Avlämningsstrul del 2 – apport nummer 118

För någon vecka sedan skrev jag om att jag fått ett problem med avlämningarna med Flippa, vilket kostat oss pris på prov, och att jag nu måste ta tag i problemet istället för att jag som gjort hitintills – undvikit det och hoppats på tur. Här kan du läsa om det ifall du inte redan gjort det: https://apporteringtillvardagochfest.se/avlamningsstrul/

16 dagar efter inledd kampanj har jag gjort 118 avlämningar med vilt (ja, viltfrysen är snart tömd 😉 ) varenda en är dokumenterad i min träningsdagbok för att jag ska kunna se utvecklingen.

Det gick som smort de första 99 avlämningarna skulle man kunna säga. Jag började enkelt; mellan fem och tio avlämningar per dag på gräsmattan hemma. Massor bus; både kast med viltet och godaste godiset som belöning. Och sedan skrev jag om hur jag börjat ta ut träningen i svårare miljö – med andra människor som hon skulle springa förbi (se film i förra inlägget) och så vidare.

Det gick ju bra det med men jag märkte att hon var lite, lite påverkad av människor som stod i närheten och insåg att det är där jag ska lägga träningskrutet nu. På prov springer hunden nästan alltid rakt mot föraren och domaren, ibland står skyttar och lite annat löst folk även och stirrar bakom en (viltbärare, domareaspirant och så vidare). Och på det provet där hon lämnade viltet skulle hon springa igenom en liten klunga med folk – det var då hon la ner viltet och lämnade det.

När jag kom till Danmark för att jobba i fredags passade jag på att använda min beställare och träningskompis Rikke som “domare” och hon fick gå ut och lägga viltet, skjuta mot det med en startpistol och sedan dirigerade jag Flippa över en hög vall till viltet. DET var lite väl många nya parametrar på en gång verkade det som och Flippa var SÅ störd. Hon sprang ut och hämtade viltet, men sedan var hon märkbart upptagen av vad Rikke gjorde (hon stod och filmade så hon var inte ens bakom mig utan en bit bort vid sidan av oss). Flipp la ner viltet, pep till och sprang och kastade blickar på Rikke och såg verkligen bekymrad ut (det syns tydligt på filmen). Det ska tilläggas att Flippa känner Rikke väl och gillar henne jättemycket.

Här är filmen på den repetitionen och hur jag sedan arbetade mig igenom den där osäkerheten under några repetitioner efter det. Man ser att hon inte är helt “klar” utan ta en runda runt mig med viltet varje gång, men hon släpper inte det.

Jag fattade ingenting (det hade ju gått så bra hemma! 😉 ) men började genast analysera den information som repetitionen gav mig. Flippa hade suttit i bilen i sju timmar (med pauser såklart) då jag reste till Danmark. När vi kom fram fick hon gå en promenad i skogen, kopplad eller fot eftersom det är strängt förbjudet att släppa hundar i de flesta skogar i Danmark (ingen allemansrätt) och jag passade på att träna mycket att hon skulle gå fot. Vi gick 45 minuter. Så kanske blev det för mycket självkontroll och inte så mycket “rusa av sig resdammet”? Sedan åkte vi hem och gjorde den här träningen efter ungefär en timme. Jag gjorde ingen uppvärmning utan vi gick bara rakt ut på träningsplatsen och körde igång. Så … jag gav henne lite taskiga förutsättningar. Kan det ha varit det?

Det verkar ju vara något med människor, det var ju uppenbart. Flippa är en rätt social tjej och verkar inte bry sig så mycket om folk annars, så det förvånar mig faktiskt lite.

Under helgen “lånade” jag en elev som tillsammans med Rikke fick stå och stirra ut Flippa 😉 som skulle apportera genom att springa mellan dem (de stod tre meter ifrån varandra) och där blev det väldigt tydligt – hon rundade dem varje gång. Jag lyckades arbeta mig igenom det med, genom att jag backade in mellan de andra två vid några tillfällen och sedan kunde hon springa rakt in, fast de stod lite “i vägen”.

Men så är det en annan sak som gnager hela tiden i bakhuvudet. Flippa har känts lite förhöjd i stress sedan sitt löp, för sex veckor sedan. Jag kan inte helt säga vad det är, men det är en liten oro, hon vill vara väldigt nära, hon blir fort “spökrädd” och skäller på ljud och rörelser i mörkret, hon känns inte helt 100. Jag som har en sådan fruktansvärt dålig historia av sjuka hundar fick först ångest när jag började lägga märke till det men Flippas massör tycker hon är superfin i kroppen (det är hon!) och jag ser inget i rörelseapparaten eller lägger märke till något som kan verka mer “ont någonstans”. Det är högst troligt att hon alltså gått in i någon slags skendräktighet.

Avlämningsstrulet hade hon haft ändå såklart, men det där lite märkliga och förhöjt ängsliga “fy vad du är läskig-beteendet” tycker jag känns lite … överdrivet. Jag trooor att hon är lite ur balans helt enkelt. Och det spelar egentligen ingen roll varför just nu – hon är inte helt 100 och då ska jag inte pressa (hur glatt och roligt jag än gör det) utan då blir det mer paus istället. Det innebär att provsäsongen antagligen seglar förbi utan oss, och det känns skittrist MEN Flippa är ung, hon ska hålla länge och hon tar inte skada av lite mer mognad och så vidare. Och KANSKE är hon sig själv igen om någon månad och KANSKE kommer det något kul prov i januari som vi hoppar på. Vi får se!

Igår var vi på träningsjakt och jag fokuserade på skyttet och lät Flippa sitta i bilen. Efter jakten var slut tog jag ut henne och tog med några kompisar som sköt och kastade för henne och sedan fick order om att stå och titta på henne. Då gjorde hon fem nästan perfekta apporteringar med superfina avlämningar. <3 Hon tog bara en liten omväg runt skytten och kastaren 😉 men höll god fart hela vägen in i handen. Den sista apporten, som alltså är nummer 118 sedan vi startade 😉 , fick vi på film: