon kom alltså till steg två i träningen. Steg ett är att jag klickar för att hon tittar på kaninerna (utan att kasta sig efter dem) steg två är att hon tittar på kaninerna och sedan tittar på mig – ”skvallrar” – och ber om belöning. 🙂 Duktiga Stompe! <3. Här kommer ett hopklipp av filmer jag tog av träningen. Jag tar gärna emot beröm för min simultankapacitet i början då jag både håller i hunden, kikar på kaninerna, kikar på hunden, klickar, belönar OCH filmar. Hahaha … 😛 

https://

För er som inte har Facebook så delade jag en superfin film från Wanmåda hundkommunikation häromdagen där Anette Jelvemark Nordqvist visar hur hon skvallertränar sin vilttokiga labrador. Bra målbild! Jag har fått lov att dela den här med. 

https://

Vad tycker du om inlägget? Vi uppskattar kommentarer!

Varukorg