Åsa Davidsson är instruktör på Klickerförlaget. Åsa tränar lydnad, jagar och startar på jaktprov med sina labradorer Mio och Tod. Hon håller grundkurser i jaktapportering och även onlinekurser. I oktober 2016 debuterade Åsa och Tod på B-prov. Här får du lite inside från provet och höra lite av Åsas tankar om upplägg och uppvärmning av både sig själv och sin unghund Tod, som vid provstarten var drygt 1,5 år.
Var det något särskilt som utmärkte det här provet?
Ja att alla frös som sjutton, haha! Det var den första riktigt kalla höstdagen och det var nog fler än jag som hade klätt sig för dåligt … Nej men något som kanske var lite speciellt var att samtliga av de sexton startande debuterade på B-prov.
Domaren Sören Swärdh fick veta under samlingen att det också var många förare som inte startat förut så han gick igenom hela provet väldigt noga och han förklarade varje moment. Då fick folk även ställa frågor. Det kom upp frågor som ”får man ge godis” och ”vad betyder det att alla ekipagen ska ha passivitet i slutet”. Godis får man inte ge på ett prov och passiviteten är det sista varje ekipage gör innan deras prov är slut. Passiviteten görs när nästa startande kommer in och gör sin första del av provet. Under tiden ska min hund sitta en bit ifrån och kunna vara tyst och stadig (i koppel) när den andra hunden jobbar.
Efter att ni hade fått genomgången av provets upplägg, gjorde du något särskilt då?
Jag hade startnummer 13. Först tittade jag på de första två hundarna för att se lite hur domaren tänkte och gjorde för att på så vis kunna göra min plan för hur jag skulle föra Tod ännu tydligare. Sedan tog jag ut Tod och gick en promenad och tränade lite. Vi gjorde några markeringar, gick mycket fotgående och så förstärkte jag inkallningen lite. Jag tränade inget vatten för det var för kallt. Men jag tränade lite extra på att hålla länge i viltet och gav extra belöning för avlämningarna. De första apporteringarna på provet var i vatten och det var en bit att springa på land. Särskilt när det är kallt är det lite frestande för hunden att skaka sig så snabbt som möjligt men det vill vi ju inte att de gör förrän efter avlämningen.
Men det jag tränade mest var fotgåendet och att slappna av i miljön. Tod är en väldigt het hund och han kan få ljud om han blir för het. Vi har jobbat mycket med olika strategier för att han inte ska ha fel känsla – viktigt är att jag själv är lugn och avslappnad och att vi hänger tillsammans i den miljö som träningen eller provet pågår i.
Vi väntade från klockan 8 till 15 innan vår start, så jag växlade mellan att låta honom vila i bilen, gå promenader, hänga vid hundstoppet och träna lite en bit bort.
Vad hade du för förväntningar och mål med provet?
Jag ville att han skulle kännas helt med mig, alltså vara helt i hand, och att jag skulle kunna vara trygg med att han kunde vara helt stadig och lugn vid min sida. Jag ville kunna föra honom tyst och med små medel. Jag ville inte behöva påminna honom om saker och han skulle vara följsam och uppmärksam.
Och så ville jag att han när provet var klart att han skulle varva ner direkt. Det var min högsta prio. Det tyckte jag vi uppnådde. Så fort jag satte på kopplet och domaren gick igenom provet och skrev protokoll var han lugn. Han blev lite ivrig igen när nästa hund och skytten kom in och han skulle göra sin passivitet. Han började vifta på svansen och ställde sig upp. Men genom att jag struntade i honom och stod kvar med händerna i fickorna visste han att det inte var hans tur och slappnade av igen vilket jag är väldigt nöjd med.
Sedan är allt det andra egentligen en bonus – det kan ju hända lite vad som helst på ens första start.
Det händer ju ibland att folk säger till dig att ”du är så lugn, hur kan du vara det”?
För att det går att träna på, haha. I början fick jag fejka lugn och självsäkerhet men nu är jag rätt trygg. Jag var lite nervös innan provet men jag kan ändå uppträda lugnt och vara helt i bubblan med min hund. Om jag rör mig lugnt, går långsamt och andas djupt med magen så lurar jag min hjärna att tro att jag är lugn.
Det är lätt att dras med i att ”nu börjar provet” och så blir man lite uppdragen, går snabbare och vill följa domarens anvisningar. Det vill jag också förstås men jag behöver inte skynda mig genom provet för det. Har man dessutom en het hund kan man lätt dras med i det. Jag vill inte ha någon större skillnad i tempo under vår tid vid hundstoppet eller när vi går runt i miljön och när vi väl kommer in på provet. Vi gör det här ihop och vi gör det lugnt.
Vad är du mest nöjd med i domarens återkoppling till dig?
Att han berömde Tods samarbetsvilja och följsamhet.
Grattis till 1:a priset, hur går du vidare?
Tack! I höst ska Tod få vara mer ytterligare lite till på jakt. Jag hoppas utveckla den delen som han har börjat väldigt bra med. Vi har ju varit i England nyss i två veckor och då varit med på jakt och tränat mycket i den fantastiska miljön där. Vi fick flera bra erfarenheter i England för vi kunde gå bredvid mer avancerade hundar och välja de apporter som passade oss. Det är rätt viktigt att inte gå ut för hårt tycker jag, så hunden inte blir fullständigt övertaggad. Större delen av jakterna gick vi på linje och tittade på när de andra jobbade. Nu ska vi fortsätta med några jakter här i Sverige i höst. Start i öppen klass väntar vi med för vi har inte bråttom.
Du fick dessutom ett pris till?
Ja det var verkligen jätteroligt! Jag fick funktionärernas pris. De gav mig priset med motiveringen dagens finaste samarbete mellan hund och förare. Det var nog roligast av allt eftersom det var det jag kände att jag själv var mest nöjd med.
Grattis Åsa och Tod till en bra höst med mycket jakterfarenhet, en bra debut på B-prov och ett bra unghundsderby! Det ska bli spännande att fortsätta följa er.
