Klickerträning innebär att vi sätter strålkastarljuset på rätt beteende. Vi klickar och belönar för allt bra som hunden gör – vilket leder till att hunden kommer göra ännu mer bra saker som vi kan belöna. Det kallas med en krångligare term för positiv förstärkning. Tänk matematik – positiv betyder plus, alltså att vi lägger till något. I det här fallet lägger vi till något trevligt som hunden vill ha, till exempel vi säger “ligg”, hunden lägger sig och hunden får en godisbit. 
Ibland gör ju hunden inte precis det vi hade tänkt, men då har vi också en plan. Vi ser helt enkelt till att hunden inte får belöning om den gör fel. Det kallas för negativt straff. Tänk matematik igen – negativ betyder minus, alltså att vi tar bort något. Blir det fel tar vi helt enkelt bort belöningen – vilket blir ett slags straff, hunden gick ju miste om belöningen. Ett exempel på det är om hunden skulle springa iväg efter föremålet vi just kastat, trots att tanken var att hunden skulle sitta kvar, då plockar vi (eller vår medhjälpare) upp föremålet – och hunden gick miste om det roliga. Vi korrigerar alltså inte hunden på något sätt som den kan uppfatta som obehagligt, varken fysiskt eller verbalt, om det skulle bli fel.
Klickerträning och frivillighet
Vi fokuserar också på att hunden ska vara engagerad i träningen eftersom det blir roligare för både den och oss – och den lär sig mycket bättre då än om vi försöker tvinga den till något. Vi kallar ofta det för frivillighet – att hunden utför det den vill utan tvång men för att få något den vill ha. Vi försöker också använda så lite hjälper som möjligt, för att slippa arbeta bort dem längre fram.
Klickern
Namnet klickerträning antyder att klickern, den lilla plastdosan med ett metallbleck som säger ”klick” då vi trycker på den, är väldigt viktig, men det behöver den inte alltid vara. Den kan dock vara himla smart att använda för inlärningen går oftast väldigt fort när vi har en klicker som kan markera rätt beteende. Vi behöver nämligen på något sätt tala om för hunden att den gjort rätt och snart kommer få sin belöning och det kan vi göra med klickern, med ett ord, med en gest eller som delfintränarna – med en visselpipa (inom jakten använder vi dock visselpipan som kommando istället).
Klickerträningen handlar med andra ord mycket om att planera, tänka och utvärdera träningen. Vi kan inte gå för fort fram – utan vi måste bygga upp träningen i små steg så att hunden får en chans att lära sig det vi vill att den ska lära sig. Fungerar det inte har vi gjort det för svårt och måste tänka till och ändra på träningen.
Träna, förhindra, avbryt
Klickertänket är en del av våra liv och vi skapar tidigt en struktur för hur vi vill ha det tillsammans med hunden i vår familj. Vi vill ge hunden goda vanor från början. Därför tränar vi på det vi vill ha, men när vi inte har tid eller energi att träna aktivt ser vi till att förhindra att hunden lär sig sådant vi inte vill att den ska lära sig. Om hunden ändå gör något som vi inte vill hittar vi ett lugnt sätt att avbryta den, utan att skrämma hunden. I korthet följer vi alltså devisen träna, förhindra, avbryt.
Generella tips
- Träna korta pass
- Använd belöningar som din hund verkligen gillar!
- Låt det inte går för lång tid mellan klicken (dvs gör det inte för svårt för din hund)
- Träna upp din egen timing – det kommer göra det lättare för dig att komma framåt i träningen
- Skippa inte grunderna och gå vidare för fort
- Se till att du och din hund har kul!
Klickerträning och valp
Ytterligare en bra sak med klickerträningen är att vi kan påbörja träningen redan med valpen. När vi klickertränar valpen får vi nästan som störst nytta av klickerträningen – valpar gör så mycket rätt och testar sig fram utan hämningar. Eftersom vi hela tiden anpassar träningen efter valpen och arbetar i korta, korta pass så blir det aldrig för svårt eller för kravfyllt, och även en liten valphjärna kan lära sig massor med bra saker.
Varför klickerträning och “klickertänk”?
“Det ska vara gött att leva annars kan det kvetta”, sjöng Galenskaparna och After Shave under 80-talet. Ungefär så tänker vi om hundträning också. Det ska vara kul för både hund och människa – annars kan det kvitta.
Vi är klickertränare och det är vi för att vi tycker att klickerträning är ett smart, effektivt och kul träningssätt.
Vi skyller aldrig på vår hund om den inte gör som vi har tänkt oss. Allt handlar ju om vår träning: Kan inte hunden en sak beror det på att vi inte tränat den bra nog.
Därför bygger vi upp all inlärning i små steg, en bit i taget. Dessa små bitar fogar vi sedan samman till en större helhet (ett helt moment eller flera moment eller uppgifter i rad). Vi letar hela tiden efter bra saker att belöna. För vad händer om vi belönar hunden? JO, den vill göra samma sak igen för att få mer belöning förstås.
Vi utsätter alltså inte hunden för situationer som vi vet blir för svåra för den. Det är alltså lätt för oss att se när vi har gjort det för svårt för hunden – det är när hunden inte klarar av uppgiften.
Vi utsätter heller aldrig våra hundar för fysiska eller verbala korrigeringar, det vill säga något som hunden kan uppfatta som obehagligt.
Klickerträning handlar inte så mycket om klickerdosan, utan är mer ett sätt att leva. Det är därför som vi istället hellre kallar det för klickertänk. Hur vi omsätter det här tänket i praktiken – ja, det är det hela Apportering till vardag och fest handlar om! Så vill du veta mer får du allt ta och läsa boken! 😉
Elsa & Lena
…och för dig som inte vet hur du ska BÖRJA klickerträna eller “klickertänka” så kommer här några användbara tips:
Först och främst! Först måste du bestämma dig för att överge ALLA inslag i träningen som handlar om obehag. Det är omöjligt att få tillgång till klickertänkets alla fördelar om du fortsätter att fysiskt eller verbalt korrigera hunden (i fall du gjorde det innan alltså!) så att den upplever obehag. Klickertänket bygger på hundens egeninitiativ och du kan inte en dag få den att steppa loss i att ta egna initiativ för att nästa bli arg för att den tar ett initiativ. Så; bestäm dig först för att du verkligen vill prova det här träningssättet.
Har du en ”oförstörd” valp så är det busenkelt att börja klickerträna den. Ta valpen, en klicker och en skål med godis (som valpen inte kommer åt) och klicka sedan för precis vad som helst. Det första hunden gör; en rörelse med en tass eller att den går bakåt eller att den nosar på din utsträckta hand. I början vill vi inte att det ska gå mer än 5 sekunder mellan varje klick och med en valp kan det räcka med sex klick innan ni tar en paus för att till exempel leka lite. Därför klickar du snabbt igen – efter första klicket – för vad som helst som hunden gör. Du kan också bara klicka – ge godis, klicka – ge godis (si så där tio gånger) utan att hunden gör något alls för att bara befästa att klick betyder alltid belöning. Sedan kan du bara vänta en stund och börja klicka för att hunden gör något. Polletten brukar trilla ner ganska fort och efter bara några repetitioner så börjar hunden upprepa det du klickade för.
Har du inte en oförstörd valp utan en äldre hund som dessutom inte har lärt sig att egeninitiativ lönar sig – kanske tvärtom straffar sig – så kan det vara lite svårare inledningsvis. Det brukar dock bara vara en tidsfråga innan hunden förstått att det här lönar sig OCH en kompetensfråga när det gäller matte/husse som inte får återfalla till eventuella gamla träningssätt där hunden straffas då den tar egna initiativ. Och en liten varning kan vara på sin plats här; det finns vissa hundar som när de upptäcker hur kul det här är blir ”som tokiga” och liksom slår över i att erbjuda beteenden i ett galet tempo – alla möjliga konstiga beteenden som du kanske inte vill ha – men andas bara lugnt, träna korta pass och fortsätt fokusera på att klicka för det du vill att hunden ska göra så ordnar det till sig. Bli INTE arg!
Hur som helst så brukar i princip alla som börjar med klickerträning behöver komma över den där första tröskeln som handlar om att lära hunden att det lönar sig att erbjuda beteenden. Och som också handlar om att jag som förare ska lära mig att se att hunden faktiskt gör saker som jag kan klicka för.
Två bra tips om du (och även din hund) är ny och ovan är att 1, träna med olika prylar som hunden ska interagera med och 2, undvik att klicka för sitt och (gubevars) skall. (Sitt är dumt eftersom hunden liksom blir sittande på rumpan och ibland har svårt att göra annat än det… Skall är så självförstärkande att i värsta fall tror hunden att den hädanefter ska skälla i alla lägen…)
Om du langar fram en låda/bräda/skål/musmatta så kommer hunden troligen närma sig prylen; klick! Och sedan kan vad som helst få hända. Hunden använder nosen, tassen, duttar en gång, två, fryser, studsar på grejen, börjar kliva i osv…
Har man väl kommit igång med att klicka hundens interagerande med prylar så är det lätt att upptäcka att hunden faktiskt gör en massa saker utan prylarna också. Vänder på huvudet (det kan bli en snurr!) gör en lekinvit (kan bli ett bugande eller ett snygg läggande!) tar ett steg bakåt (kan bli ett backande!) och så vidare.
Har du tänkt på att de finns flera beteenden i vardagen som redan är ”färdiga” att fånga? Sitt till exempel! Eller stå. Eller ligg. Eller när hunden kommer i full fart in till dig (inkallning utan att du har kallat). Visa hundar gör knasigheter som är kul att fånga – high five, snurra, bita i svansen, ”spela död” och så vidare. Detta brukar vara ett väldigt bra sätt att börja med klickerträning om du och hunden är ovan. Men SEN är det dags för shaping!
Skillnaden på att fånga eller att shejpa är att när jag fångar beteenden så är det hunden som bestämmer vad vi ska träna (den erbjuder något och jag fångar det) och när jag shejpar så är det oftast jag som innan har bestämt att jag vill att målet med träningen är att få fram ett visst beteende, till exempel en fin avlämning av föremål i min hand.
När du ”shejpar” – det vill säga formar fram ett beteende steg för steg – så börjar du med att fånga en liten, liten ansats hunden gör för att börja resan mot färdigt beteende. Vill du till exempel ha en distinkt avlämning i din hand så börjar du med att klicka för att hunden pekar med nosen mot din handlfata (utan att den ens har ett föremål i munnen). När hunden lagt nosen intill handflatan så höjer du kriterierna – det vill säga ”kraven” – för at hunden även nästa gång ska få ett klick. Nu vill du att hunden ska trycka lite hårdare i handflatan för att få ett klick. Gör den inte det efter två till tre försök så får du backa och göra det lite lättare igen. Gör den det så bestäm dig för att även nästa tryck ska vara så hårt. Efter ett par repetitioner höjer du kraven igen. Nu ska hunden inte bra trycka hårt utan hålla nosen tryckt mot handflatan i två sekunder. Och så vidare! (Om just denna tidiga träning kan du läsa ett inlägg om och se en film på i blogginlägget som heter Avlämningar med valpen.)
Det viktigaste att tänka på när du tränar är att träna korta pass, ha bra belöningar, inte låta det gå för lång tid mellan klicken, försök också att öva upp din timing så kommer du fort framåt och ta inte för stora steg i träningen och se till att både du och hunden har kul – då kommer det att gå bra!
