Sitt måste väl ändå vara något av det absolut viktigaste beteendet som en spaniel med jaktambitioner kan lära sig? Och då menar jag inte bara att sätta sig utan också att sitta kvar – vad som än händer. Att sitta och sitta kvar är förstås även superviktigt för retrievern, så sluta för all del inte att läsa nu även om du inte har en spaniel ;0).

Om vi börjar med det där att sätta sig: Jag vill att Tassla ska kunna sätta sig i alla lägen och på olika signaler. Jag har ett verbalt kommando; ”sitt”, en visselsignal (en vissling) och en tyst signal som innebär att jag bara sträcker upp handen i luften. Den helt tysta signalen tycker jag är så elegant när jag ser min träningskompis Catta göra den med sin väldigt heta springer spaniel Sam (Catta och Sam är förresten flitiga fotomodeller i boken). Trots att Sam är helt galet snabb och söker med ett väldigt tryck så verkar han ha ett öga mot sin förare hela tiden. För när hennes arm åker upp utan att hon ger ett ljud ifrån sig så dröjer det inte många metrar förrän spanielrumpan är i marken. Me like!

Förutom de här signalerna så har jag ytterligare en – som kanske kommer bli den viktigaste – nämligen den då Tassla sätter sig frivilligt när något far upp framför henne. Uppflog betyder sitt. Alla de här olika signalerna har jag redan börjat träna med Tassla, på den allra mest grundläggande nivån, hemma på gräsmattan.

Det innebär bland annat att jag först har belönat henne för att hon spontant sätter sig i olika situationer. Sedan har jag lagt på kommandot ”sitt”. Jag lägger på kommandot samtidigt som hon utför beteendet. Sedan förflyttar jag signalen lite och lägger den precis innan hon tänker utföra beteendet och därefter flyttar jag den ytterligare lite och provar den i situationer där det inte är helt uppenbart att hon tänker sätta sig. Därefter är det bara att prova signalerna i allt svårare situationer med olika störningar, helst riggade och planerade, där hunden får göra många rätt och därmed få många bra belöningar.

Visselsignalen har jag tränat i leksituationer. När jag lyckas sno leksaken från Tassla så sätter hon sig (för hon har lärt sig att då får hon den igen). Samtidigt som hon sätter sig blåser jag signalen. Här blir det ett helt annat sitt än när jag säger kommandot. Det är mer fart och mer tryck i det här sättandet. I framtiden så kommer det ju också vara mer fart och tryck när hon ska sätta sig mitt i ett sök och vid uppflog, så tanken är att få in hög puls och snabbhet direkt.

I leken har jag också tränat handsignalen. Eftersom Tassla redan var inställd på att sätta sig när leken upphörde så var det enkelt att snabbt sträcka upp handen och eftersom hon följde den med blicken och hon är så liten så åkte rumpan liksom ner i gräset av sig själv… Vi har precis börjat med den här signalen och jag kommer utveckla den med att ibland kasta en boll till henne från den uppsträckta handen.

Slutligen sitt vid uppflog. Än så länge har jag tränat att hon endast får springa efter de föremål jag kastar om hon först sätter sig. Det är en övning som jag har sett den erfarna fågelhundstränaren (och författaren) Sten Christoffersson göra på film med en av sina valpar. (Man kan även se många duktiga lydnadstränare göra så här – för de vill ju att hunden ska sitta innan den får springa – på signal – efter apporten). Jag gör i stort sett på samma sätt; jag hindrar lugnt hunden från att springa med mina händer runt bröstkorgen på den och väntar på att den sätter sig helt frivilligt. Så fort hunden sätter sig släpper jag och säger ”ja”. I början behöver hunden inte sätta sig utan bara hejda sig för att jag ska släppa. Tassla lärde sig dock blixtsnabbt att snabbaste sättet att få springa efter var att först sätta sig.

Jag brukar även sätta ner matskålen på golvet samtidigt som jag med en snabb rörelse liksom kastar den över golvet så den kanar i väg. Först gjorde jag det när hon redan satt och sa varsågod när hon satt kvar men rätt snabbt utvecklade jag det till att hon stod upp när jag ”kastade” matskålen och att hon då fick gå först efter att hon satt sig ner. I början var det jättesvårt tyckte Tassla och hon stod upp och darrade lite och sedan försökte hon kasta sig över matskålen. Då hindrade jag henne bara med ett skratt och mina händer (försiktigt) och så gjorde vi om det, lite lättare (inte så snabbt och långt kast med matskålen). Då satte hon sig efter några sekunder och så fort rumpan nuddade golvet sa jag varsågod.

Men det finns förstås massor roliga stadge- och inför-uppflogsövningar som kan utvecklas i det oändliga, från superlätta matskålsövningar i köket till svårare, riggade överraskningssituationer i skogen. Jag tycker det är väldigt roligt att träna självkontroll med mina hundar, så jag ska berätta mer om det vid tillfälle. Vi skriver en hel del om det i boken också – stadga har ett eget kapitel – för det där med stadga är ju en hyfsat central del i jaktprovsträningen, om man säger så… :0) Där får du fler exempel på hur du kan träna stadga.