Härförleden startade vi ännu en valpkurs och efter de inledande presentationerna och en snabbkurs i belöningsbaserad träning satt alla ekipagen ned i gräset med sina valpar. Och som vanligt säger vi “Det här är den viktigaste övningen på hela valpkursen”.

Ja, jag är färgad av att jag möter ovanligt många hundar som är “högtempererade” eller helt enkelt inte lärt sig att varva ner, som inte har en ordentlig avknapp i träningen – på grund av de många Galenpannakurser jag håller. Men. Jag märker också i våra “vanliga” kurser att väldigt många hundar har svårt att chilla, gå ner i varv, växla mellan på och av. Anledningarna tror jag är flera.

En anledning som en erfaren retrievervän presenterat är att alltfler uppfödare avlar på flashiga, fartfyllda, heta hundar för de är ju så härliga. (Kanske är det så?) Jag älskar också de hundarna som får en att utbrista “wow” och man känner hur ett fånigt leende dyker upp i fejset – men de är faktiskt ingen walk in the park att föra. Hamnar de hos en erfaren, kompetent förare som vet hur man handlar en sådan hund så går det troligtvis bra. Men alla är inte erfarna och kompetenta. Många har sin första eller andra hund och har aldrig någonsin haft den här typ av hund förut. En del har tränat hund i 30 år men ändå aldrig haft den här typen förut och är lite i chock. Det trodde inte det skulle var så HÄR svårt.

En annan anledning är att många av oss tvåbeningar älskar att GÖRA saker med våra hundar så man GÖR och GÖR och hunden har gjort alltför mycket, för hett, för svårt och för maxat innan den ens fyllt ett år. (Och man måste ju visa att man kan träna hund så då jädrar gäller det att glänsa med sin unghund och prestera så fort det bara går … eller?)

Ytterligare en är att man vet inte bättre. Så var det för mig med min första hund som hade en enorm arbetskapacitet. Han var med på allt; hade ett otroligt fokus och var skitsmart. Hur det gick kan du läsa om i ett inlägg jag skrev för en tid sedan.

Ytterligare en variant är att hunden är balanserad och lugn som unghund och då drar man på lite som tränare och plötsligt är den inte så balanserad längre. Hoppsan! – den förknippar visst att arbeta i grupp med att det ska ske massor aktivitet och det ska gå i 190 och “det är DJUPT orättvist att den där ANDRA hunden får apportera men inte jag!”.

Sedan kan också träningsfilosofin spela roll. Jag har träffat så många hundförare som har en ständigt pågående konflikt med sin hund; hunden har inte förtroende för sin ägare som tagit för hårt i den, kanske smällt till den, ryckt i den, ofta använder en sträng och irriterad röst, eller bara inte ger den tillräckligt med information om vad hen vill eller kräver för mycket vilket gör hunden osäker osv. Ibland är det också belöningsbaserade tränare som är lite osäkra på metoden och hamnat i ett nervöst stressbelönande som aldrig tar slut: hunden som kräver och som hela tiden får det den förväntar sig, vilket jag också har skrivit om och du kan läsa mer om här.

Och ibland är det bara en unghund som är – just det – UNG! Att växa och få huvudet och kroppen på plats, för att inte tala om alla hormoner, kan faktiskt vara extremt ansträngande.

Men mest av allt är det faktiskt bara att hundföraren inte förstått – förrän i efterhand – att hen inte borde ha gjort de där väldigt aktiva grejerna med sin hund, i grupp, vid vatten, med skott, med kast osv. I alla fall inte utan att ha en ordentligt monterad avknapp först.

Och det är så himla lätt hänt. Jag har givetvis också gjort de här misstagen. Jag har gjort så många misstag i mitt liv som hundtränare och wow vad jag har lärt mig – men det irriterande är att det hela tiden finns NYA misstag att göra! 😉 Men är det något jag har lärt mig och som jag är otroligt noga med så är det att se till att underhålla – eller montera när det behövs – en riktigt bra avknapp. Därför är mitt favoritkapitel av den nya utgåvan av Apportering till vardag och fest (som kom 2022) det som heter Av och på. Det. Är. Så. Viktigt.

Det kan var så enkelt som att tänka efter vad du vill ska hända när hunden precis lämnat av en apport. Jag ser många hundförare som blir så glada när avlämningen funkar att de blir alldeles exalterade och går upp i fasett och hunden studsar omkring dem och blir alldeles exalterad den också. Missförstå mig inte. Jag kan absolut belöna högaktivt och med glada tillrop på en hund som tex haft en stark vilja att springa åt andra hållet med apporten men när vi väl kommit över det där så vill jag ha en HELT annan känsla hos hunden efter avlämning. Men hur gör man då? Ett bra exempel är min Vide, som nu är 2 år. Han är jättesmart och otroligt lättlärd – den mest snabblärda hund jag har haft (och då har jag haft en hel bunt snabblärda cockrar förut). Hans arbetskapacitet är enorm, ibland nästan spricker han för han vill så gärna jobba. 😉 Det första han fick lära sig när han kom till oss om femmånadersvalp var att chilla vid min sida, när jag står med honom i koppel och väntar. Och i allt jag gör med honom tänker jag på hans aktivitetsnivå. Den SKA vara hög och på sätt och vis maxad när han arbetar (inget kan väl var mer upphetsande än att jaga för en jakthund?) men inte så hög att han liksom går i baklås och glömmer att samarbeta med mig.

När vi apporterade i början så trodde han att i avlämningen ingick att man efter att ha släppt på “tack” i min hand skulle studsa framför mig ett par gånger, vilket gjorde att jag var väldigt nära att bli skallad inte bare en gång … FEL idé! Efter avlämningen vill jag att mina hundar växlar ner i ett aktivt “av” för att vara beredda på och mottagliga för nya instruktioner. NU är Vide superduktig på det (som sagt – snabb att lära :)). Hur jag gjorde? Efter avlämningen gick jag omedelbart in i ett omvänt lockande. (Om du fortfarande inte vet att det är vår favorithjälp kan du läsa mer om den här och i båda våra böcker). Eftersom han kan principen bakom omvänt lockande så började han direkt fokusera och med fokus kommer lugn. Vi stod kanske så i tio sekunder eller mer i början, för att han skulle andas och landa – utan hopp och studs inblandat. Så fort han började fatta att det var det han skulle göra efter avlämningen så blev både avlämningarna bättre och så även hans förmåga att snabbt komma in i en ny bubbla med mig.

Så, nu fattar ni varför jag tycker den viktigaste övningen på valpkursen är att sitta ner och inte göra något särskilt är den viktigaste va? 🙂 Där och då börja vi montera avknappen.

Jag ska jobba hela sommaren, så mitt i semester-juli har jag planerat för två Galenpannakurser, helgen den 13-14 juli. De går samtidigt, och den ena är en kurs för de som redan gått Galenpanna online eller IRL för mig, och den andra är en steg 1-kurs för dig som inte gjort det. Vill du ha en bättre avknapp på din hund? Lära den att växla mellan av och på? Få verktyg för att balanser hunden på ett sjysst, och trevlig sätt? Ta en semesterhelg i Hajom och häng på!

Och för dig som bor närmare (Hajom ligger 45 minuter från Göteborg, 35 från Borås, 50 från Varberg) så börjar en veckokurs nu på måndag den 10 juni. Den går ett par tillfälle innan ett sommaruppehåll och fortsätter sedan i augusti. Läs mer om och anmäl här:

Hoppas vi ses!

PS: Och nej, jag tror inte din hund är galen. 🙂 Galenpanna är bara ett skämtsamt och mycket kärleksfullt sätt att benämna vissa beteenden som några hundar har mer av, andra mindre – och som ibland ställer till det för oss när vi ska göra det vi älskar ihop med våra hundar. Man skulle kunna säga att alla hundar har lite galenpanneribeteenden från och till, kanske vi människor med. 🙂 Och den goda nyheten är att nästan alltid kan vi förändra dessa beteenden och det är ofta ett roligt och spännande arbete (tycker i alla fall jag! ;)). DS.