Att lära känna en ny hundindivid, en ny valp, är något av det allra roligast som finns i livet. Mina hundar är så himla olika varandra och alla har varit mina läromästare fast på helt olika sätt. Nu är det bara en månad till att Flippa fyller ett år och jag är ganska säker på vad det är hon kommer lära mig, mest av allt.

Flippa är fantastisk. Hon är allt jag vill ha i en hund! Hon har gott självförtroende, hon är smart, snabbtänkt, alltid glad, lättlärd, följsam, hon har fart, tryck i söket, en fin apportering och börjar bli en hejare på dirigering. Hon har lätt för att varva ner sig själv med lite hjälp från mig. Hon har en fokuserad stadga. Och hon får mig att skratta varje dag. 🙂

Och. Hon har ganska lätt för ljud. De första två veckorna jag hade henne var jag faktiskt lite chockad över hur mycket ljud hon hade. Quling och Tassla hade i princip inga ljud som valpar, Tassla har förvärvat lite ljud under åren och kan låta när hon går och väntar på sin tur i jakten eller skälla på skyttarna när de missar … (host, host) 😉 Men hon är inte i grunden en ljudlig hund.

Flippa lät så mycket som liten att jag först undrade om hon var sjuk. Hon pep innan hon skulle kissa, bajsa, när hon bara stod rakt upp och ner och tittade, när hon sprang runt och så vidare. Men hon verkade helt omedveten om ljuden och de var inte kopplade till förväntan eller riktade mot mig. De där vardagsvalpljuden lugnande sig dock med tiden och jag studerade lite nervöst om hon flyttade med dem in i träning. De har dykt upp i träningen men de dyker verkligen upp i specifika situationer och jag har varit otroligt noga med att analysera när de kommer och varför – och lära mig att hantera dem. 

Flippa kan vara helt tyst ett helt träningspass, för att nästa börja med att ljuda innan vi startat träningen. Nu har jag identifierat tre situationer som det KAN komma ljud i:

  • När det blir en konflikt inom henne. Till exempel om jag vill skicka henne på ett dolt linjetag rakt fram, men har kastat en störningsmarkering åt vänster. Och hon vill VERKLIGEN ta den där markeringen. 
  • När hon inte har någon uppgift. Hon är i princip alltid tyst om jag ber henne sitta och vänta medan jag gör något annat och vi har tränat på just det från första början. Men att bara stå rätt upp och ner och titta är svårt.
  • När det är stimmigt runt oss. Första gången vi tränade med min nya träningsgrupp (vi är bara tre) sprang de andra hundarna runt ganska mycket, miljön var ny med hundar som skällde i närheten och så vidare och hon ville leka med alla, men var kopplad. Så det var ju även här en liten konflikt för henne. 

Jag upplever att allt detta är till stor del träningsbart. Jag jobbar också otroligt mycket med att tänka på att inte vara förutsägbar men ändå tydlig med vad vi ska göra. Men hon får inte markera och apportera som en dåre till exempel. Det är ju väldigt vanligt med ljud i samband med förväntan, rent generellt, men det har jag varit väldigt noga med att se till att hon får noll och ingen utdelning för. Hon har faktiskt inte heller haft särskilt mycket förväntansljud – fast jag tror den första punkten hänger ihop med förväntan. När hon tror (förväntar) sig att hon ska göra något men jag ber om något annat. Hon låter dock inte på ”bara” ett kast och inte heller om jag inte låter henne hämta utan bara sitta kvar medan jag hämtar. Jag tror inte hon är medveten om sina ljud men hon är i fel känsloläge när hon ljudar, så det är känslan som behöver ändras. 

I nästa del av den här texten tänkte jag berätta hur jag hanterar de tre punkterna ovan och hur jag tänker kring dem på kort och lång sikt. Fortsättning följer!

%d bloggare gillar detta: