2020 var året som inte liknade något annat. När pandemin bröt ut försvann alla våra inbokade kurser inom loppet av tio dagar – och känslan av fritt fall infann sig först. Inte nog med att man var orolig och olustig till mods för gamla anhöriga, släktingar och vänner i riskgrupp osv – lönekuvertet blev plötsligt väldigt tunt, framförallt för Lena som är egen företagare på heltid. Men tur i oturen hade vi under senare delen av hösten storsatsat på onlinekurser och när Covid19 spreds kunde vi presentera 15 olika kurser. Dessutom ökade antalet privatelever och under sommaren kunde vi hålla kurser utomhus igen – det var en stor lättnad.
Det första som hände för oss gemensamt var dock att vi hade releasefest för vår nya bok: Valpträning till vardag och fest! Tack alla för att den fått ett fantastiskt mottagande och vi är särskilt glada över att ni älskar QR-koderna med filmer på all övningar, vi gillar nämligen dem med. 😉
Här kommer en liten resumé av vårt hundår!
Lena
Mitt år började med att jag höll på att förlora Totte, tre gånger på drygt en månad. En svald spik (!) utlöste det ena efter det andra och till slut fick han väldigt allvarlig leversvikt – men överlevde och är nu helt återställd. Totte fyller 12 år snart och varje dag känns som en extra present. Han är dock halvdöv och han är nog lite senil också och blir lätt orolig. Jag har fått anpassa vardagen lite efter det. Han får mycket berikning med matleksaker och att lösa problem och spåra, som han älskar, och han får också lite extra mycket mat i form av ris och rivna morötter, för han har verkat lite extra hungrig. Det funkar bra och han är gosig inne glad och busig ute – han är till och med med och springer ibland när jag joggar väldigt lugnt och kör intervaller. Han älskar att man tar ut cykeln men där får man verkligen ta det lugnt för jag tror han tar i lite väl mycket eftersom han tycker det är så kul. Det är så viktigt att ta hand om sin pensionärshund så den mår bra, och den dag han inte mår bra längre kommer jag hjälpa honom att slippa från det här livet. <3
Tassla missade hela förra jaktsäsongen då hon opererades för patella luxation (tyvärr inte helt ovanligt på cocker) och rehaben sträckte sig över i det här året. Jag fortsatte bygga henne muskulärt hela sommaren och drygt åtta år gammal mår hon bättre än någonsin, det är fantastiskt! Att ha vilat från jakten visade sig dock inte vara en hit så vår första träningsjakt fick jag en chock – jag hade i princip ingen kontroll. Hon stötte, skallade, sprang efter, kollade om fågeln blev skjuten och om den blev det rusade hon som en oljad blixt och snodde den innan retrievern ens hade startat … Det blev en svettig start där jag fick springa efter som en besatt och tjoa rätt högt för att ha en chans att avbryta henne. Inte mitt favoritsätt att träna direkt, men har det gått så långt måste man avbryta hunden – det är ju en gigantisk självbelöning annars. Sedan fick jag hålla henne kort och placera mig strategiskt mellan henne och skytten hela tiden, efter att först ha informerat skyttarna om att jag kommer befinna mig framför dem .. PUH! Men det tog bara någon timme så hade jag i princiiip kontroll och nästa träningsjakt var det mycket bättre och när det väl var dags för “riktig” jakt var hon tillbaks till sitt gamla jag. Dock har hon varit ganska ojämn denna jaktsäsong. Jag får inte låta henne sitta och minusladda i bilen och höra att jakt pågår, utan hon måste vara första hunden ut, annars tappar jag henne lätt och hon skäller på skyttarna (!) om de missar osv … 😉 Hon ska gå rätt länge, lite stort och i omväxlande terräng (absolut inte för lättsprungen) – då är hon helt underbar att jaga över. Jag har skjutit över henne en hel del och det är så roligt. Hon bara jobbar på och håller koll på mig, jag behöver på sin höjd vända henne några gånger med pipan. Hon sitter alltid på mina skott och är en suverän markör.
Quling är hunden jag ständigt har dåligt samvete förr. Han har fått bo lite mer hos sin orignialhusse (mitt ex) i Göteborg för han mår ju inte bra av att vara med på jakterna och höra alla skott och jag kan inte jaga med honom. Jag har lite dålig lust för att träna honom eftersom han aldrig kommer fungera i jakten och min tid räcker inte till för så mycket annan träning. Han är med mig och springer och lite viltspår och personspår har det blivit men jag håller ögonen öppna för om en perfekt person skulle komma i vår väg som vill leka agility, nosework och kanske rallylydnad med honom (saker som han älskar att träna!). Han är dock min absolut mysigaste hund, ett riktigt gostroll och en charmknutte. <3
Året med Flippa har i princip varit en njutning från början till slut! Jag är så glad över denna lilla hund som passar mig så bra. Hennes jakt har blommat ut och hon har gjort så många framsteg att jag inte kan räkna dem. Jag hade inte planerat för några provstarter hennes första säsong men hon var så balanserad och fin att jag anmälde oss till unghundsderbyt vilket var fantastiskt roligt att starta. Vi fick diplom, vilket innebär att vi inte var bra nog att hamna på prispallen men bra nog för att uppmärksammas. Det var ett galet bra startfält så jag var jublande glad. Hon har även fått gå med på några av de stora jakterna när situationerna varit rätt. Jag testade också att praoa på en andjakt och stod och apporterade ihop med en erfaren retriever. Flippa fick hämta en fågel då och då och var helt otrolig. Hon satt lugn och okopplad i detta inferno som jag tycker andjakten kan vara (det skjuts överallt, dimper ner fåglar överallt, det ropas, det springer retrievers kors och tvärs). Jag kunde till och med dirigera henne mitt i alltihopa – och hon var lyhörd och gjorde som jag ville. Och helt tyst. Det enda jag har grubblat lite över är att vi fick strul med avlämningarna i somras, och de har jag verkligen fått jobba med för att reparera. Jag är inte helt i mål än men på god väg. Sista jakten för i år var ihop med några vänner i litet format och då fick hon ta sina första skammade fåglar. Det är ju något de måste lära sig och Flippa var rask i greppet men tänkte sedan lägga ner fågeln en bit ifrån mig (som hon tenderar) och det upptäckte hon var ett misstag då fågeln då helt enkelt sprang iväg. Hon tog den omedelbart igen och kom in med den så jag kunde avliva den. Nästa fågel höll hon hela vägen in så förhoppningsvis lärde hon sig något bra där. 😉
Hösten har ju blivit en favoritårstid, och jag har varit iväg på ett 20-tal jakter, mest rough shooting, och ibland har även bonushunden Kat varit med. Hon fick dock opereras för juvertumörer en bit in i hösten (som tack och lov var godartade). Det har varit lyxigt att ibland ha tre hundar att varva med – och kunna ta in Flippa bara när situationen är helt rätt för att inte förstöra något. Jag har passat på att gå mycket fot i skarpt läge med henne, sitta och vänta långa stunder utan att något händer och tränat på att vara i en miljö när mycket händer på en gång runtomkring oss. Hon verkar blir mer fokuserad när det händer mycket och hon klarar väldigt många störningar samtidigt som hon lyssnar på mig.
En rolig (och otroligt krävande) sak som jag gjorde i år var att jag gick som fotograf på spaniel-SM. Det var svårt och superroligt att följa tävlingen från första parkett och det gav massor av träningsinspiration. Det blir några jakter till i januari sedan blir det att slipa på formen inför nästa säsong, ihop med min fantastiska träningsgrupp. Jag lyckades tussa ihop två personer jag gillar och som är duktiga hundtränare i början av året, för att jag tyckte att de skulle träna ihop. Sedan kom jag på att jag ju ville vara med också. 😉 Vi har setts nästan varje vecka och vi har även jagat ihop när säsongen drog igång. Irene med Archie och Lars med Bix har varit en stor källa till glädje och inspiration för mig detta året. Och så har jag fått en ny tvåbent kärlek i Lars, vilket var överraskande och underbart! <3 Så trots allt har 2020 varit ett fint år och nu ser jag fram emot ett ännu hundigare år nästa år. 🙂
Elsa
När jag tittar tillbaka på 2020 så har det hänt väldigt mycket, och det mesta har, Coronan till trots, varit positivt.
Första halvan av året ägnade vi åt att vänta på Verner, men så 12 maj, 3 dagar försenad 😉 dök han upp. En fantastiskt nöjd och glad liten kille som bara hänger med på allt – renoveringar, bilresor, hundträning, badturer och så vidare.
En annan väldigt stor överraskning blev att vi köpte en gård – det var inte alls planen 😉 Redan när vi började leta nytt boende för sex år sedan ville vi bo mer lantligt med lite egen mark, men hittade inget som passade våra krav så vi byggde ett nytt hus i samma villaområde. Vi har hållt koll på Hemnet lite då och då, och i våras dök det upp en gård som vi blev intresserade av. Vi budade på den och var med länge i budgivningen, men förlorade. Några veckor senare dök det dock upp en ännu bättre gård – så då la vi ett förhandsbud med en gång och fick gården! Under sommaren och hösten har vi sedan renoverat och renoverat, och så renoverat lite till 😉 men nu har det blivit riktigt bra.
Totalt är det ca 13 hektar mark, varav 5 hektar betesmark och 7 hektar skog. Jag fick hjälp av några kompisar i somras så då röjde vi undan en massa gammalt skräp, tog ner gammalt fårstängsel och byggde en hoppträningshage. Framöver kommer jag fortsätta anpassa marken ännu mer för hundträning – både för egen träning och kurser.
Keen
Träningen med Keen har varit väldigt rolig under året. Han känns väldigt bra och gör så mycket rätt. Vi har dock fortfarande lite utmaningar kvar att jobba på för att få helheten att hålla ihop på prov. Inför våren var vi jättetaggade att starta på WT, men det blev ju tyvärr inga. Årets första provstart blev KKL:en, vilket även blev årets första jakt för Keen och det var inte helt lyckat 😉 Första såten gick bra, alla hundarna fick i lugnt och fint tempo in två änder var. Andra såten regnade det ner så mycket fåglar att Keen inte klarade av att vänta på sin tur (nummer 4, sist), så vi fick tyvärr inget pris där. Sedan fanns det inte fler KKL:er att starta på i år, så vi satsar på nästa år istället. Däremot startade vi två gånger i öppenklass B-prov och fick med oss en nolla (pga missad vattendirigering, han ville inte lämna av en kanin och en missad dubbelmarkering) och en trea (pga missad vattendirigering och nedläggning av ett vilt på söket, innan han plockade upp det igen). För att få ny inspiration har vi fortsatt gå kurs en gång i månaden hos Jens Palmqvist. Fokus har varit walkupträning inför start på SGL:s novice-prov, men vi kom tyvärr aldrig till start i år. Några jakter har vi också hunnit med, vilket varit allra roligast. Både “vanliga” apporteringsuppdrag (där vi jobbar och inte kan träna så mycket) men också några träningsjakter som vi kunnat styra mer över och få till riktigt bra träning. Nu gör vi en plan inför höstens provstarter och kommer igen då!
Diesel
Det jobbigaste som hände under året var att vi fick ta beslutet att låta Diesel somna in. Hon blev 12 i april och hade blivit mer och mer “tantig” – hängde med i sitt eget tempo på promenaderna, stängde öronen och snodde mat när hon kom åt osv, men var pigg och glad för sin ålder fram till i mitten på augusti. Då fick hon jättesvårt att bajsa och det visade sig att hon hade fått en tumör i ändtarmen. Det gick inte att operera, så efter att ha fått en sista mysig vecka tillsammans med henne fick hon somna in hemma i vardagsrummet. Eftersom hon verkligen avskyr veterinärmottagningar efter många tråkiga besök där (livmoderinflammation x 2, ätit konstiga saker mm) så ville vi att hon skulle få somna in så lugnt och skönt som möjligt, och det blev väldigt fint. Sista dagen fick hon bada, leta korv, äta mjukglass och bara gosa. Det är oerhört tomt utan henne – hon var min första tävlingshund och vi har upplevt så mycket tillsammans. Jag kan inte ens skriva ner en bråkdel av det här så det får bli lite fina bilder och filmer istället <3
Tack alla kära elever IRL och online som vi fått följa under detta märkliga år! Vi hoppas vi ses igen under 2021!
Elsa & Lena
