Min fösta hund var en rottweiler som hette Dacke Dunderklump. Han var en helt fantastisk hund; snäll, smart, stort arbetsdriv och en härlig träningskompis och familjemedlem. Jag fick köpa honom trots att han var min första hund, eftersom jag hade hållit på med hästar i hela mitt liv. Han lärde mig otroligt mycket! Och vi lärde oss ihop.

Även om det nu är 23 år sedan jag fick honom så minns jag fortfarande alla hans egenheter. Som att han alltid ville sitta i knäet och mysa när jag ätit frukost. 😛 Eller att han samlade på nappar och bollar när vi promenerade. (Kommentaren “såg du, den hunden hade napp” är nog en av de roligaste när jag mött folk på stan).

Det är alltid en utmaning när man ska lära sig samtidigt som hunden ska lära sig – alltså när man själv är nybörjare. Och det var jag ju. Jag hade dock turen att på min första kurs, en valpkurs, RÅKADE instruktören på den lokala brukshundsklubben vara klickertränare. Jag visste noll och inget om belöningsbaserad träning, men det kändes bara så rätt från början. Och någonstans fattade jag att det går liksom inte att tvinga en rottweiler till att göra något som han inte vill. 😉 Utan här gällde det att ta till andra metoder. Inte för att jag var särskilt mycket för tvång innan dess men jag tränade väl som de flesta hästtränare då; en salig blandning av straff och belöning men rätt mycket press var inblandad i träningen.

Dacke var SÅ rolig att träna med – han var med på allt och han lärde sig verkligen allt raketsnabbt. Det triggade mig att träna mer och han var nog drygt ett halvår när han började bita mig i armarna. Han var inte arg, snarare så tror jag han var förtvivlad. Jag förstod inte att han var totalt överstimulerad och hade överhuvudtaget ingen kunskap om detta med avknapp och att växla mellan hög och låg aktivitet. Han försökte lunga mig genom att ta tag i mina armar som bara blev blåare och blåare.

“Han är en riktigt alfahanne och du måste alfarulla honom” sa en självutnämnd expert i bekantskapskretsen. Det gjorde ont att få en rottweiler i armen så jag testade det två gånger, tryckte ner honom på rygg och höll honom till han “gav sig”. Det kändes FRUKTANSVÄRT fel. Jag såg bara i hans ögon efteråt att han tyckte jag var en opålitlig jävel och han tog avstånd från mig. Jag hade honom i elva fantastiska år och om jag blev arg så kom den där rädslan åter hos honom, det försvann aldrig – där och då såg jag att hans förtroende för mig brast. Det var otroligt jobbigt.

Men tack och lov slutade jag med detta idiotiska och kontaktade en beteendeutredare istället. Hon gav oss träningsförbud i ett halvår och vi fick bara spåra. Efter tre månader slutade han få överslag och var redo för träning igen.

Men jag lyckades aldrig få riktig ordning på det där med avknappen. Att gå hem till folk vi kände var hemskt för han kunde inte slappna av; jag hade inte tillräckligt med verktyg. 🙁

Han var rolig och smart och jag visste inte bättre, kan man säga, om våra första år ihop. Men vi lyckades ändå få till fantastiskt rolig träning; bruksspår och lydnad men framförallt blev han en av Sveriges första barnsökhundar och kunde leta upp barn i en skog full av vuxna som letade eftersom han valde bort vuxendoft och bara tog barndoft. Han blev även id-hund; jag kunde presentera vilken doft som helst för honom så kunde han söka efter den. Hans sök var magiska. I många år efteråt berättade Lennart Wetterholm på Hundcampus hur han väldigt elegant ringade in ett barn gömt i en liten stuga med endast en liten springa i ett fönster öppet in till huset. <3 Jag kommer aldrig glömma det söket.

Jag önskar såklart att jag visste då vad jag vet och kan nu. Men man måste ju börja någonstans. Och Dacke gav mig ett intresse för de där lite svårknäckt nötterna till hundar; de som VILL väldigt mycket, som ÄR väldigt mycket och som ofta är briljanta men lätt blir lite … för mycket. Jag vet inget roligare än att hitta nycklarna till en hund, ihop med dess matte eller husse, (eller till mina egna förstås!) och hjälpa dem med vägen framåt i bättre harmoni, i bättre förståelse för varandra.

Jag kallar de här hundarna mycket ömsint och skämtsamt för Galenpannor. Nej, jag tror inte din hund är galen, förstås. 🙂 Den kanske bara inte har fått rätt sorts hjälp att förstå vad du vill. Ibland är det enstaka situationer som “ballat ur” och ibland är det helt klart genetiken som (det mesta är en blandning av arv och miljö!) spelar en stor roll och föraren beskriver en hund som alltid haft svårt för “av” i nästan alla situationer. Ibland har hunden en medfödd fin avknapp som inte underhållits, ibland är den svårhittad och behöver monsteras. Galenpannahundarna kan vara hundar som har svårt att se andra hundar jobba (här har jag skrivit mer om det), som fort “brister” och inte kan hålla fokus så länge, som gör ärevarv med dummyn när det pyser över, som har svårt att jobba i grupp med mera.

Oavsett så älskar jag att jobba med de här hundarna och jag är SÅ glad och stolt över att jag har hjälpt många, många hundar och förare att lösa knutar och problem men vänliga och belöningsbaserade metoder där hunden är medskapare i sin egen inlärning. <3 Tack till alla er som gett mig det förtroendet!

Hundratals har gått mina Galenpannakurser både IRL och online, och nu är det snart dags igen. Den 21 januari håller jag ett gratiswebinar på temat “Hur tränar man en Galenpanna”, häng på om du är nyfiken på att bli bättre på att läsa och förstå din hund för att ni ska kunna göra det du drömmer om. Dessutom startar en onlinekurs den 2 februari för er som redan nu vet att “det här vill jag”. På det här webinaret och på kursen är alla sorters hundar välkomna.

Här kommer några citat från elever som gått kursen:

”Det stora lyftet för mig är att jag känner mig lugnare och mera självsäker när jag tränar och inser numera att jag haft för bråttom och haft för höga krav på både mig själv och min hund! … Sen förstår jag honom bättre nu och kan se vad han har svårt för och kan träna mer specifikt på hans villkor. Känns skönt och vi har roligare tillsammans!”

”Jag har fått god hjälp i att tänka att om saker och ting inte blir som jag tänkt så är det information till mig om att något bör ändras. Att andas i krävande situationer och vara en snigel ska testas. Ja vårt humör påverkar vårt kroppsspråk så jag ska le mer. 🙂 Annars har jag testat att nynna en sång när jag varit stressad och det har också hjälpt.”

“TACK för de här veckorna! Jag är galet inspirerad och kanske framför allt hoppfull till att det faktiskt går att få ordning på min galenpanna!  Det har verkligen varit veckans höjdpunkt när lektionerna lagts ut … Jag har verkligen börjat tänka på ett annat vis efter den här kursen och det känns som att vi förstår varandra på en ny nivå på något vis! Jättehäftig känsla!”