Berg-och dalbana som lärande

Vide är ett litet kärnkraftverk. Han vill så mycket och han vill det NU. Och hans kapacitet är enorm. Han är skitsmart och lättlärd men han är så mycket av allt. Så het, lite filterlös (tar in allt och känner allt), kraftfull och samtidigt känslig. Han startade i 120 kilometer i timmen och sedan växlade han upp. Puh!

Vår resa ihop är väldigt mycket berg-och dalbana av ”trial and error”. Hans jaktliga utbildning började bra, han var ”mycket” men det gick bra inte minst i apporterings- och dirigeringsarbetet (han är bättre på både markeringar och dirigeringar än många labbar jag känner) och hans första tre stötar var enligt skolboken. Sedan kom Vide lös ur trädgården och röjde som en galning bland fasanerna. Två gånger. 100 fasaner som flög åt alla håll och en hund som slog volter av upphetsning. Jag trodde hans ögon skulle trilla ur. Det tog ett nästan ett år att landa honom från de upplevelserna och hitta samarbetet igen i sök, stöt och stadga.

Då kom vi långsamt upp till ytan igen, och i höst fick han vara med på sin första rough shooting. Det var lite för hett, en lite för stor jakt med många skyttar och hundar, hans prestation var därför lite ojämn, men i stort sett gjorde han ett godkänt arbete. Tills han stötte en hare och gick efter 400 meter … Därefter kalkylerar han varje stöt; ska han dra efter eller inte? Puh. Lågflygande fåglar är en mardröm. Vi måste ut i skarpt läge (mark med fågel) igen och igen, för det är bara där jag kan träna honom i den hetta som han är i när han jagar. Det kräver så otroligt mycket av mig. Jag har aldrig känt mig så usel som förare. Jag har tänkt ge upp många gånger. Men den oregelbundna förstärkning som jag får när han är i hand, stöter bra, jagar så fint, gör att jag fortsätter. Kanske är jag dum i huvudet. Men  om inte annat så lär jag mig massor.

Igår var vi på Boda hund- och fågel och jobbade oss igenom marken. Han fick en stöt på några rapphönor, och han hade definitivt eftergångstanke men jag fick stopp på honom. Han var lite orolig efter stöten och ville snabbt vidare och utreda platsen där fåglarna suttit. Men det var en njutning att se hur han jobbade sig fram till fåglarna, och hur han fick nya erfarenheter som gör honom mer noggrann. Så här års, när terrängen är ”platt” men det är varmt – så fåglarna rör ändå på sig en del – är det mycket löpor. Jag fick vända honom ofta då nosen gick i backen och drog iväg honom. Men han lyssnade direkt nästan varje gång. En extra svårighet är att när det inte är så uppväxt i naturen så blir de naturliga ”remisserna” som diken och gärdsgårdar väldigt smala, bara några meter. På filmen är det väldigt lite vind, men den kommer ibland lite snett framifrån. Så han blir fort färdig med marken och vill framåt. Ibland går det för fort och han missar lite, men jag tror det kommer minska med erfarenhet. Och jag försöker verkligen att balansera det hela; blir jag för tjatig blir han irriterad på mig, men skapar jag möjligheter ökar hans förtroende för mig. Ibland går han för långt fram innan jag reagerar – just den grejen är och har alltid varit min största utmaning. Jag hamnar i att läsa hunden så mycket att jag glömmer föra. Gud. Så. Svårt. 

På filmen har vi sökt i kanske 40 minuter, med några små pauser, och han har stött en gång. Jag pausar honom när jag märker att det inte räcker med en vändsignal, utan jag börjar blåsa flera eller använda en bister röst. Det är ett säkert tecken på att hans huvud börjar ta slut. Men oftast behöver han bara några minuter i koppel innan vi kan köra igen. Vide är bäst när han jagat en stund. I starten är han oftast som en bomb som briserar framför mig och känslan av kontrollförlust är inte helt behaglig. Vi jobbar på det.

Mitt mål för denna säsong är att få fällt för honom, inte på en stor jakt som i höstas, utan det ska vara jag och en skytt. Jag vill testa om polletten trillar ner ifall han får göra hela kedjan, att det också lugnar honom i stöten så tillvida att han får ett större fokus. Jag tror han är en hund som behöver komma ut och jaga ofta, ofta. Lättare sagt än gjort. Men han behöver få goda erfarenheter och inte hållas tillbaka. Samtidigt vill jag att han ska göra alla delar ordentligt. Jag har definitivt kvar att göra honom helt stadig på hare, men en sak i taget. Det är minst sagt en utmaning men än ger jag inte upp. Jag försöker förtjäna honom, men jag erkänner att jag vissa dagar vacklar betänkligt. Jag har ingen aning om hur det här kommer sluta. Kanske slutar det med frimärken. 😉