Häromdagen publicerade jag första delen av ”Vad ska den här hunden lära mig?” som har temat ljud. Har du inte läst den så gör det först, du hittar den här.

Jag skrev då om hur jag identifierat tre situationer då det kan komma ljud från Flippa:

  • När det blir en konflikt inom henne.
  • När hon inte ha någon uppgift.
  • När det är stimmigt runt oss.

Nu tänkte jag beskriva lite hur jag tänker i dagsläget och hur jag agerar för att få bort ljuden och framför allt ser till att de inte uppstår.

Punkt ett är den punkt som jag känner att jag förvisso kan påverka till stor del, men som kanske är den som är svårast att få bort helt. Det skulle kunna bli så i framtiden att jag blir överraskad av svårigheter som vi inte tränat och då kanske risken för ljud kommer vara större. Eller så blir hon allt mer vaccinerad mot frustration i takt med att jag tränar henne att hantera situationer som hon tycker är lite svåra. (Och i takt med att hon mognar!) Och att hon ska göra som jag säger – inte som hon tror hon ska göra. Det är min förhoppning och jag märker redan resultat. Så fort jag märker att hon börjar förvänta sig saker så försöker jag tänka att vi gör något annat. Jag står just nu och pekar ganska mycket mot dummys eller skålar, utan att skicka henne. För hon börjar de få lite väl hög förväntan på de där skicken. Jag belönar nu för att hon riktar sig och fokuserar, lugnt. Men skickar inte. Sedan kan jag vända bort och gå därifrån eller göra ett närsök istället. Det funkar väldigt bra på henne – hon varvar ner och ljuden försvinner.

Punkt två är ju lätt så till vida att jag kan ge henne en uppgift. 😉 Samtidigt så tränar vi just nu att när jag inte ger en uppgift utan vi bara står och hänger, så är det en uppgift i sig. Häng här! Jättesvårt tycker Flippa. Att stå i slakt koppel och ”inte göra något” är jättesvårt, men att sitta lös på ett ”vänta” hur länge som helst är inga problem … Just nu tänker jag att jag ska göra allt till uppgifter. Vi får se om jag tänker om. Men oj vad vi ska ut i markerna och fikaträna i vår! 🙂 En trevlig uppgift som Flippa tycker är jättesvår.

Punkt tre handlar otroligt mycket om hur jag stöttar henne. När vi kommer ut i ny miljö så behöver jag ägna mig åt henne och sedan är en väldigt bra start att gå fot växlat med att gå och nosa lite i kopplet. Lugnt och stilla, gärna ihop med de andra men de måste vara kopplade också, går vi en promenad. (Detta är efter att hon har fått rasta av sig och rusa runt en stund – antingen om jag gör det en stund innan jag sätter henne i bilen och åker och tränar eller om hon får börja med det när jag tar ut henne ur bilen.) 

I den situationen tänker jag att jag jobbar med hennes framtida förväntan. För första gången jag tränade i grupp kunde hon ju inte haft någon förväntan – hon hade ju inte gjort det förut. Jag tror bara hon blev lite upphetsad av situationen. Och den behöver hon ju vänja sig vid. Då tänker jag att varje gång vi kommer till en träning så börjar vi att gå lugnt, kanske på volt, eller bara längs vägen eller liknande. Så hennes förväntan blir att först och främst tar vi det lugnt. Det jag har märkt nu när vi tränat några gånger med vår lilla grupp är att jag lyckats med att få fotgåendet att bli en ”varva ner-övning” vilket jag är supernöjd med. Och Flippa har lätt för att varva ner sig själv när jag bara – just det – hjälper henne och ger henne en uppgift. 

Att stå stilla och försöka ”trycka ner ljudet” på en hund som är lite uppdragen tror jag inte på. Energin måste ut någonstans. Att gå och nosa i marken, göra små närsök eller gå fot är sådant jag brukar göra.

Däremellan kan jag sitta med min hund och ta det lugnt. Men det övar vi framför allt på i en lugn hemmamiljö, så ”fikamomentet” blir inlärt innan miljön blir svårare och svårare. Jag tar särskilt inledningsvis gärna med ett ben eller en kong med mat som hunden kan greja med istället för att sitta och stirra på allt som händer och dra upp sig mer och mer.

För ett litet tag sedan tränade vi i en större grupp för första gången, i fasanmarker. Det stöttes fasaner, det visslades och så vidare. Jag gick oftast långt bakom de andra och pillade med mitt. Inemellan fick hon gå fram och söka några korta pass, sedan tillbaks till det lugna. Jag satt ner och lät henne leta små godisbitar i gräset, höll henne lite i famnen och så vidare. I början var hon väldigt uppdragen men det lugnade sig och efter några timmar var hon hyfsat lugn och tyst. Då var det dags att gå och sova i bilen. 🙂 Sedan fick hon vila från intryck och träning i några dagar.

Hon verkar också vänja sig vid saker. När hon blir van blir hon mindre uppdragen och då blir hon tyst. Hon lät första gångerna hon var med och matade fasanerna (jag gissar att fåglar sitter hårt i generna ;)) men nu är hon helt tyst för det gör vi flera gånger i veckan. Första gången hon såg en fasan flyga iväg lät hon, men häromdagen stötte hon två fasaner och var helt tyst och så vidare. 

För att sammanfatta så har jag gjort följande saker för att hon ska ha rätt känsla och alltså vara tyst:

  • Jag har mycket långsamt flyttat ut hennes träning i grupp och nya miljöer. Hon var tio månader innan vi regelbundet började träna ihop med andra. Däremot har hon från dag ett fått lära sig att träna ihop med mina andra hundar och vänta på sin tur. Det har gått väldigt bra. Jag märker också att hon, när jag nu tränar med min lilla träningsgrupp med två andra, inte tycker det är svårt att se de andra hundarna jobba så länge hon har uppgiften ”sitt kvar”. Hon kan sitta och titta och sedan jobba själv utan att hålla på och koka över. (Hade hon exploderat i det läget hade att sitta och titta ju varit för svårt.) Men jag tar det vackert och väljer ändå situationerna.
  • Jag måste vara helt närvarande när jag tränar henne, särskilt i svåra miljöer (där det händer mycket) och stötta henne genom att dels läsa henne och utifrån det göra vad som behövs. Till exempel gå en sväng, ge ett ben, hålla lite i henne, sätta henne hos mig, ta ut avstånd och så vidare.  
  • Jag började direkt träna henne på att klara av frustration, genom att varva aktivitet och passivitet, och genom att belöna väldigt ordentligt när hon klarar av att göra något svårt. Ett exempel på det sistnämnda är att hon tyckte det var otroligt svårt att vända bort från en markering innan. Att jag kastade och hon inte fick hämta var inte svårt, men att vända bort var nästan omöjligt utan ljud. Jag löste det med att hon varje gång hon vände bort fick en superbra belöning åt andra hållet. Det behövdes bara några repetitioner så var hon tyst. Nu har jag lugnat ner belöningarna och kan ge henne en ny uppgift åt andra hållet och hon är cool med det.
  • Jag har fått lära mig att ännu mer tänka efter före. Hur svår kommer denna träning eller denna specifika uppgift vara? Ofta när det kommit ljud så har jag gjort det för svårt. Jag har ibland förväxlat hennes smarta, snabba hjärna med att hon KAN GÖRA ALLT. Och det är ju djupt orättvist. Så länge jag bygger upp övningarna i små steg och belönar för rätt utförande har hon inga problem att göra (för hennes utbildningsnivå) rätt svåra saker. Tyst.

De här punkterna är ju inte alls konstiga utan utmärker egentligen bra träning som jag ser det: Växla mellan aktiva och passiva övningar, dela upp träningen i små delar, belöna extra bra när det är svårt, skapa inte en massa förväntan eller stress som drar upp hunden, hjälp henne på olika när det är lite svårt, träna korta pass, låt hunden vila några dagar när den varit med om något som varit svårt och utmanande med många intryck, låt den pysa ur sig och röra sig när den behöver det och så vidare …

För Flippas del så tror jag även att det faktum att hon har mognat och blivit äldre hjälper. Hennes kropp och hjärna håller på att landa. Häromdagen började hon löpa – kort innan dess märkte jag en liten beteendeförändring och hon var lite stissigare och ljudligare. Sedan blev hon lugnare igen. 

Alltså: Den här hunden kommer lära mig att bli en extra bra tränare. 😉 OCH hon kommer lära mig att hantera ljud – det har hon faktiskt redan gjort. Våra träningar är mer ofta helt tysta än att det förekommer ljud – så jag tror vi är på rätt väg. Vi har inte bråttom någonstans, så vi tränar på och så får vi se vart det leder. Det hade varit roligt att starta på prov men går inte det kommer hon bli en suverän jakthund, det är jag övertygad om. Och jag har lärt mig lite till. 🙂

%d bloggare gillar detta: